– Ingenting, svarade kompisen.
– Möjligen anordnas någon aktivitet med fyra galna katter…
Då kunde Vanina Escales inte föreställa sig att hon, bara ett tiotal år senare, skulle få se Buenos Aires gator svämma över av hundratusentals kvinnor som skanderade slagord som ”Hela Latinamerika ska bli feministiskt!”. Än mindre kunde hon ana att hon skulle vara med om att skriva just den delen av latinamerikansk historia.
I år förväntas 8 mars slå nya rekord i Latinamerika vad gäller deltagandet i demonstrationerna och i den internationella kvinnostrejk som utlysts för tredje året i rad. Förra året demonstrerade 300 000 kvinnor i Montevideo (huvudstad i ett land med 3 miljoner invånare), mellan 300 000 och en halv miljon i Buenos Aires, minst 100 000 i Santiago, för att nämna några exempel. Den feministiska rörelsen står i full blom i Latinamerika, och dess epicentrum ligger i södra Sydamerika. På bara fyra år har den vuxit exponentiellt, spridit sig som en löpeld över kontinenten och satt kvinnofrågorna i centrum av samhällsdebatten. Den utmanar i dag det politiska etablissemanget, både till höger och vänster, och har lyckats bygga starka band över nationsgränserna.
Feminismen är ingen nyhet i Latinamerika, men dess senaste renässans anses vara den största på flera decennier (många talar om den som en tredje våg). I vissa länder, som i Chile, menar intellektuella, som sociologen Maria Emilia Tijoux, till och med att det handlar om den ”den största feministiska rörelsen i historien”.
”Ni una menos”
Allt började i Buenos Aires, den 26 mars 2015, på det argentinska Nationalbibliotekets innergård, med ett högläsningsmaraton om mäns våld mot kvinnor. Vanina Escales var en av tjugotalet journalister och kulturarbetare som arrangerat evenemanget. Några dagar innan hade medierna rapporterat om mordet på 19-åriga Daiana Garcia, som hittats kvävd och halvnaken inuti en sopsäck.
– Vi förväntade oss ett begränsat antal deltagare, men blev helt överrumplade av hur mycket folk som deltog, däribland flera familjemedlemmar till offer för våld mot kvinnor. Några av dem läste upp självbiografiska texter, berättar Escales.
En och en halv månad senare slogs Argentina av en liknande nyhet: Chiara Paez, 14 år och gravid, hade hittats mördad och begraven i sin pojkväns föräldrars trädgård. Vanina Escales och kamraterna som arrangerat litteraturmaratonet började diskutera händelsen. Som journalister var de vana vid att skriva om mäns våld mot kvinnor.
– Men Chiaras unga ålder var särskilt berörande och den skakade den offentliga opinionen.
”Vi måste göra något!”, sa de till varandra. Kvinnorna planerade ett torgmöte framför kongressen i Buenos Aires tre veckor senare där man skulle läsa upp en text om statens enorma brister i hanteringen av mord på kvinnor och sexistiskt våld.
– Det fanns i praktiken inga förebyggande åtgärder, berättar Escales.
Namnet på det initiativet tog de från litteraturmaratonet: ”Ni una menos”, inte en (kvinna) mindre. Enkelheten i den frasen (som Vanina kommit på) och vädjans universella karaktär, gjorde den viral på sociala medier. När till och med argentinska megakändisar uppmanade folk att delta i manifestationen och stöddemonstrationer började planeras över hela landet, förstod Vanina Escales att något stort var på gång.
Så kom den 3 juni. Torgmötet var planerat till kvällen men när Vanina började promenera mot Kongresstorget vid middagstid möttes hon, sju kvarter från platsen, av folkmassor som redan börjat samla sig. ”Då förstod jag att det här skulle bli gigantiskt”. Totalt samlades i Buenos Aires över 200 000 personer.
– Vi grät allihopa. Först då insåg vi att Ni una menos hade berört på djupet, att vår kampanj hade satt fingret på en ouppklarad och brännande social fråga. Ett problem vars verkliga mått inte hade erkänts.
Ni una menos-rörelsen blev startskottet för en explosion av nya feministiska organisationer, initiativ och politiska aktiviteter. I Argentina, men även utanför landets gränser. Snart dök oberoende systerorganisationer spontant upp i Bolivia, Chile, Uruguay, Paraguay, Colombia… Ni una menos finns också i Spanien och Italien. De nya feministiska rörelserna i regionen har ständig kommunikation med varandra och ett utpräglat transnationellt utbyte.
Mobiliseringarna mot kvinnomorden släppte in feministiska idéer och koncept i den offentliga debatten i Argentina, vilket i sin tur öppnade upp för andra krav. En av dem var abortfrågan, som blev aktuell 2018 när legaliseringen av abort debatterades i kongressen. Tre år efter den första Ni una menos-manifestationen stod det klart att feminismen hade kommit för att stanna. Löpsedlar om det ”gröna tidvattnet” syftade på de gröna sjalar som symboliserar gräsrotskampanjen för fri, säker och gratis abort. När lagförslaget om fri abort röstades ner i senaten, efter att ha antagits i den lägre kammaren, hade tusentals unga tjejer redan hunnit skaffa sig sin gröna sjal och gå med i en feministisk organisation.
Feminism i praktiken
Många av de nyfödda feministiska organisationerna i Sydamerika har inte nöjt sig med att formulera krav, utan de har även implementerat systemkritiken i sina egna arbetssätt. I många fall har det gjorts som ett svar på tidigare erfarenheter av politisk aktivism inom andra rörelser, där kvinnorna ofta känt sig osynliggjorda av män i de interna debatterna. En vanlig organiseringsform (som inte nödvändigtvis är separatistisk) är stormötet, där alla får komma till tals på lika villkor.
