Utrikes.

2014-01-22 16:44
  • tackar. På Emirates Palace hotel kan man ta ut guldtackor ur en automat som har koll på det dagsaktuella värdet på guld. Bild: AP
    tackar. På Emirates Palace hotel kan man ta ut guldtackor ur en automat som har koll på det dagsaktuella värdet på guld.
  • Presidenten Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan vinkar till Abu Dhabi från ett gigantiskt plakat intill sitt palats.  Bild: Åsa Wilson
    Presidenten Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan vinkar till Abu Dhabi från ett gigantiskt plakat intill sitt palats.
  • Nationaldagsfirande. Vuxna och barn dansar tillsammans för att fira nationaldagen.  Bild: Åsa Wilson
    Nationaldagsfirande. Vuxna och barn dansar tillsammans för att fira nationaldagen.
  • Mediemonopol. Det statligt ägda mediebolaget TwoFour54 ansvarar för press och tv i landet. Noura Al Kaabi är vd för företaget.  Bild: Åsa Wilson
    Mediemonopol. Det statligt ägda mediebolaget TwoFour54 ansvarar för press och tv i landet. Noura Al Kaabi är vd för företaget.
  • Arbetskraften. I dag är stora delar av Sadiyat-ön en byggarbetsplats. De flesta av arbetarna kommer från Indien och Pakistan.  Bild: Åsa Wilson
    Arbetskraften. I dag är stora delar av Sadiyat-ön en byggarbetsplats. De flesta av arbetarna kommer från Indien och Pakistan.
  • FYLLER 42. Förenade arabemiratens 42:a nationaldag firas över hela landet. Oftast med president Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan på affischer och dekorationer.  Bild: Åsa Wilson
    FYLLER 42. Förenade arabemiratens 42:a nationaldag firas över hela landet. Oftast med president Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan på affischer och dekorationer.
  • Alla sorters mode. På Abhu Dhabis gator syns alla sorters mode, från heltäckande niqab till minikjolar.  Bild: Åsa Wilson
    Alla sorters mode. På Abhu Dhabis gator syns alla sorters mode, från heltäckande niqab till minikjolar.
  • Ministermöte. Kulturministern Sheikh Nahyan bin Mubarak Al Nahyan skakar hand med två reportrar från Sydkorea.  Bild: Åsa Wilson
    Ministermöte. Kulturministern Sheikh Nahyan bin Mubarak Al Nahyan skakar hand med två reportrar från Sydkorea.
  • Stolt arbetsgivare. Abdullah Al Nuaimi Belev, minister med ansvar för offentliga byggnader och infrastruktur, är nöjd med att hans land kan erbjuda arbete åt så många invandrare. ”Det byggs fler arbetsläger här än i Sverige”, säger han.  Bild: Åsa Wilson
    Stolt arbetsgivare. Abdullah Al Nuaimi Belev, minister med ansvar för offentliga byggnader och infrastruktur, är nöjd med att hans land kan erbjuda arbete åt så många invandrare. ”Det byggs fler arbetsläger här än i Sverige”, säger han.
  • Bild: Kamran Jebreili

Gäst hos diktaturen

På bara 40 år har oljan förvandlat det lilla ökenlandet till en djungel av lyxvillor, skyskrapor och gigantiska shoppingcenter. Men makten går fortfarande i arv från far till son och politiska partier är olagliga. Varje år bjuder Förenade arabemiraten in journalister från hela världen för att putsa landets image. Dagens ETC:s reporter Åsa Wilson har följt med på en av resorna.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag sitter på 14:e våningen på ett lyxhotell. Utanför panoramafönstret glittrar Abu Dhabi mot mig genom natten.

Jag har just blivit erbjuden en Ipad. Lite senare fick jag veta att jag var den enda av 78 journalister som tackade nej. Resten tog emot en liten present från regeringen. Arrangören skakar lite på huvudet åt mig.

– Svenskar är ju lite speciella med det där med presenter.

