Efter att det stora lägret ”The Jungle” revs i oktober 2016 bor drygt 500 personer fortfarande i området kring Calais och Dunkirk. Antalet går upp och ner, men är flera tusen lägre än vad det var innan vräkningen.

Human Rights Watch har intervjuat över 60 personer, varav 31 barn, som lever på gatorna och i skogen, samt två dussin hjälparbetare.

Judith Sunderland är en av organisationens talespersoner och menar att det är en utstuderad taktik från polisens och kravallpolisens (CRS) håll för att hålla människor borta. Polisen i Frankrike får använda pepparspray, men bara när det är motiverat. Vilket inte är fallet här.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– De använder det helt oprovocerat med syftet att skapa en ogästvänlig miljö. Polis sprayar både mot människor, tält, kläder och sovsäckar, säger Sunderland.

Hindrar hjälpen

Någonting Human Rights Watch också uppmärksammat är att polisen och CRS motarbetar volontärer och organisationer som erbjuder humanitär hjälp.

– De har stoppat och avbrutit distributioner från hjälparbetare, som på olika sätt försökt dokumentera vad som händer, och berättar om hur polisen och CRS tagit deras telefoner ifrån dem, säger Sunderland.

Följden blir att människor i behov av grundläggande saker som vatten, kläder och mat inte får tillgång till den, och att de som försöker hjälpa dem trakasseras.

Volontärer på marken måste gång på gång ge tillbaka det polisen tagit eller förstört. Judith Sunderland menar att det finns en djupt oroande trend i Europa just nu, med alltmer våldsamma kraftåtgärder riktade mot frivilligorganisationer och civilsamhället.

Malin Björk, svensk EU-parlamentariker, säger detsamma och menar att solidaritet riskerar att kriminaliseras och försvåras.

– Att man tycker det är okej att försvåra för de som hjälper är förfärligt, många tvingas arbeta i hemlighet. Att neka hjälp är inte en möjlig väg. De barn och ungdomarna som finns i Frankrike och Calais finns där ändå. Som det är nu går de under jorden istället för att få hjälp, säger Malin Björk.

Ingen vill ta ansvar

Vem som ska ta ansvar har blivit ett förgiftat ämne som det är svårt att ha ett vettigt politiskt samtal om, både på nationell nivå och på EU-nivå. Det antal människor som kommit till Europa är enligt Sunderland helt hanterbart med ett gemensamt ansvarstagande.

Händelserna i Frankrike visar tydligt att de inte vill ha dessa människor på sin mark, och är en fortsättning på den vilja som låg bakom rivningen av ”The Jungle” där många människor samlades.

– Det är ett sätt att låta bli att ta ansvar, säger Sunderland.

Följden blir ett mänskligt ping-pong-spel, mellan olika tillfälliga bosättningar i Calais och Dunkirk men också i övriga Europa. Enligt Judith Sunderland är det bristen på europeiskt samarbete som är orsaken till situationen. Ingen vill ta mer ansvar än någon annan.

– Det finns en retorisk nivå, där man i Europa pratar om att ha ett fungerande asylsystem, och sedan finns det vad som faktiskt händer på marken trots det, säger Sunderland.

”Gömma problemet”

Under tiden blir den politiska huvudvärken mindre när problem inte syns. Som det är i norra Frankrike nu, med polis som gång på gång vräker de boende, hinner bosättningarna aldrig bli så stora eller permanenta.

– När ett stort antal människor samlas på samma ställe innebär att de kan bli fotograferade, dokumenterade och filmade, säger Sunderland.

Sunderland menar att Frankrikes mål inte nödvändigtvis är att förändra situationen i grunden, och att det syns på att hållbara lösningar uteblir.

– Det är snarare att göra situationen, eller människorna, mindre synliga, säger Judith Sunderland.

Calais

15 juli: På morgonen hindrar polisen volontärarbetares hjälputdelning, och kravallpolisen hotar med att konfiskera fordon. På kvällen attackerar polisen distributionen på Rue des Verrotières och sprayar pepparspray. Senare på natten, också på Rue des Verrotières, blir en till bil pepparsprayad. Flera volontärer – och maten i bilen som skulle delas ut – blev också träffade och maten förgiftades.

16 juli: personer på flykt och volontärer blev pepparsprayade i området. Kravallpolis förstörde påsar med bröd och bakverk och höll kvar volontärerna, som vägrade lämna platsen men avbröt sina aktiviteter. Samma dag hindrade polis även volontärarbetare från att hjälpa människor på flykt med sjukvård.

Källa: Calais Migrant Solidarity

Serbien/Kroatien

15 juli: 31 personer, varav 20 minderåriga, hittas på gränsen mellan Serbien och Kroatien. De misshandlades av gränspolis och tvingas tillbaka till Serbien utan att få söka asyl.

12 juli: Fem nordafrikaner hittas i en småstad utanför Zagreb. Polisen misshandlade dem med batong.

4 juli: Fyra algerier, en minderårig afghansk kille och fyra pakistanier hittas när de gömt sig på ett tåg till Kroatien. De misshandlas svårt med knytnävar, batonger och käppar.

Källor: Are You Syrious?/Rigardu

Serbien/Ungern

11 juli: 9 personer från Pakistan, 2 från Indien, varav två minderåriga, blev jagade av hundar och fasttagna av ungersk polis. 10-15 poliser misshandlade dem i två timmar. Sedan tvingades de tillbaka till serbisk mark, utan att ges chans att söka asyl.

15 juli: 18 personer från Afghanistan, 8 minderåriga. De hann gå i två timmar och sova en natt i skogen innan de hittades på ungersk mark. Tre poliser i blå uniform hittade dem. Sedan kom sex hundar, 4-5 personer i kamouflageuniformer, och några fler poliser i blå uniformer. I vittnesmålet beskriver de i detalj hur en del av poliserna såg ut och hur misshandeln gick till. De såg också nummer på en av polisbilarna. ”De ser oss inte som människor”, sa en ung man.

Källor: Are You Syrious?/Rigardu