Han kidnappades av Ryssland: ”Blev hotad med att skickas till fronten”

– Ryska trupper var här den allra första dagen av det fullskaliga kriget, de tog över, vi ockuperades i sju månader tills byn befriades av den ukrainska militären, säger Volodymyr Sanin. 

Tillsammans med sin fru Halyna har Volodymyr fostrat Serhiy sedan han var tre år gammal på ett barnhem av familjetyp. Totalt har de ansvar för tio barn. Under ockupationens alla långa månader försökte Volodymyr och Halyna skydda barnen så gott de kunde. De släppte inte ut dem i centrum av byn på promenader och hindrade dem så gott det gick från att lämna hemmet. De minns ryska stridsvagnar och ryska ockupationstrupper som ständigt passerade genom byn.

– De första månaderna hade vi inte ens bröd eller basmediciner, vi var avstängda från Ukraina. När vi kom under ockupation fanns det inga banker eller så. Ukraina samlade in betalningar till oss som vårdnadshavare, men vi kunde inte ta ut dem någonstans, eftersom uttagsautomaterna inte fungerade. Vi hade inte internet. Produkterna var mycket dyra — till exempel kostade ett paket jäst för att baka bröd cirka 300 hryvnia (nästan 90 kronor). Vi livnärde oss på det som fanns.

– Vi kunde inte fysiskt åka till Ukraina på grund av de förstörda vägarna, och vi ville inte åka till Ryssland. Vi rustade en källare hemma, satte dit bänkar, tog dit kuddar och filtar och kläder. Vi åt allt vi kunde odla i grönsaksträdgården, minns Volodymyr. 

Även om det var möjligt att förhindra yngre barn från att röra sig i staden, var det mer komplicerat med tonåringar. 16-årige Serhiy gick då och då ut för att spela fotboll med sina vänner. Där stötte han på den ryska militären. 

– Från början av invasionen förbannade Serhiy de ryska trupperna, när deras helikoptrar flög över oss hade han alltid en proukrainsk tro. Den 11 augusti kom han hem med fyra beväpnade ryska soldater. De började kräva att vi skulle ge dem hans dokument. Vi gjorde motstånd och berättade hela tiden att han var minderårig. Men de var beväpnade – och vi var rädda att de skulle ta alla våra barn ifrån oss. För enligt ryska lagar är vi ingenting för dem. Och vi gav ”frivilligt” Serhiys dokument till dessa ryska soldater under vapenhot, säger Volodymyr. 

”Fick ett gevär”

Samma dag klädde den ryska militären på Serhiy en rysk uniform och förde honom över ­gränsen till Ryssland, till Belgorod-regionen. 

– Jag fick ett gevär och två magasin med patroner. De sa att vi skulle sätta sig i en ­KamAZ-lastbil. Det var ungefär åtta, nio personer med mig. Jag fick bara veta att vi skulle till gränsen. De gav ett val – Belarus eller Valuiky (i Luhansk). Jag valde Valuiky eftersom det ligger närmare, minns Serhiy. 

Väl på ryskt territorium konfiskerade den lokala socialtjänsten genast hans dokument. I synnerhet hans ukrainska pass.

– Jag trodde att de skulle ge tillbaka det efter ett par dagar, men så fan att de gjorde. Jag kom för att hämta handlingarna och de sa till mig att jag kan hämta dem när jag fyller 18. Istället erbjöds jag genast ett ryskt pass. Tar de mig för en idiot? Naturligtvis vägrade jag, säger Serhiy. 

Han skrevs in på en rysk skola för att studera till bilmekaniker. För att försörja sig körde lastade han av och på järnvägsfrakter. Han spelade i det lokala fotbollslaget. Pojken minns att han bodde i en sovsal, där det ­förutom han själv fanns flera andra tonåringar som olagligt förts från Ukraina. I synnerhet fanns det en annan pojke från Kupyansk i Charkiv-regionen, vars föräldrar dödats av ryssarna under ockupationen. 

– Vi höll ihop och försvarade oss. Jag ­hamnade ständigt på polisstationen för att jag slogs när någon kallade mig en ­”khokhol” (en nedsättande term som ryssarna använder mot ukrainarna) eller förolämpade Ukraina. Den 1 september när den ryska nationalsången spelades vände jag och mina vänner helt enkelt om och gick. Vi fördes sedan till polisstationen och hölls där i två dagar. De gav oss bara korngröt en gång om dagen och lite vatten. De förklarade att vi borde vara lydiga, annars skulle det få konsekvenser. De hotade att vi skulle slåss mot Ukraina, gräva skyttegravar åt den ryska militären eller skala potatis ”vid noll” (vid stridslinjen). 