Ett ögonblick blir jag stolt. Sedan känner jag mig löjlig. För jag är ju ändå här. Äter från hotellets gigantiska buffet. Låter mig skjutsas runt till konstmuseum, universitet och tv-hus. Minglar mig igenom otaliga pressmöten. Hitflugen av en regering som vill rentvå sig från rykten om tvångsarbete och kvinnoförtryck.

Så varför är jag här? För att jag är nyfiken. Nyfiken på landet som investerar i att skyffla runt journalister på bjudresor. Nyfiken på journalisterna som låter sig flygas hit, äter bjudmaten och skakar hand med ministrarna. Det känns som en historia värd att berätta.

Politiska partier förbjudna

Här är diktatur en ideologi. De flesta diktaturer i världen i dag visar upp en fasad av spelad demokrati, håller riggade val och låtsas debattera med oppositionen. Här är politiska partier förbjudna. Och det är ingen hemlighet att den som försöker opponera sig mot staten riskerar fängelsestraff. I somras dömdes 60 personer för försök att förändra det politiska systemet, rapporterar Human Rights Watch.

– Det viktigaste receptet på framgång är att vi har haft en tydlig vision av att skapa ett arabiskt, muslimskt samhälle som är modernt och som inte tröttar ut sig med politik varje dag, säger utrikesministern HE Dr Anwar Gargash till oss som inledning till en presskonferens.

Stadsdelar växer fram

Mellan presskonferenserna vallas vi runt Abu Dhabi för att se hur det detaljplanerade samhället växer. Här växer hela stadsdelar fram på några månader. I Dubai står numera världens högsta byggnad, den 160 våningar höga Burj Khalifa. Och utanför kusten flyter konstgjorda, palmformade öar.

Vi är närmare 80 journalister som har bjudits hit för att fira Förenade arabemiratens 42:a nationaldag sedan landet grundades.

– För 40 år sedan fanns ingenting här. Inte ens hus. Vi är så lyckliga, vi vill bara att ni ska se det, säger Ibrahim Al-Abed, generaldirektör för nationella medierådet som arrangerar pressresan.

Det är en glittrande framgångssaga som vi serveras. Landet som inte ens har hunnit fylla 50 år är nu ett av världens rikaste. Fattigdom? Nej, det finns inte här, förklarar Ibrahim Al-Abed.

– Vi har lärt oss mycket av Sverige. Vi är en välfärdsstat precis som ni.

Och så radar han upp alla rättigheter som medborgarna i Förenade arabemiraten har. Ingen betalar skatt. Pengarna från olja och annan export räcker ändå till statsfinansierad utbildning, sjukvård och bostäder. Förenade arabemiraten exporterar olja för 118 miljarder dollar varje år, enligt OPEC.

Alla medborgare får en bostad. Det finns lägenheter som är helt gratis. Den som vill bygga ett eget hus får ett räntefritt lån av staten.

Om man är medborgare, vill säga. Och det är det inte många som är. Bara den som kan påvisa blodsband på faderns sida till någon av de familjer som bodde här när landet bildades 1971. I dag är det mindre än en femtedel av landets invånare. Resten är inflyttade ”expats”. De får betala för sina barns skolgång. De får se till att ha privata sjukförsäkringar. Den som blir av med jobbet måste lämna landet.

– Vi vill behålla vår kultur och vår identitet i landet. Vi har inga invandrare, vi har arbetare, säger Ibrahim Al-Abed.

Middag med kulturministern

En kväll bjuds vi på middag av kulturministern. Belysningen glittrar och kamerorna smattrar. Kulturministern skrider runt rummet och skakar leende hand med alla. Vi står i givakt och ler. Sedan följer talet som inleds med jämställdhet.

– Vi är det mest jämställda landet i världen. Det finns inga hinder för kvinnor att välja vilka yrken de vill, säger kulturministern Sheikh Nahyan bin Mubarak Al Nahyan.

