I juli 2016 såg jag en man iklädd en svart bödelsmask klättra upp på ett kiosktak på Kizilaytorget i centrala Ankara, Turkiets huvudstad. Där reste han en galge med en snara och lät hänga en docka med Fethullah Gülens ansikte. Han är en regimkritisk predikant som lever i exil i USA, och har anklagats för att ha legat bakom försöket till statskupp mot president Recep Tayyip Erdogan 2016. ”Avrättningen” ägde rum i en regimvänlig demonstration i fullt dagsljus och polisen som var på plats noterade allt, men ingrep inte.

Det kändes som att någonting dog den där dagen, i Turkiet, och inte bara dockan i hängsnaran.

Det misslyckade kuppförsöket för snart fem år sedan ledde till att ett fullskaligt förtryck av regimkritiska kretsar bredde ut sig över hela Turkiet, från att dessförinnan mest ha varit koncentrerat till det kurdiskdominerade sydöstra Turkiet. Erdogan har använt kuppförsöket som svepskäl för att attackera sina kritiker. Han har rensat ut statsapparaten på icke-lojalister, angripit civilsamhällesorganisationer, praktiskt taget förintat de oberoende medierna och låtit fängsla tiotusentals dissidenter.

Åtal mot oppositionsparti

Förtrycket mot demokratiska, regeringskritiska kretsar har alltså varit konstant under några år. Men man frestas ändå säga att vissa saker har förvärrats på sistone.

I mitten av mars i år lade en åklagare vid Turkiets författningsdomstol fram ett åtalsärende mot det prokurdiska oppositionspartiet HDP, i syfte att få partiet förbjudet. Åklagaren vill också belägga nästan 700 högprofilerade HDP-medlemmar med politikförbud, så att de inte kan forma ett nytt parti att verka i. Allt motiveras med att HDP beskylls för att ha band till den förbjudna kurdiska PKK-gerillan. I onsdags valde författningsdomstolen att bolla tillbaka saken till åklagaren, officiellt på grund av brister i åtalsärendet. HDP kan hämta andan – men bara för ett ögonblick. Efter att bristerna åtgärdats ska domstolen på nytt ta ställning kring ett åtal.

Att förbjuda HDP vore en särskilt auktoritär åtgärd i Turkiet. Partiet är det näst största i oppo­sition i hela landet och styr ett flertal kommuner, och dess sympatisörer stödröstade 2019 fram det andra oppositionspartiet CHP till makten i både Ankara och Istanbul. Skulle det gå att upprätthålla den redan kraftigt svajande fasaden av demokrati om partiet förbjöds?

Inofficiellt kan de kraftiga internationella protesterna från flera andra länder som likt Turkiet är medlemmar i Nato ha påverkat den turkiska domstolens tveksamhet i onsdags. Även Sverige har fördömt saken och utrikesminister Ann Linde har krävt nya EU-sanktioner mot Turkiet.

”Hbtq-agenda”

En annan måltavla för Erdogans attacker är Turkiets alla kvinnor. I mars övergav Turkiet också Istanbulkonventionen, Europa­rådets särskilda konvention mot kvinnovåld som undertecknades i Istanbul 2011. Turkiet var det första landet som ratificerade konventionen, men Erdogan och hans regering har på sistone i populistiska utspel hävdat att dokumentet strider mot landets familjevärderingar, samt att det har en främmande ”hbtq-agenda”.

Turkiet har redan tidigare haft problem med ett omfattande våld mot kvinnor. I fjol ledde ett särskilt uppmärksammat mord på en ung kvinnlig student till att den relativt starka turkiska kvinnorättsrörelsen organiserade stora protester. Övergivandet av Istanbulkonventionen riskerar dels leda till ännu fler våldsbrott mot kvinnor och till att färre av brotten utreds av polis och myndigheter. Dels innebär det en attack mot kvinnorättsrörelsen, genom att regimen helt enkelt har sågat bort hela den juridiska kontext som landets kvinnorättsförsvarare refererat till under det senaste decenniet.

Tragikomiskt nog har Erdogan sedan i februari talat om att Turkiet bör ta fram en ny, ”demokratisk” konstitution som kan ersätta den nuvarande. Frågan är vilken som är nästa regimkritiska grupp att elimineras innan regeringen vill diskutera hur en ny grundlag ska se ut.