Anastasia Mochina förlovade sig två veckor innan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion och vände upp och ned på allt. Istället för brudklänning gifte hon sig i soldatuniform, istället för en smekmånad åkte hon till fronten för att strida sida vid sida med sin man. Nu är även han död och hon sörjer att det liv som var utstakat – och som verkar vara borta för evigt.

Kyrkogårdarna växer

Hur många soldater som har dödats sedan den 24 februari förra året är en av krigets bäst bevarade hemligheter. Som i alla konflikter har Ryssland och Ukraina antagit praxis att överskatta fiendens förluster och underskatta sina egna. Något annat skulle kunna förse fienden med känslig information och urholka den egna befolkningens stridsmoral.

Samtidigt anar ukrainare att vårens motoffensiv nu övergår i ett utnötningskrig i skyttegravarna, där det är lönlöst att hoppas på några stora förändringar av frontlinjerna, men där många soldater kommer att få sätta livet till. De kan se hur kyrkogårdar breder ut sig och nya byggs. Eller, som Julia Piskova och Valeryj Piskovyj, kan de tvingas att begrava sina barn.

När vi träffats har det gått fyra månader sedan Ruslan dog, vilket hans föräldrar bara delvis har tagit in.

– Fortfarande hoppas jag på att dörren en dag ska öppnas och att han ska komma in och säga ”hej mamsen, hej papsen”, säger Julia Piskova, 46, sömmerska till yrket.

Hon fortsätter i en sorgsen ton:

– Men tyvärr öppnas dörren aldrig.

”Bönade om att han skulle stanna”

Dagens ETC träffar henne och maken Valeryj Piskovyj, 52, en professionell rugbyspelare, utanför deras hem, ett höghus i sydöstra delen av Kiev. De bjuder inte hem. Efter sonens död har de dragit igång en stor renovering av lägenheten de bor i, det enda hem Ruslan någonsin fick, för att orka leva kvar där. Men Julia Piskova berättar gärna om sonen: Det är för att prata om honom, påminna världen om vem han var, som hon tvingar sig att kliva upp på morgonen. Hon pekar på höghusets vita fasad. 

– Här vill vi måla hans ansikte. Men det kräver väldigt mycket papper, så jag för mitt eget lilla krig mot byråkratin...

Maken lyssnar tårögd när Julia Piskova målar upp en bild av sonen som varm, ansvarstagande och viljestark. Han älskade sport och var sexfaldig Ukrainamästare i K1, en slags kickboxning, i viktklassen upp till 70 kilo. Han tog även VM-silver i samma gren.

– Vad han än tog sig an så var han väldigt bra på det. Han vann, eller så kom han tvåa eller trea, men oftast vann han för annars blev han arg och besviken på sig själv.

Ruslan Piskovyj förberedde sig för en tävling i Dubai när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. När familjen vaknade på morgonen den 24 februari började fadern – som hade stridit i östra Ukraina efter att ryskunderstödda trupper bröt sig loss från landet 2014 – att packa sina saker för att inställa sig vid en militärbas. Då krävde sonen att få följa med. 

Valeryj Piskovyj förstod att han inte kunde vinna denna fajt.

– Jag tänkte att det var bättre att han var nära mig, än någon annanstans, säger han.

– Jag bad och bönade om att han skulle stanna i Kiev och bli någon slags volontär med mig istället, fortsätter Julia Piskova.

– Men vi uppfostrade honom så att han alltid hade rätt att välja.

När beskedet kom

Ruslan dog lite mer än ett år senare: den 18 april 2023. Då hade han slagits med sin far längst olika frontlinjer i Donetsk och Lugansk . När han dog i Bachmut var Valeryj Piskovyj i Kiev och förberedde sig på att återvända till fronten efter en knäoperation.

– Meniskerna släppte. Sedan behövde jag rehabiliteras. Den 28 april skulle jag åka tillbaka till fronten, men den 18 april ringde telefonen, väldigt tidigt på morgonen, säger han.

