Den internationella skuldavskrivningsrörelsen som svenska Jubel 2000 tillhörde menade att skuldberget hade skapats av regeringar och banker i rika länder, som fick rejäl avkastning genom att flytta produktion till fattiga länder och låna ut pengar till hög ränta. Ledare i fattiga länder kunde berika sig själva även om det som hände sällan låg i befolkningens intresse. Länderna försattes i en skuldfälla. För att kunna betala av lånen tvingades de ta nya lån med ännu sämre villkor, och/eller påtvingas strukturreformer av sina ekonomier genom Internationella valutafonden och Världsbanken.

KG Hammar och hans kamrater över världen nådde framgång. Omkring 130 miljarder dollar i skulder skrevs av under åren 2000–2015. 

31 afrikanska länder fick stora delar, ibland över 90 procent, av sina skulder avskrivna. 

Men idag är flera av de länderna åter satta i hemska fällor. Bright Simons, vid tankesmedjan Imani i Ghana, skrev nyligen i Financial Times att han är förvånad över att se ”en helt ny skuldavskrivningskampanj som helt ignorerar lärdomarna från dessa tidigare avskrivningar”. Dessutom, menar han, ser utlåningen annorlunda ut idag. Nu står inhemska utlånare och länder som Indien, Turkiet och – inte minst – Kina för en större utlåning än rikare länders banker och finansiella organ.

Dagens skuldavskrivningskampanj är inte ”helt ny”. Flera organisationer har drivit kampanjen i alla år. Men rörelsen har fått förnyad kraft de senaste åren, inte minst eftersom pandemin, ekonomiska kriser och klimatkrisen har lassat på skuldbergen. När länder som Pakistan drabbas av katastrofer tvingas de låna pengar för att komma ur krisen, och när de inte kan betala av lånen…

I ett svar till Bright Simons artikel skriver företrädare för dagens skuldavskrivningsrörelse att den tidigare avskrivningen var otillräcklig eftersom den inte åtgärdade systemfelen: ”ansvarslös utlåning vid sidan av bristande tillgång till förmånlig finansiering”.

”Denna senaste skuldkris kräver återigen avskrivning. Den här gången bör det göras vid sidan av strukturella reformer till den globala arkitekturen av skuld och handel”, skriver de i Financial Times, ”för att skydda mot framtida kriser”.

Den centrala frågan återstår, 25 år efter att KG Hammar huttrade på Hötorget: Är det fattiga länder som behöver strukturera om sina ekonomier i linje med rikares önskemål och krav, eller är det de rikare länderna och bankerna som ska tvingas till omstrukturering?