”Folk börjar tro på dem”

Till skolan kom ryska soldater som påstods ha kämpat mot Ukraina. Det talade till eleverna under lektionspass, berättar Serhiy. De skröt om sina egna ”bragder” och ­kampanjade bland eleverna för att ansluta sig till den ryska armén. Dessutom berättade ­lärarna ständigt under historielektionerna att ­Ukraina inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att existera. 

– Det påverkar faktiskt ens sinne. ­Mycket. De kommer, låter oss prova skottsäker väst, hålla i ett automatgevär, berättar hur de ­dödade ”nazister” – och folk börjar tro på dem och är stolta över dem. Det orsakar stor ­psyko­logisk press, och jag är inte förvånad över varför folk rättar in sig i ledet, säger Serhiy. 

Han försökte rymma från Ryssland tre gånger på egen hand. Han gick till gränsen och försökte passera den, speciellt genom minfält, men ryssarna kunde stoppa honom varje tillfälle. När det stod klart att han inte skulle kunna återvända på egen hand bad pojken om hjälp från sina fosterföräldrar i Ukraina. 

– Vi gjorde nya dokument åt honom. Vi kunde inte åka till Ryssland för att ­hämta Serhiy, det var helt enkelt för farligt. ­Således gjorde vi en fullmakt för en volontär som skulle hämta honom i Ryssland och ­trans­portera honom över gränsen. Sedan var det en hel specialoperation vid gräns­passeringen. 

Serhiy fördes till förhör. Ryssarna slog ­honom över benen i flera timmar. Det enda som räddade honom var att i just det ­ögonblicket kom några betydande befäl till gränsen, och de brydde sig inte om Serhiy. Han ­dumpades på neutralt territorium i endast sina under­kläder, där han omedelbart sprang till ­ukrainska gränsvakter.

– Han såg flaggan och gick den vägen, minns Volodymyr. 

Serhiy hade tur – han rymde bara några timmar innan han och hans vänner skulle skickas till ett ryskt militärläger. 

– Du kommer att underteckna allt vi ­behöver där, och acceptera det ryska med­borgarskapet också, hotade ryssarna honom. 

– Skolelever skickas till dessa läger. Där ger ryssarna dem uniformer, en basker, tränar dem i kondition och styrka. Det är som en militär träning, men för ungdomar. De lär sig hur man skjuter, säger Serhiy. 

Han hade tur, men vänner från de ­ockuperade områdena som inte kunde ta sig över gränsen skickades till sådan träning. ­Serhiy har själv varit hemma i Ukraina i en och en halv månad. Han går nu i en ukrainsk skola och planerar att studera till svetsare. Men inte så länge — när han når 18 års ålder planerar han försvara Ukraina. 

– Om ett år är jag i Azov. Hemma, precis där jag borde vara, säger Serhiy.

Kallar det ”evakuering”

Teamet från organisationen Rädda Ukraina hjälpte Serhiy att ­åter­vända hem. Den 25 ­augusti 2023, med hjälp av ­organisationen, återlämnades 161 barn från Ryssland och de ockuperade ­områdena. Det finns ingen enhetlig mekanism för ­återvändande av barn, eller för ­förhandlingar med ­Ryssland – ­ukrainska barn erkänns inte där som ­tvångsfördrivna eller utvisade personer. 

Den ryska sidan kallar det ”evakuering”. 

Dariia Herasymchuk, president Zelenskyjs kommissionär och rådgivare vad gäller barns rättigheter, kallar processen för utvisning av ukrainska barn till Ryssland ”en välplanerad folkmordspolitik”.

– Ryssarna förberedde sig i förväg för vad de gör nu. De förenklade förfarandet för att få ryskt medborgarskap och processen att adoptera ukrainska barn. I synnerhet avslöjar de inte detaljerna om adoptionen och denna process är märkt som ”klassificerad”. Följ­aktligen, om ett barn adopteras, ändras deras namn, det är omöjligt att ta tillbaka dem och lämna tillbaka dem hem. För närvarande har Ukraina inga korrekta uppgifter om antalet barn som tagits till Ryssland, liksom upp­gifter om antalet adopterade barn. Det är bara ryssarna som har denna information, men de kommer naturligtvis inte att dela med sig av den. Och omfattningen är ­verkligen enorm. Ryssarna tog hela institutioner – från ­Donetsk, Luhansk, Charkiv, Cherson och ­andra tillfälligt ockuperade territorier, ­förklarar Olha Yerokhina, kommunikationsansvarig för Rädda Ukraina.

