– Först fick jag kämpa för att bevisa att den enda oegentligheten som man hittade – två odokumenterade arbetare – varken rättfärdigade mitt gripande eller restaurangens stängning. Sedan tog det månader av byråkrati innan jag fick tillstånd att återigen öppna restaurangen, berättar Edel Izquierdo till ETC.
Nedstängningen av flera privata restauranger, som Edels ”1800”, i Kubas inland följdes i oktober 2016 av en antikorruptionsräd i Havanna som slutade med att 129 av huvudstadens 135 privata restauranger fick anmälningar eller anmärkningar från Polisen eller den nationella skattemyndigheten ONAT för lagbrott som drogkonsumtion, penningtvätt eller användning av olagligt införskaffade råvaror.
Åtgärderna riktades mot den framväxande privata sektorn i Kuba, eller ”arbete för egen räkning”, som man kallar den i kubansk officiell terminologi. En sektor som har vuxit avsevärt sedan 2010.
Ett konvenansparti
I juli 2017, mindre än ett år efter antikorruptionsåtgärderna mot de privata restaurangerna, ägnade Raul Castro en del av sitt traditionella tal inför det kubanska parlamentet åt att ”understryka att vi har varken gett upp utvidgandet eller utvecklingen av arbetet för egen räkning (…) Vi kommer varken att backa eller att stanna upp (i detta arbete, reds. anm.) och ej heller att tillåta stigmatisering eller fördomar mot den icke-statliga sektorn”. Men konstigt nog utfärdade regeringen, 15 dagar senare, ett dekret som satte stopp för alla tillstånd att skapa nya kooperativ och stängde ner ett av de mest framgångsrika kooperativen som ägnade sig åt finansiella tjänster. Man satte även stopp för utfärdandet av nya tillstånd för ”arbete för egen räkning” i de vanligaste branscherna.
Dessa vändningar i den politiska maktens hållning gentemot icke-statliga företag är ett emblematiskt exempel på den kubanska statens tvetydighet i sitt försök att utveckla den privata sektorn. Den kubanska regeringen försöker navigera mellan två viktiga målsättningar som till synes skulle kunna vara motstridiga. Å ena sidan hoppas man att den privata sektorns utvidgning ska råda bot på de stora utmaningar som landets ekonomi står inför och begränsa emigreringen som bara växer. Å andra sidan fruktar man att på vägen mot en allt större ekonomisk öppenhet förlora de socialistiska principer som vägledde den kubanska revolutionen.
Faktum är att förekomsten av privata företag redan är ett viktigt fenomen i Kuba och den privata sektorn anses vara en oumbärlig motor för landets ekonomi. I juni rapporterade Cubadebate (som anses vara regeringens och Kubas kommunistiska partis centralkommittés inofficiella nyhetsportal) att antalet ”arbetare för egen räkning” i slutet av april i år hade slagit rekord och uppgick till 595 000. Den siffran är ett tecken på att reformerna som Raul Castro genomförde i oktober 2010, med syfte att öppna upp ekonomin för privata initiativ i form av egenföretag och tillåta personer att ”arbeta för egen räkning” (det vill säga, att bli egenföretagare) har varit mycket framgångsrika. Ordet ”reform” användes aldrig officiellt för att beskriva denna process, i stället hette det ”uppdatering av den ekonomiska modellen”. Året efter att reformerna verkställdes meddelade ”general-presidenten” att regeringens mål var att den privata sektor år 2030 skulle anställa runt 40 procent av arbetskraften i Kuba och att den skulle bidra i lika stor eller större utsträckning till landets bruttonationalprodukt.
Ideologisk inkompatibilitet
Jämförelsevis arbetade år 2010 – precis innan reformerna genomfördes – endast 157 000 kubaner inom den dåvarande privata sektorn som reglerades av mycket strikta lagar. Antalet tillstånd att arbeta som egenföretagare var begränsat och fick inte utökas. De licenser som fanns fick heller inte överföras mellan personer, vilket exempelvis medförde att om en person som hade tillstånd att arbeta som egenföretagare dog, så fick inte personens barn ärva företaget, utan det upplöstes automatiskt.
