1. Lånen till Grekland har aldrig gått till Grekland utan till att lösa ut tyska och franska banker. När Eurogruppen eller IMF utbetalt ett lån så har pengar gått tillbaka till långivarna, alltså Tyskland och andra länder. Pengarna går inte till expansion eller konsumtion i Grekland. Eurogruppen ger lån för att betala tillbaka till sig själv. När man beslutat att inte göra det så skapar man en bankrutt där de egna lånen blir värdelösa. Det är alltså tyska beslut som skapar lånekrisen, inte grekiska.

2. Alla länder har fått ränta på sina pengar, även IMF, det är därför Greklands skuld växer, inte för att man konsumerar eller investerar eller betalar pensioner med pengarna.

3. När Syriza såg ut att vinna valet 2014 gick EU-ledare ut och varnade Grekiska folket för att inte ”rösta fel”. Politiska hot som inte fungerade. Observera, man varnade att man inte accepterade en vänsterregering som förhandlingspart.

4. Sedan valvinsten har de rika oligarkerna tömt Grekland på förmögenheter (framförallt till Schweiz) i en omfattning som är många gånger större än alla stödpaket. Den gamla korrupta eliten har gjort detta utan minsta klagomål från Tyskland eller ECB, tvärtom har agerandet uppmuntrats genom att Tysklands finansminister Schäuble gång på gång sagt att landet nog bör ut ur euron. Euroländernas ledare har motarbetat varje försök att ”lugna marknaden”, man har vägrat visa att Euron är fast och att Grekland är en del av det. Man har skapat valutaflykt.

5. Grekiska statslån har extrem ränta bara för att ECB vägrat låta Grekland ingå i de statsobligationsköp man gör mot svaga länder som har högerregeringar. ECB gick ut och undantog Grekland enbart för att man valde en vänsterregering.

6. Bankkrisen i Grekland är skapad av ECB som inför folkomröstningen sa att man inte kunde garantera likviditet i grekiska banker. Stängningen beror på ett beslut från ECB, inte Tsipras.

7. Grekland är samtidigt det land som genomfört de hårdaste åtstramningarna, lönesänkningar, pensionsförsämringarna och har den högsta arbetslösheten och mest nedskurna offentliga omsorg i Europa. Den politiken har inte fungerat. Alla vet det. Att Eurogruppen och IMF och ECB ändå kräver mer av det beror inte på ekonomi. Det beror på politik, en annan vänsterpolitik ska inte få vara möjlig.

8. Syrizas fantastiska seger i folkomröstningen var en seger mot de odemokratiska utpressningarna från Eurogruppen och Tyskland. Att den högergruppen inte vill lyssna utan vill se Tsipras falla och Syriza att splittras är väldigt avslöjande för hur lite demokrati betyder för dem. Inte ens när Tsipras lägger ett förslag ihop med franskt stöd vill man förhandla utan ställer nya än mer hårda detaljkrav.

9. Men varför förhandlar Grekland? Analysen bygger på att grexit och statsbankrutt betyder en massfattigdom och socialt kaos nationen inte klarar. Det finns en vänster (runt Syriza-ledamoten Costas Lapavitsas) som istället hoppas att sammanbrottet kan föda en ny ekonomi och en radikalare politik. Problemet för dem är att de inte har demokratiskt stöd. En påtvingad grexit med risk för halverad levnadsstandard är något helt annat än ett demokratiskt beslut där en majoritet valt det. Det första är kaos, det andra är ett medvetet valt alternativ. Men det finns inte idag.

Grekland kommer vara den stora politiska händelsen lång tid framåt. Det är här högermakten i EU gjort sin skyttegrav. Varje försök till annan ekonomisk politik måste stoppas. ”Ni kan rösta på vad ni vill, inget ska ändå ändras”. Att då läsa svenska medier tala om ”kapitulation” från Syriza är fantastisk desinformation. Att höra Magdalena Andersson i TV tala om Greklands skuld, utan minsta försök att se den politiska utpressningen är genant.

Greklandskrisen handlar inte om lån, det handlar inte om valuta, det handlar inte om stödpaket.

Det handlar om att stoppa en annan politik. När EU genomför det på detta sätt är det faktiskt en kupp. Alla vet nu att Euron blivit en ”samarbetsdiktaturens” vapen. (Ja en diktatur kan finnas även utan enskild diktator). Syriza har visat att det går att vinna folkligt stöd för en annan politik. Men EU makten vägrar acceptera det. Europas vänster står nu inför frågan hur en annan politik ska kunna skapas i Europa.