Det där återkommer flera gånger under resan. Det är många som vill berätta för oss hur jämställt Förenade arabemiraten är. Över 70 procent av studenterna på universiteten här är kvinnor. Alla yrken är öppna för kvinnor.

Samtidigt har kvinnor bara rätt att ärva en tredjedel. Och män får ta upp till fyra fruar, medan kvinnor bara kan gifta sig med en man, enligt Human Rights Watch.

Men visst syns det att kvinnorna tar plats. Bland statstjänstemän och företagsledare som tar emot oss finns flera kvinnor. Vi visas runt den statliga mediekoncernen som sköter allt från nöjesindustri och film till tv och dagspress. VD:n är en kvinna.

På väg ut från mediehusets kontorspalats plockar jag till mig några engelskspråkiga dagstidningar. Blicken faller på en liten artikel. ”Ogift mor möter sitt öde i domstol”. En kvinna står åtalad för att hon har fött barn. Problemet är att hon inte kan visa upp något äktenskapsbevis. Kvinnan, ett hembiträde som kommer från Bangladesh, säger att äktenskapsbeviset finns där. Hennes make har redan tvingats lämna landet eftersom han enligt tidningen hade ”rymt från sin arbetsgivare”.

Lyckas kvinnan inte bevisa i rätten att hon är gift riskerar hon fängelse och deportation. Har hon tur får hon ändå ta sitt barn med sig. I andra fall har ogifta mödrar deporterats utan sina barn. Barnen får växa upp på barnhem här i Förenade arabemiraten.

Vill bygga broar med Sverige

När kulturministern Sheikh Nahyan bin Mubarak Al Nahyan har pratat färdigt om jämställdheten fortsätter han med att be oss om hjälp. Hjälp med att föra våra länder närmare varandra.

– Jag ber er att stänga klyftorna mellan våra kulturer. Det största hotet mot oss är vår okunskap och vår misstänksamhet mot varandra. Vi behöver er för att bygga broar, säger han.

Sedan väller maten över oss i sådana mängder att när ett 80-tal personer har ätit färdigt syns det knappt att någon har rört faten.

Räcker det? Är det det här som ska sluta gapet mellan arabvärlden och västvärlden? Kristallkronor, överflöd och gratis IPads? Blir rapporteringen vänligare av det? Tydligen fungerar det tillräckligt bra för att regeringen här år efter år ska be PR-byråer skicka hit så många journalister som möjligt.

”Billigare än helsidesannons”

I minibussen som fraktar oss mellan presskonferenserna hamnar jag intill Ahmed Yousfi som driver en PR-firma i Paris. Det är han som är anledningen till att jag sitter här på presskonferenser i Abu Dhabi i stället för på ETC:s redaktion i Örebro. Det är han som ett par veckor tidigare fick mitt telefonnummer av en bekant i Stockholm och ringde och frågade om jag inte ville åka till Abu Dhabi några dagar.

– Jag har en del journalister som jag känner, som jag vet kommer att skriva två-tre fina artiklar. Det här är mycket billigare än att köpa en helsidesannos i en dagstidning, säger han.

Allt som skrivs översätts och rapporteras in till Informationsministeriet. Vissa journalister återkommer år efter år.

– Det är inte helt enkelt att skriva om ett land som är så illa sett, men någonting hittar vi alltid, säger en journalist medan vi väntar i hotellobbyn.

De flesta europeiska länder är representerade bland journalisterna här. Många kommer från de största dagstidningarna. För flera är det rutin. De är vana vid sponsrade resor. Ibland är det företag som ligger bakom, ibland stater, ibland FN eller NATO.

Det är flera som uppgivet rycker på axlarna. Det finns ju inga pengar till sådana här resor längre. Utrikesreportrar har svårt att komma utrikes om inte någon annan betalar. När redaktionernas ekonomi blir sämre, kliver andra in och betalar utlandsresorna.