– Min man steg upp för att svara och jag förstod redan på hur hans rygg sjönk ihop att något hade hänt. När han sa, ja, kommendant, förstod jag att Ruslan antingen hade sårats eller att han… Min man vände sig om och sa att vår son var död, fortsätter hans fru.

Vad kände du då?

– Inget, bara tomhet och att jag ville dö. Jag förstod att jag hade levt för mitt barn.

Tog värvning första morgonen

För Anastasiia Mochina började kriget med att hon vaknade upp den 24 februari bredvid sin pojkvän, it-specialisten Vyatjislav Chochliuk, i deras lägenhet i arbetarstadsdelen Obolon i Kiev. 

– Vi satte oss ned och pratade en stund om vad vi skulle göra. Vi hade en snäcka som husdjur som vi lade i en liten låda och gav till min bror, som är friställd av hälsoskäl. Vid 10-tiden hade vi tagit värvning och började våra liv som soldater. Vi hade inga särskilda förkunskaper men vi visste att vi inte är dumma och kan göra skillnad, säger hon.

Dagen innan hade hon tillbringat med att leta bröllopsklänning.

– Jag träffade min man när jag var 17 och därefter var vi alltid tillsammans. Den 12 februari friade han och jag började planera vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle sminka mig och sätta upp håret. Sedan blev det ändå så att jag gifte mig i soldatuniform. Men det blev faktiskt inte helt illa.

Hon fortsätter:

– Jag var så kränkt att alla våra planer hade omkullkastats av ryssarnas krig och vi vägrade låta dem förstöra även vårt bröllop. 

 De gifte sig den 7 april 2022. Det ukrainska försvaret spred deras bröllopsbilder i sina sociala medier. Strax efter årsdagen blev Anastasia Mochina änka.

– Jag lämnade vår bas i Konstantynivka, en plats som jag ansågs som säker och själv hade bott på i över en månad, för en resa till Kramatorsk. Runt 20 på kvällen slutade han att skriva till mig i vår chat. Jag tänkte inte närmare på det. Men en vän ringde och berättade att en robot hade slagit ned i området. Senare ringde min far och sa att han var på väg till mig. Då förstod jag att min man var död.

”Alla mina planer, drömmar…”

När jag frågar henne vad hon kände när hon fick beskedet svarar hon med ett grovt ukrainskt könsord.

– Pizdets... Där och då förlorade jag mitt liv. Alla mina planer, drömmar, förhoppningar var kopplade till en person som inte finns mer. Vi var varandras bästa vänner. Vi hade allt planerat: från vad vi skulle döpa våra barn till, vilken slags hund vi ville skaffa.

Inte heller hon vill ses hemma. Hon har nyligen flyttat, det gick inte att vara kvar i lägenheten hon delade med sin man. 

– Men jag har inte ens orkat skruva fast glödlamporna ännu.

Istället går vi till en lagerlokal i närheten. Där driver hennes bror och hans fru en frivilligorganisation som förser kvinnliga soldater med utrustning och kläder.

Medan Julia Piskova försöker få sin son erkänd som en hjälte och Valera Piskovyj inväntar order om att ställa sig vid fronten igen fyller Anastasia Mochina i papper för sin demobilisering. Ukraina har antagit bestämmelser som tillåter nära anhöriga till döda soldater att lämna armén. Sedan hennes man dog orkar hon inte ta order, dels på grund av antidepressiva som gör att hon inte kan fokusera, dels för att hon är arg på det som hon uppfattar som diskriminering av kvinnliga soldater.

– Varför får inte vi underkläder, som de manliga soldaterna får? Varför är det frivilligorganisationer som förser oss med utrustning och uniformer och inte staten, undrar hon.

Orkar inte med vännerna

Men hon orkar heller inte med livet som civil. Före kriget arbetade hon med digital marknadsföring, ett yrke hon idag inte längre kan identifiera sig med. Vad hon ska göra nu har hon inte kraft att tänka på.