Så här fungerar organisationen: föräldrar eller andra vårdnadshavare söker hjälp med att få tillbaka barnet, teamet ger psykologiskt och juridiskt stöd, gör en preliminär ­bedömning av alla ekonomiska ­kostnader och frivilliga i Ryssland och Belarus ­följer med barnen vid behov. Två center är ­verksamma i Kiev, där barn och deras familjer får hjälp efter att de återvänt. 

Olha Yerokhina förklarar att ryssarna utarbetar många planer för att inte bli av med barnen. Och tyvärr är sorgliga historier ­fortfarande vanligare än lyckliga slut. 

– Nyligen hade vi en berättelse när en gudmor tog sin gudson, som inte har några föräldrar – kvinnan fängslades i Moskva, förhördes i flera dagar, deporterades till Belarus och förhördes även där. Hon nådde inte det ockuperade området och kunde inte ta tillbaka barne . Vi försöker alltid hitta släktingar eftersom det är lättare att hämta barnen. Om barnet inte har någon alls, då kan vi som stiftelse inte göra särskilt mycket. Det finns också en viktig nyans – ju yngre barnet är, desto mindre kan de berätta om sig själva, sina släktingar, sitt liv och sina önskemål. Ryssarna utnyttjar det. Tyvärr är det nästan omöjligt att ta hem sådana barn,  

De barn som kunnat återvända hem berättar ofta att ryssarna ­tvingar dem att sjunga den ryska national­sången, lära sig det ­ryska språket och ­litteraturen, och direkt säger att ­Ukraina kommer att bli en del av ­Ryssland, och att ingen ­behöver dem – varken Ukraina eller deras föräldrar. 

Olha Yerokhina berättar särskilt att ett av barnen nämnde att ryssarna hittade en ukrainsk flagga i hennes ryggsäck. Den brändes – och de tillade att Ukraina kommer att brännas på samma sätt.

– Ryssarna tar också barn vars föräldrar dog i händerna på ockupanterna. Detta är en del av strategin. De kom och dödade föräldrarna, men varför döda barnen? De kan omskolas, hjärntvättas och formas till ryska människor. Och då kommer vi att se samma sak som hänt tonåringar i ockupationen sedan 2014. Pojkarna växer till unga män, och det finns många bevis för att de kämpar på den ryska arméns sida mot Ukraina. Tyvärr fungerar det. När du förs till Ryssland kan du inte uttrycka dig som ukrainare på något sätt. Allt förstörs och ersätts av de ryska ­sakerna. (Det förekom fall av) misshandel och tortyr för att ha sjungit en ukrainsk sång. Vi i ­Ukraina måste förstå att detta är ­propaganda, och vi måste vara redo att ­motverka det.

Hittills kämpar enskilda organisationer för varje barn på egen hand. Det finns ingen samlad mekanism för att återvända barn. Olha Yerokhina betonar att eftersom Ukraina och Ryssland för närvarande inte upprätthåller diplomatiska förbindelser, behövs en internationell medlare för att hjälpa Ukraina att återlämna barnen. 

Så tidigt på våren 2023 meddelade ­EU-kommissionen att den avser att lansera ett nytt initiativ som syftar till att återföra ukrainska barn som kidnappats av de ryska ockupanterna. 

– Men problemet är att saker måste göras snabbt, och i internationella institutioner tar tyvärr allt lång tid. Och för ett barn är varje dag viktig. Barns psyke håller fortfarande på att formas, och ju mer ryssarna berättar för traumatiserade barn, desto mer tror de på vad de får höra. Vad kan ett treårigt barn berätta om vilka de är, var deras föräldrar är, var de bor? De utgör är ett lätt byte för ryssarna och deras system. Varje dag förlorar vi barn, säger Olha Yerokhina.

”Kunde inte sova”

Den 24 februari 2022, när det fullskaliga kriget bröt ut, var Svitlana Popova och hennes barn (hon har åtta) i sitt hem i byn Novokairy i Kherson-regionen. Ryssarna tog över Kherson Oblast och många människor, inklusive Svitlanas familj, levde med ockupation under lång tid utan möjlighet att säkert fly till det territorium som kontrolleras av Ukraina. 

