Där och då kändes det passande att knyta det första röda bandet runt handleden, som en påminnelse om det blodiga våld och den smärta som vi människor fortsätter tillfoga varandra.

Men dessa tygband har också tjänat som en påminnelse om det olyckliga fenomenet, att vissa konflikthärdar, länder eller hela regioner hamnar i de utländska mediernas skugga. De blir sällan eller aldrig omskrivna. Antingen så upplevs de vara för politiskt oviktiga, eller för komplicerade, eller så matchar de inte tillräckligt väl med det som i mediebranschen kallas för närhetsprincipen.

Statskuppen i Honduras 2009 var den första av sitt slag på 26 år i Centralamerika. Naturligtvis var det enastående farligt för regionens bräckliga demokratibygge. Men Centralamerika har inte på många år lockat internationellt intresse. Det kalla krigets inbördeskrig tog slut, handelspolitik tog vid. Utländska medier drog sig tillbaka. Idag har Honduras blivit ett land dit många korrespondenter åker bara för att rapportera från staden San Pedro Sula. Sedan kan de skriva i sitt CV att de ”jobbat i världens mest mordtäta stad”. Check.

Uppe i det stora landet i norr dundrar Donald Trump att de centralamerikaner som flyr regeringsförtryck, gängvåld och hopplös fattigdom är illegala migranter som ”invaderar” hans land. Enbart presidenten kan skydda fosterlandet. Många tror honom, för när medierna tystar tar okunskapen lätt vid. Nästa steg är att makthavare utnyttjar situationen för eget intresse.