–. Jag går nästan aldrig ut. All mat jag äter beställer jag hem eller så lämnar min mamma det utanför min dörr. Jag har varit ute och handlat två gånger på fyra månader. Det är väldigt jobbigt för mig att se hur folk lever i Kiev som om det inte fanns något krig. Att de sitter här på café och dricker drinkar, medan andra riskerar sina liv för dem. Så jag försöker att inte gå ut och konfronteras med det.

Hon pratar mest med andra militärer, via chat och telefon. 

– Jag orkar inte med mina gamla vänner. En kompis klagade på att hon har så mycket på jobbet just nu. Vad ska jag svara på det? Eller så ser de på mig med vidrigt medlidande. Men jag har en bra psykoterapeut också, som själv är med i militären. 

När hon mår lite bättre behöver hon också ta itu med begravningen av sin man.

–Det finns en militärkyrkogård i Charkiv, och en i Dnipro, men det finns ingen i Kiev. Här begravs de i trånga rader bara. De gav sina liv för Ukraina, det minsta de förtjänar är att få vila värdigt, säger hon och fortsätter:

– Min mans kropp färdades med buss, i en påse på golvet. Han låg inte i något kylskåp så han började ruttna. Han kom fram i ett sådant skick att det inte gick att titta på honom och ta farväl. Vi kremerade honom och jag träffade mina svärföräldrar för första gången på hans begravning. Från staten fick vi en billig plasturna av sämsta kvalitet. Han gav sitt liv och Ukraina sparar in på hans sista vila. Jag vägrade acceptera det och köpte en urna själv. 

Därför offrade de sitt liv 

På kyrkogården spelar Valeryj Piskovyj upp sin sons favoritlåt på telefonen, som han lägger på kistan. ”Valhalla Calling”, av den irländske musikern Miracle of Sound som blandar dark folkmusik med sjömansvisor. När Ruslan var 13, eller 14, läste han på om vikingarna som grundade Kievriket.  Hans krigsnamn var Varjag – ett fornslaviskt ord för de skandinaviska folken. Tonerna blandar sig med tusentals blågula flaggor som sorgset vajar i vinden över raderna av nygrävda gravar.

Föräldrarna gråter och även jag gråter. Det är otroligt sorgligt. Hur många fler liv ska Ukraina behöva offra för att driva bort ryssarna?

Varken Anastasia Mochina eller Valeryj Piskovyj kan svara fritt på den frågan. I egenskap av soldater kan de inte ifrågasätta order eller militär strategi. Istället frågar jag Anastasia Mochina om hennes mans död har förändrat hennes sätt att tänka om kriget.

– Inte direkt. Jag tyckte att ryssarna var pidary (grovt könsord som ofta används om ryska soldater)… Jag försöker hitta ett annat ord men det är svårt att hitta. Men jag tyckte att de var rövhål som anfaller oss och att de därför förtjänar att dö och det tycker jag fortfarande. 

Hon fortsätter:

– Däremot tänker jag annorlunda om livet. Jag sköt upp så mycket, som semestrar och att skaffa barn, och nu är det för sent.

Julia Piskova säger att ibland hör hon unga Kievbor på stan ifrågasätta varför Ukraina fortsätter att sända soldater till döden.

– Jag hörde en tjej, kanske 20 år gammal, uttrycka sig på det sätter. Vi pratade och hon började tänka lite annorlunda. Hon förstod att när hon vaknar på morgonen och ser sin mamma så är det för att våra pojkar är där vid fronten och ser till att ryssarna inte kan ta sig till Kiev. Därför behöver vi vara tacksamma mot dem och vi behöver tänka på vad vi säger högt, för varenda person som man träffar på stan eller sitter bredvid på bussen kan vara en anhörig till någon som har stupat. 

Hon fortsätter:

– Det finns så många familjer som vi, som har förlorat sina älskade i Rysslands krig och som försöker ta sig upp på benen igen.