Bakom kupperna och krigen ligger makthungriga militärer och allt starkare jihadistiska rörelser. Sahel är i dag Islamiska statens (IS) och al Quaidas starkaste fästen och där finns dessutom en rad mer lokala islamitiska grupper som till exempel Boku Haram.

Det senaste kuppförsöket ägde rum i Guinea-Bissau för ett par veckor sedan och det hade sannolikt inte något att göra med jihad. Det var troligen knarkkartellerna som genom sina militärer försökte störta regimen för att få fritt fram. Men president Umaro Sissoco Embalo lyckades avvärja angreppen och stod som segrare efter eldstrider.

I Burkina Faso lyckades dock kuppmakarna. Det gick till som vanligt: skottlossning utbröt, presidenten försvann ur offentligheten och i statliga tv-kanalen dök bistra militärer upp, iklädda baskrar och camouflageuniformer- och berättade att de i nationens intressen avsatt regering och riksdag, avskaffat konstitutionen temporärt och tagit över styret av landet.

Samma mönster upprepades i två gånger i Mali liksom i Tchad, Guinea och Sudan. Efter alla kupperna utlovar överste och generaler att man ska återgå till demokrati och utropa fria val ”så fort som situationen tillåter”. I Nigeria och Kamerun pågår dessutom inbördes strider liksom i majoriteten av de länder som utsatts för militärkupper. Totalt handlar det sedan 2021 om att styrs 114 miljoner människor av soldater som illegalt tagit makten.

Utvecklingen har skrämt de civila, demokratiska ledare som finns i regionen.

– Kupperna representerar ett hot mot fred, säkerhet och stabilitet i hela Västafrika, sa Ghanas president Nana Akufo a-Addo i ett uttalande efter kuppen i Burkina Faso.

Många talar om en epidemi av kupper, men det finns mer handfasta anledningar till militärens missnöje. Ett av dem är kampen mot de islamistiska rörelserna som pågår i praktiskt taget hela Sahel-området. Militären är missnöjd och tycker inte att de får de medel och resurser som de anser sig behöva.

De menar också att de civila styrena begränsar deras möjligheter att bekämpa jihadisterna genom det som man anser är en ”överdriven hänsyn” till lokalbefolkningen.

Kupperna riskerar också att omintetgöra flera av de olika insatserna som gjorts för att bekämpa de militanta islamisterna i området. Frankrike har över 5 000 militärer i området, som dessutom är förstärkta av amerikanska och andra västeuropeiska elitstyrkor från bland annat Sverige. 

När militärjuntan i Mali begärt hjälp från Ryssland och den ökända Wagnergruppens legosoldater ville flera stater dra sig ur samarbetet. Den Afrikanska Unionen, AU, är för svag för att kunna ha någon större betydelse.

De nya militärdiktaturerna räknar också med att Frankrike, som sedan kolonialtiden har ett stort inflytande, tillsammans med övriga väststater kommer att acceptera deras statskupper och inte införa allvarliga sanktioner mot dem. De utgår ifrån att väst mer än något annat vill begränsa islamisternas möjligheter att utifrån en styrkeposition i Sahel genomföra terroraktioner i Europa och USA. •