”Fasan och rädslan kommer alltid att förfölja mig”

Måndag 14 maj, Gaza, några hundra meter från gränsen: ytterligare en folkfest, människor samlas, dricker kaffe, samtalar, skanderar samma krav som de gjort varje fredag sedan den 30 mars: Vi har rätt att återvända hem, till de byar vi fördrevs ifrån för 70 år sedan – och bryt blockaden och låt oss åtminstone leva med elektricitet, rent vatten, medicin, möjlighet att återuppbygga våra bombade hem och fabriker och möjlighet att resa fritt.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

När Israels tårgasgranater detonerar står fotografen och Gazabon Abu Mustafa beredd. Han vet vad som kommer att hända. Människorna som stått vända mot gränsen vänder sig mot honom och bakom dem avtecknar sig den vita tårgasen och den svarta röken av eldade däck, och han har den perfekta bilden.

– Jag kallar den här platsen för dödens plats, vilken sekund som helst kan någon dö, säger Mustafa till Al-Jazeera.

Och människor dör. Det är den värsta dagen sedan Israels krig i Gaza sedan 2014. Tiotusentals har samlats och hundratals eller tusentals av dem rör sig beslutsamt mot stängslet. En del kastar sten, några molotovcocktails, andra bär flaggor eller kommer enbart med sina kroppar. De eldar däck för att göra det svårare för de israeliska krypskyttarna att se genom den svarta röken.

– Idag är den stora dagen då vi kommer att ta oss igenom stängslet och visa Israel och världen att vi inte kommer acceptera att vara ockuperade för alltid, säger naturvetenskapsläraren Ali till Al-Jazeera.

Så blir det inte. Israels militära och politiska ledare har gjort klart att de kommer att göra vad som helst för att se till att palestinier inte ska ta sig över gränsen. I tumultet ligger kroppar spridda nära stängslet, och palestinierna har ingen möjlighet att föra skadade i säkerhet. Även längre bak, där människor omöjligt kan beskrivas som ett hot mot Israel, faller människor till marken, träffade av skarp ammunition.

Brutalt våld

Dagens ETC når universitetsläraren Refaat Alareer på tisdagen:

Han berättar att skott hördes varje minut varpå någon föll till marken.

– De israeliska krypskyttarna sköt en äldre man i foten,
han vara bara en eller två
meter ifrån mig. Han stod
mellan journalister, vi var 150–200 meter från gränsen,
och han var som sagt väldigt gammal och kastade inte
sten, utgjorde inte något som helst hot, han bara stod där. Den fullständiga fasa och rädsla jag såg i hans ögon kommer att förfölja mig för alltid. Jag hoppas att han kommer att kunna repa sig, säger han och fortsätter:

– Israel tilläts återigen att fritt massakrera palestinier. Några av oss hade förväntat sig att det internationella samfundet skulle ingripa, eller göra någonting för att stoppa belägringen, åtminstone tillfälligt. Men dödsfallen och alla skador kommer inte att stoppa oss, för Israel har dödat oss utan anledning i sju decennier. Antingen dör vi sakta eller så dör vi åtminstone medan vi försöker stoppa Israel.

10 000 skadade

Sjukhusen har gjort vad de kan för att förbereda sig för ännu en stressad dag, men bristen på medicin, blod och personal är stor efter över tio års blockad och sju veckors protester som inneburit över 10 000 skadade, varav flera tusen behövt intensivvård.

På bårhuset på Gazas Shifa-sjukhus står en ung man vid sin storebrors lik och utbrister: ”Varför lämnar du mig ensam?” Han avbryts när en i personalen instruerar en kollega: ”Stoppa honom i kylen, snabbt, en annan har kommit.”

Allt detta sker under dagen den 14 maj. Samma dag firar Israel 70 år som stat, och premiärminister Benjamin Netanjahu skördar enorm framgång när han är med och inviger USA:s ambassad, som dagen till ära flyttar till Jerusalem – en del av Donald Trumps ”fredsplan” för Israel-Palestina-konflikten som hittills gått ut på att gå Netanjahu till mötes på varje punkt.

– Du kan bara bygga fred baserat på sanning, och sanningen är att Jerusalem har varit Israels huvudstad i över 3 000 år, säger Netanjahu – ett påstående som inte har stort stöd i omvärlden.

Donald Trumps svärson och rådgivare Jared Kushner fyller i:

– Vi står på Israels sida, både eftersom vi tror på mänskliga rättigheter och en demokrati värd att försvara, och för att vi vet att det här är det rätta att göra.

Utanför ambassaden protesterar en skara palestinier och israeler. Dussintals palestinier slås ner och grips av israelisk polis, vilket hejas på av israeliska demonstranter som kommit för att stödja öppnandet av den nya ambassaden. Enligt Middle East Eye börjar de nu ropa mot palestinierna: ”Bränn dem. Skjut dem. Döda dem.”

Känner stolthet

Samtidigt ekar ambulansernas sirener hemma hos Yasser Jemai, som bor en bit från gränsen vid Khan Younis vid gränsen. Hela dagen hör han dem samtidigt som moskéernas högtalare sörjer de döda och lik bärs mot begravningar över hela Gaza.

Yasser Jemai är chef för Gaza Community Health Programme, en organisation som jobbar med mental hälsa och mänskliga rättigheter. Under sina 15 år på organisationen har han inte sett något liknande skifte i Gazas befolkning.

– När vi pratar med unga människor är de stolta. De vill ta chansen att göra sina röster hörda om hur de har det, säger Jemai.

– När du lever under ockupation, blockad och återkommande krig, som vi gjort det senaste decenniet, så förväntar man sig att folket ska brytas ner totalt. Och det är delvis sant, känslomässigt är människor nedbrutna. Men svaret som kommer nu sedan den 30 mars är starkt, fredligt och kreativt. Psykologiskt har vi sett ett skifte från hopplöshet till att man vill vara med och förändra.

Våldet måste utredas

Idag, den 15 maj, var planerad som kulmen på den sju veckor långa demonstrationen. Men efter måndagens massaker talas det om att byta strategi för att minska antalet dödsoffer. Det kan innebära att det internationella samfundets respons  svalnar.

Yasser Jemai upprepar det som palestinierna har tjatat om i sju veckor och ända sedan 1948, då en FN-resolution hävdade palestiniernas rätt att återvända till sina hembyar:

– Vi vill bara att internationell humanitär rätt följs, och att Israels oförsvarliga våld utreds. Och om det blir samtal i FN som det nu talas om menar jag att den enda frågan de bör diskutera är: varför måste inte Israel precis som alla andra länder följa internationell humanitär rätt?