I många månader, minns Svitlana, överlevde lokalbefolkningen så gott de kunde – det fanns praktiskt taget ingen tillgång till grundläggande saker, inklusive mat, och ukrainska bankkort fungerade inte. Människor överlevde på sina lager, livnärde sig på produkter från sina egna trädgårdar. Svitlana försökte att inte komma nära den ryska militären och skyddade sina barn från dem. Men alla följde inte denna strategi. 

Hennes granne, Yevheniia, som hade många barn, började kommunicera med ­ryssarna. Och, minns Svitlana, till slut ­började hon själv övertyga sin dotter Alina om att ukrainska soldater snart skulle komma för att befria regionen ”och de kommer att döda alla här”. Svitlana försökte påverka sin dotter att kommunicera mindre med grannfamiljen men lyckades inte. 

En dag, i oktober 2022, tog den ryska ­militären tillsammans med en granne i ­hemlighet med Alina till Ryssland. 

– Jag var hemma och misstänkte ingenting. Jag trodde att Alina bara lekte med grannens barn. Min son kom springande och sa att han precis hade sett Yevheniia sätta sig i rysk bil med Alina, och de körde mot motorvägen, minns Svitlana. 

Ryska soldater tog 15-åriga Alina och Yevheniias familj till checkpointen. På Rysslands territorium utfärdade myndigheter förfalskade dokument, trots att grannen inte hade några som helst tillstånd att ta Alina utomlands. Samma kväll började Svitlana leta efter sätt att ta tillbaka sin dotter — hon gick till befälhavaren för den ockuperade byn och krävde att barnet skulle återlämnas. 

– Jag grät, jag frågade hur jag kunde få tillbaka Alina. Kommendanten sa att utan dokument skulle barnet skickas tillbaka. Jag väntade två dagar, men ingen lämnade tillbaka min dotter. Sedan fick jag reda på att Yevheniia med sina barn och min Alina redan kommit till Krim. Hon fick min dotter att säga att hon inte har några föräldrar, att vi blivit dödade. Och att hon räddar mitt barn från kriget. 

Efter Krim fördes Alina till Mordovia, en region i centrala Ryssland. Svitlana fick reda på var dottern var ett halvår efter att hon kidnappats och förts till Ryssland. 

– Hela den här tiden visste vi inte ens var hon var. Jag kunde inte sova. Jag gick och lade mig och kunde bara tänka på Alina. Var är hon? Får hon att äta? Sover hon? Jag gick upp med samma tankar. 

– När vi äntligen hittade henne var kontakten först bara genom Yevheniia, men hon sa inte exakt var hon höll min dotter. Sedan försökte min dotter nå oss och gav oss adressen – på grund av detta blev hon senare berövad alla kommunikationsmetoder, säger Svitlana. 

Så fort Svitlana hittade adressen kontaktade hon omedelbart Rädda Ukraina och bad om hjälp med att ta barnet från Ryssland. Det visade sig att det i Ryssland och i de ockuperade områdena finns många barn och tonåringar som Alina, som olagligt deporterades. Den 9 april 2023, mer än ett halvt år senare, reste Svitlana till Alina i Mordovia. Resan tog cirka tre veckor. 

– Jag bad att ingenting skulle hända mig och jag lyckades hämta upp min dotter. I flera dagar stannade jag vid checkpoints, åt nästan ingenting och sov inte alls. Först hölls en annan mamma och jag kvar i Belarus, sedan i Ryssland. Sedan blev det ett flyg och jag hamnade äntligen i Mordovia. Byrådet sa att om jag hade kommit en dag eller två senare skulle Alina redan ha fått ett ryskt pass. De visade mig till och med det här passet, minns Svitlana. 

– Jag svarade att Alina redan har det pass hon behöver, ett ukrainskt. Och de kunde torka sin rumpa med det där ryska passet.

Svitlana fick veta hur Alinas liv var i Ryssland först efter hennes återkomst. Tonåringen sa att hon lagade mat till Yevheniias familj, tog hand om barnen, städade, tvättade, jobbade deltid på ett kafé, medan Yevgenia tog alla pengar hon tjänade. I själva verket, säger Svitlana, var barnet barnskötare och städare i en annan stor familj, och hade inga rättigheter alls.