– Många tidningar hade en strikt policy mot det här förut. Nu gör alla det. Jag tror att det kom efter krisen. Förr betalade alltid tidningen när jag reste någonstans, men nu har de inga pengar till sådant längre, säger en reporter från italienska Corriere della Sera.

Arrangör för världsutställningen

Under vår vecka här blir det klart att Dubai har blivit utvalt för att arrangera världsutställningen 2020. Människor gråter glädjetårar i tv. Andra bara skakar på huvudet. Nu ska det byggas ännu mer, ännu snabbare.

De som bygger kommer från Indien, Pakistan, Bangladesh. Från hela det fattiga Asien kommer desperata arbetare till Arabemiraten med drömmar om att få med sig lite av oljepengarna hem. De får inte bo i städerna som de bygger. Varje kväll körs de i busslaster till inhägnade läger utanför stadskärnan.

Det går inte att röra sig här utan att passera byggarbetarna. Hela Abu Dhabi är just en stor dammig byggarbetsplats, där blänkande skyskrapor reser sig ur dammet i rekordfart. De indiska byggarbetarna är överallt, men ingen talar om dem. Inte ens de indiska journalisterna som finns med i gruppen har någon kontakt med sina landsmän här.

– Det är inte många av dem som vill prata. Visumlagarna är hårda, företagen tar ifrån dem deras pass, säger en av dem.

De journalister som har lyckats ta sig in i lägren har berättat om slavlika förhållanden där skuldsatta arbetare tvingas arbeta för löner långt under vad de har blivit lovade.

På en presskonferens med Abdullah Al Nuaimi Belev, minister med ansvar för offentliga byggnader och infrastruktur, försöker jag fråga hur arbetsvillkor och minimilöner ser ut i dag. Han säger bara att han är stolt över att Arabemiraten kan erbjuda så många arbetstillfällen.

– Det byggs fler arbetsläger här än i Sverige. Det är riktiga små städer med sjukvård och idrottsanläggningar. Du är välkommen att hälsa på, säger han.

När jag senare försöker få tillstånd att besöka något av lägren finns inte tid att ordna det. Och trots att arbetarna hela tiden finns runt omkring oss i staden är det svårt att komma till tals med dem.

Jag tar en kvällspromenad i den ljumma natten. Byggarbetarna jobbar fortfarande trots att klockan närmar sig tio på kvällen. Jag försöker stanna till och småprata med en man som blandar cement vid ett vägbygge.

– Hur sent jobbar ni?

– Till klockan elva.

Längre än så får vi inte prata innan en man i reflexväst kliver fram och frågar vem jag är. Mannen vid cementblandaren ser livrädd ut och jag går vidare.

Majoritet utan rättigheter

Vi är ständigt uppassade av medierådets personal. Är det något ni behöver? Det är bara att fråga så ordnar vi det.

Jag ber att få sätta mig ner och prata en stund med någon av dem. Vem som helst som är uppvuxen här, som har emiratiskt medborgarskap. Visst, det ska ordnas. Och sedan blir det uppskjutet. Och uppskjutet igen.

Jag hittar aldrig någon som vill berätta hur det är att höra till den lilla styrande minoriteten.

Det är människorna som har flyttat hit som är angelägna om att berätta. Den stora majoriteten som saknar rättigheter. Bland dem hittar jag flera som vill dela med sig av sina liv.

”Kan kasta ut mig när som helst”

Amir beställer en öl och småler. Egentligen borde han ha ett intyg för att beställa öl. Muslimer får inte dricka alkohol. Bara den som inte är muslim kan ansöka om ett särskilt intyg och få tillåtelse att dricka. Men här på de stora hotellen tar personalen emot beställningar på engelska och frågar inte efter några intyg.

Han var bara sex år när familjen flyttade hit från Jordanien. Amir hör till de invandrare som lever gott här. Han har kunnat studera, tagit sin magisterexamen och fått jobb på ett ministerium.