– Det är väldigt viktigt att feminismen inte reproducerar de maktformer som vi betraktar som maskulina: som autoritära praktiker eller toppstyrning. Feminismen får heller inte se sig som ett avantgarde. Jag tror att de enda organisationsformerna som kan finnas (för en feministisk rörelse) är de som är platta, förklarar Escales.
På ett stormöte i april förra året bestämde 2 000 kvinnliga studenter sig för att ockupera Universidad de Chiles juridiska fakultet i Santiago. Beslutet togs efter att det blivit känt att juridikstudenten Sofia Brito blivit sexuellt trakasserad av en av sina lärare, Carlos Carmona, som då var domare i chilenska konstitutionsdomstolen och att universitetet inte hade vidtagit åtgärder. Sofia själv var hemma när hon, via Whatsapp, fick reda på vad hennes kamrater gjort.
– Jag blev oerhört förvånad, berättar hon.
Ett liknande fall hade redan lett till en feministisk ockupation av ett universitet i södra Chile, men det faktum att det handlade om ett av landets mest prestigefyllda universitet och att Carmona hade en offentlig profil satte i gång en snöbollseffekt som resulterade i 70 feministiska ockupationer av lärosäten i hela landet, alla till följd av lokala fall av sexuella övergrepp eller trakasserier. ”Ockupationerna var olika till sin natur men gemensamt för de var att de snabbt skapade en medvetenhet om att det i grunden handlade om något så mycket större än enskilda fall”, förklarar Sofia Brito, som till slut blev väldigt aktiv i studentprotesterna. Flera feministiska aktivister från olika chilenska universitet berättar för ETC hur de kvinnliga studenterna började utbyta traumatiska erfarenheter och hur antalet anmälningar av sexuella övergrepp ökade explosionsartat på universiteten.
Antikapitalistiska rötter
Trots att den föddes ur ett skri mot sexuella övergrepp och att dess huvudkrav var en icke-sexistisk utbildning, både till formerna och till innehållet, så är det som i Chile gått till historien som ”feministiska maj” (en parafras av ”franska maj”, alltså majrevolten) ett bra exempel på något som förenar stora delar av den latinamerikanska feministiska rörelsen i dag: dess antikapitalistiska influenser.
På Universidad de Santiago kämpade studenterna sida vid sida med universitetets städerskor som var anställda av ett privat företag och utsattes för sexuella trakasserier av sin chef. Och förra året var temat för 8 mars-mobiliseringarna i Chile ”Mot livets ‘prekarisering’”, påpekar Sofia Brito. Liksom många politiska analytiker, hävdar hon att förra årets feministiska revolution i stor utsträckning är sprungna från 2000-talets massiva elev- och studentprotester i Chile mot det privata och vinstdrivande skol- och utbildningsväsendet.
Under Pinochet-tiden lades grunden för det marknadssamhälle som Milton Friedman, den nyliberala ekonomins fader, drömde om och som Chile förvandlats till. Där är sjukvård, utbildning och pensioner i hög utsträckning privata. Enligt många forskare, kan den chilenska feministiska rörelsens antikapitalistiska förtecken förklaras av att en majoritet av Chiles studenter är fattiga och skuldsatta upp över öronen av privata studielån, som kvinnor i högre utsträckning än män inte kan betala tillbaka.
”Man kan betrakta Chiles nuvarande feministiska rörelse som ännu ett kapitel i (…) den öppna konflikt som fötts ur den enorma sociala transformation som nyliberalismens framfart inneburit i Chile”, skrev de chilenska historikerna Carolina Olmedo och Luis Thielemann i en artikel i uruguayska tidningen Brecha förra året. Forskarna menar att studenterna är det huvudsakliga bränslet i en utbredd marknad för högskolecertifikat och examen. Utan högskoleutbildning är det i princip omöjligt att få ett arbete man kan leva på, förklarar de. ”I Chile finns 750 000 unga, de flesta med arbetarklassbakgrund, som har studieskulder i privata banker”, konstaterar Olmedo och Thielemann.
Utmanar både höger och vänster
En av den panamerikanska feministiska rörelsens förebilder är den mördade honduranska miljö- och urfolksaktivisten och Berta Caceres, som ledde motståndet mot upprättandet av ett vattenkraftverk i ett av lenca-folkets traditionella territorier. En domstol i Honduras fastslog i november att Caceres hade mördats på uppdrag av företaget DESA (som skulle bygga kraftverket), men före sin död fick hon utstå en sexistisk hatkampanj. Faktum är att de latinamerikanska feministerna är starkt kritiska till det som brukar kallas för ”extraktivistisk” politik, som baserar den ekonomiska utvecklingen på exploateringen av naturresurser, även om det leder till miljöförstöring. På så vis utmanar de både högern på kontinenten (i Argentina är de t.ex. kritiska till president Mauricio Macris IMF-sanktionerade nedskärningsprogram) som de mer vänsterinriktade progressiva regeringarna som leddes av till exempel Chiles Michelle Bachelet, Argentinas Cristina Fernandez eller Brasiliens Lula från början av 2000-talet.
Men rörelsen är också kritisk till de progressiva politikerna för att inte tillräckligt ha motverkat konservatismen och katolska kyrkans makt medan de satt vid makten. Rörelsen för fri abort i Argentina förra året växte sig så stark att den skapade en djup spricka i peronismen som förde makarna Kirchner till makten. Mångåriga abortmotståndaren och expresidenten Cristina Fernandez de Kirchner förklarade att hon hade ändrat sig i abortfrågan och ställde sig bakom feminismen. Något som många av hennes viktigaste politiska (och konservativa) allierade tog avstånd ifrån.
Den latinamerikanska feminismen erbjuder i dag nya sätt att tänka kring politik och politisk aktivism.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