Alina gick i skolan, där hon fick lära sig ryska och att sjunga den ryska nationalsången. Efter att ha återvänt till Ukraina började hon skolan – från och med denna höst kommer hon att lära sig yrket som bagare/konditor, som hon en gång drömde om. 

Nu är Alina hemma, i Ukraina, med sin familj. Hon kommer att behöva många månader, om inte år, av psykologisk återhämtning. 

”Traumatisk upplevelse”

Nataliia Sosnovenko, psykolog på stiftelsen Barnens röster:

– De flesta av de barn som förs till Ryssland upplever stark stress. Detta är en traumatisk upplevelse för dem — de är separerade från sina föräldrar, rycktes upp från sin bostadsort, de förstår inte var deras föräldrar är. Barn drabbas ofta av olika former av våld. Nästan alla utsätts för psykiskt våld, det finns också ett ekonomiskt, när barn tvingas hitta sin egen mat. Mycket ofta finns det fall då barn inte får kommunicera med sina släktingar.

Hon ger psykologiskt stöd bland annat till deporterade barn som återförts till Ukraina. Ofta, tillägger hon, kommer barn tillbaka med en känsla av förlorad identitet. När de pratar med människor försöker de förstå vad de kan säga och vad de helst inte borde säga. 

– Propaganda är en form av psykiskt våld, när barn tvingas ge upp sin egen identitet, skrämmas, hotas. Barnet börjar kontrollera vad det säger för att hålla sig och nära och kära säkra – och är därför ständigt under stress och oro. Ofta tvingas barn återvända till en annan plats än där de bodde, eftersom deras hem är under ockupation. Många av dem har förlorat familjemedlemmar eller sitt hem, det återspeglas också i deras mentala tillstånd och kan visa sig både omedelbart och på lång sikt, förklarar psykologen. 

Huvudmålet med sådana ryska metoder, varnar psykologen, är att förstöra nationen, både fysiskt och psykiskt. Som barnen vittnar om betonar ryssarna att den ukrainska ­nationen aldrig har funnits. 

– De urholkar faktiskt människors självförtroende. Det syftar mest till att förvirra barnen, så att de inte förstår vad som händer, inte vill återvända, blir rädda, glömmer och vill tanna i Ryssland. Ryssar fortsätter att ta barn även nu, tillägger Dariia Kasyanova, styrelseordförande för Ukrainska nätverket för barns rättigheter.

– Alla barn som stannar kvar i ett ­ockuperat territorium eller i ett territorium där fientligheter äger rum är i riskzonen. Barn förs antingen till ockuperade områden, där det är svårt att ta tillbaka dem, eller till Ryssland. Nu finns det också berättelser om Belarus, säger Dariia Kasyanova. 

Ryssar kidnappar både enskilda barn och hela grupper, som barnhem, tillägger ­experten. En speciell grupp barn som tas är de som försökt fly med sina föräldrar, men föräldrarna har dödats. Ryssar tog ofta sådana barn till sjukhus i ockuperade områden varfirån de transporterades till Ryssland, tillägger Dariia Kasyanova. En annan grupp av drabbade barn är de som påstås föras till barnläger. Planen, som experten förklarar, är som följer: Föräldrar får veta att att de tillfälligt måste skicka sin barn till ett läger, annars hamnar de för alltid på internatskola. När föräldrar går med på lägerlösningen, konfiskerar ryssarna barnens dokument och för dem sedan från plats till plats, och vägrar sedan att återlämna dem.  

– Vi hör hela tiden från de barn som lyckas återvända hem att de förbjöds att prata ukrainska, att överhuvudtaget berätta något om Ukraina, säger Dariia Kasyanova.

– Barn fick ofta höra att deras föräldrar var dåliga, de skulle hitta andra, ryska. De tvingas sjunga Rysslands hymn, de får en militär och patriotisk rysk uppväxt. Detta visar att barn görs till ytterligare ett verktyg för propaganda. 

I mars 2023 utfärdade ­Internationella brottmålsdomstolen, ICC, arresteringsorder för Rysslands ­president Putin och den ryska kommissionären för barns rättigheter, Mariia Lvova-­Byelova. De är misstänkta för krigsförbrytelser — utvisning och illegal ­överföring av människor, inklusive barn, från det ­ockuperade området i Ukraina. 

Det är inte säkert klarlagt hur många barn som olagligt förts till Rysslands territorium. Och en betydande del av namnen är hemligstämplade. Utvisningen av ukrainska barn pågår fortfarande.