– Jag skulle aldrig kunna få samma liv som jag har här någon annanstans. Jag har mitt hus, min bil, min båt, gott om pengar, betalar ingen skatt. Jag fick erbjudande om jobb i Kanada, men jag vet inte om jag vill få lägre lön och betala 30 procent skatt, säger han.

Han har ett bra liv här, säger han. Men inte ett hem.

– Det är inte mitt land. Jag vet ju att de kan kasta ut mig när som helst. Jag har ett bra jobb, men de säger till oss att de bara behöver oss eftersom det inte finns tillräckligt med riktiga emiratier. Om de hittar en medborgare som kan ta jobbet så åker jag ut, säger han.

Och utan jobb skulle han inte ha rätt att stanna. Den som blir arbetslös, eller går i pension, har 30 dagar på sig att lämna landet. Amirs föräldrar har gått i pension och tvingats flytta tillbaka till Jordanien efter över 20 år i Förenade arabemiraten. För några veckor sedan såg han sin granne packa sina väskor.

– Han packade och grät. Han har bott här i 40 år. Nu är han pensionär och måste flytta till Indien fast han inte har någonting där. Det är klart att det här blir ett rikt land när de kastar ut alla som inte tjänar pengar, säger Amir.

Krisen lockar hit fler

En kopp morgonkaffe på Starbucks Coffee på ett av Abu Dhabis shoppingcenter. Jag har hunnit tappa räkningen på hur många shoppingcenter jag har sett. Jag försöker undvika dem, men det är omöjligt. Det är här man träffas, bland internationella butikskedjor och luftkonditionering.

Mitt sällskap vid morgonkaffet är Raj som har jobbat här de senaste tre åren.

– Jag ville aldrig bo någon annanstans än i Indien. Resa kanske, men aldrig flytta utomlands. Men efter krisen har det blivit svårt att hitta jobb, så det fick bli så här. Lönen är bra, men det är inte här jag vill bo. Här handlar allt om pengar, säger han.

Nu jobbar han med att ta hit andra. Från Indien, Pakistan, Filippinerna. Han är personalansvarig på en stor amerikans restaurangkedja i Abu Dhabi. Att annonsera efter restaurangpersonal här i Abu Dhabi är meningslöst. De jobben är det ingen som vill ha här. Men annonser i utländska tidningar ger tusentals svar.

– Så länge ekonomin är som den är i Asien kommer folk att fortsätta flytta hit. Men jag har inte träffat någon som verkligen vill bo här. De kommer hit och skickar hem så mycket pengar som möjligt, säger han.

Vi tittar ut genom glasrutan på människorna och shoppingpåsar. Det är världen som strömmar förbi. Västerlänningar i kjol och linne, indiska kvinnor i sari, muslimska kvinnor i niqab som täcker allt utom ögonen. Och de emiratiska männen i sina kritvita särkar och dok.

Det dyker upp ett litet stänk av bitterhet i min bordskamrats röst.

– De jobbar ju inte, de har pengar ändå. Det är därför de behöver oss.

Skickar pengar till hemlandet

Raj är långt ifrån ensam. Asiens fattigare delar är fulla av hus betalade med löner från Arabemiraten. Hemskickade av frånvarande fäder. Taxichauffören Ashok berättar om huset som står klart hemma i Kerala och om frun och sonen som han träffar en gång om året.

– Jag vill inte klaga. Jag har det bättre än många här. Jag får ledigt två månader om året, en betald och en obetald månad, säger han.

När han kom till Arabemiraten tänkte han stanna ett par år. Jobba ihop pengar till huset och flytta hem och bilda familj. Det har gått nio år nu.

– Man tänker hela tiden att man ska kunna spara mer. Kanske nästa år. Men det är svårt, säger han.

I huset i Kerala bor hustrun och sonen som har hunnit fylla åtta år. I en lägenhet i en förort till Abu Dhabi bor Ashok i ett sovrum som han delar med tre andra indiska taxichaufförer.

– Det är lättare att spara pengar så. Och så får man lite kamratskap, säger han.

Att ta hit frun och sonen är omöjligt. Arbetare får inte ta med sig familjen till Förenade arabemiraten.

– Med mitt visum är det inte tillåtet. Det är bara tjänstemän som får det, inte arbetare. De vet att vi inte skulle klara av att försörja dem, säger han.

Hur länge tänker han stanna? Han vet inte längre. Huset är färdigt. Nu är det sonens skolgång som kostar pengar.

– När han har sin universitetsexamen klar så kanske jag kan flytta hem igen.

Samma kompetens – olika lön

Min sista kväll i Abu Dhabi promenerar jag genom varmt mörker utefter strandpromenaden, Corniche, tillsammans med Janet, en trettioårig ingenjör från Filippinerna. Hon har bott här i två år nu.

– Förut jobbade jag i Qatar, här är det bättre. Jag har råd att hyra ett eget rum här, säger hon.

Oljan behöver ingenjörer. Janet är en av många utländska ingenjörer som jobbar på det statliga oljeföretaget. Men alla tjänar inte lika mycket.

– Lönen beror på vilken nationalitet du har. De som kommer från Europa eller USA tjänar mer än de som kommer från Indien eller Filippinerna, säger hon.

Därför bor hon fortfarande i en lägenhet som hon delar med fyra andra. Övervakad av en hyresvärdinna som hon gissar skulle ringa polisen om hon tog med sig en pojkvän hem.

– Jag har gjort det en gång, men då fick vi smyga in sent på natten. Jag var så rädd att bli upptäckt, säger hon.

För sex utanför äktenskapet är olagligt här. Även om du inte är muslim. Den som vill köpa preventivmedel måste inte bara ha ett recept, utan också ett äktenskapsbevis.

– Jag har en kompis som jobbar på apotek. Hon ringer mig när chefen är ute. Om jag har tur och kommer dit när det inte är några andra kunder där så kan hon sälja p-piller till mig, säger Janet.

Hon är livrädd för att bli gravid. Ogifta mödrar riskerar fängelsestraff och sedan deporteras de.

– Blir du gravid så gäller det att hinna ut ur landet så fort som möjligt innan du blir upptäckt, säger hon.

Solen har sjunkit i havet och himlen fylls med en krona av strålkastarljus från emirens palats. Strandpromenaden är full av lekande barn och familjer med picknickkorgar. Och högt över idyllen reser sig ett enormt plakat mot natthimlen. Presidenten Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan vinkar till oss från plakatet. Mycket mäktig och mycket modern. Här finns inga slagord på plakaten. Bara en webbadress: www.ourfatherzayed.ae

Åsa Wilson

Fotnot: namnen på vissa intervjupersoner är ändrade på personernas egen begäran.

Förenade arabemiraten

Förenade arabemiraten är en federation av sju emirat. Varje emirat styrs av en shejk som ärver sin titel.

Huvudstaden är Abu Dhabi och federationens president är Abu Dhabis emir Sheikh Khalifa bin Zayed Al Nahyan.

Landet bildades 1971 när de sju emiraten Abu Dhabi, Ajman, Dubai, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharjah och Umm al-Qaywayn gick samman.

Statsreligionen är islam. Det är tillåtet att praktisera andra religioner.

Befolkning: ca 8,5 miljoner. Befolkningen uppskattas öka med 7,7 procent per år. Majoriteten av befolkningen är utländska medborgare. Uppgifter om hur stor den utländska befolkningen är varierar mellan 80 och 90 procent. Runt hälften av dem kommer från fattiga länder i södra Asien, främst Indien, Pakistan och Filippinerna.

BNP per capita är 42 293 dollar. Kan jämföras med Sveriges BNP per capita som är 54 476 dollar. Runt 40 procent av BNP består av export av olja och naturgas. Landet exporterar olja för 118 miljarder dollar varje år.

90 procent av landets oljetillgångar finns i Abu Dhabi.