Regelverket var utformat för att begränsa den icke-statliga sektorn till ett minimum och för att kunna avskaffa den längre fram. ”Den typen av verksamhet, liksom andra förändringar under 1990-talet, var uttryckligen tänkt som ett tidsbegränsat fenomen och räknade inte med ideologisk acceptans”, konstaterade de kubanska ekonomerna Pavel Vidal Alejandro och Omar Everleny Pérez Villanueva 2011, i en studie för Centrum för studier i kubansk ekonomi, vid Havannas Universitet.
Revolution och privat företagande hade varit inkompatibla termer sedan Fidel Castro kom till makten i januari 1959. År 1968, i ett av sina mest betydelsefulla tal, beskrev överbefälhavare Castro regeringens ställning i frågan: ”Mina herrar, här har vi inte gjort revolution för att fastslå rätten att bedriva företag! (…) Det är på ett klart och kategoriskt sätt som vi bör säga att vi ämnar eliminera varje tecken på privat handel (…) varken handel, arbete för egen räkning eller privat industri kommer att ha en framtid i detta land”. Dessa typer av ekonomisk verksamheter, argumenterade Fidel Castro ”är också ett sätt att leva på andra människors arbete och att exploatera dem”.
Hans ord blev startskottet för den så kallade ”revolutionära offensiven”, den radikala förstatligandeprocess där staten tog över ”till och med skoputsarnas stolar”, enligt den kubanske exilförfattaren Reinaldo Arenas träffande beskrivning.
Det var inte förrän 1993, mitt under den ”speciella perioden” (den kubanska benämningen på den djupa ekonomiska kris som landet gick in i efter Sovjetunionens fall) som Fidel Castro motsträvigt accepterade att backa och införde ett regelverk som tillät små inslag av ”arbete för egen räkning”.
Men det var först i och med hans brors reformer 2010 som ”arbetarna för egen räkning” fick tillgång till krediter, andra banktjänster och tilläts skriva in sig i socialförsäkringssystemet. Egenföretagarna fick då också rätt att anställa arbetskraft, något som implicit innebar att man godkände bildandet av småföretag.
Reformerna fick märkbara konsekvenser. Under de första sex månaderna ansökte 221 000 personer om tillstånd för att få arbeta ”för egen räkning” i någon av de 176 branscher som då tilläts. Trenden fortsatte fram till 2017, då hela 560 000 kubaner arbetade för egen räkning, och späddes på av behovet av att skära ner nästan en miljon arbeten inom den statliga sektorn. För de friställda verkade det inte finnas ett bättre alternativ än att arbeta inom en egen eller familjeägd verksamhet.
”Perfektionsprocessen”
Men i augusti 2017 började man skriva ner de optimistiska tillväxtprognoserna för den privata sektorn. Regeringen lanserade då en revideringsprocess av sektorn som pågick i 11 månader och officiellt kallades för ”perfektion av arbetet för egen räkning”. Medan regeringen utvärderade den icke-statliga sektorn och undersökte hur man skulle reglera den frös man alla nya tillstånd att skapa kooperativ som inte ägnade sig åt jordbruk och alla nya tillstånd att arbeta för egen räkning i en rad olika branscher (de mest synliga, som uthyrningen av rum till turister och arbete på restauranger). Processen avslutades i juli förra året och i december började ett nytt regelverk fungera, som innebar att inga nya licenser utfärdas för icke-statlig försäljning och distribution av matvaror. Samtidigt uteslöts bildandet av nya kooperativ utanför jordbrukssektorn. De 400 som redan fungerar får fortsätta sin verksamhet, men i egenskap av ”experiment”. Man återgick till att utfärda nya licenser för egenföretagare i de flesta andra branscher, men kraven för att få tillstånden förstärktes och likaså kontrollen av hela den icke-statliga sektorn.
Under utvärderingen hade en kommitté som utsetts av regeringen för att utvärdera den icke-statliga sektorn funnit ”betydande avvikelser” i den privata sektorn. De största problemen som identifierades var överpriser som de statliga företagen fick betala till ”egenföretagare” och kooperativ, skattesmitning och penningtvätt (främst av pengar som exilkubaner skickat till ön). Men lika viktig som dessa officiella förklaringar var överföringen av mycket kvalificerad arbetskraft från den statliga sektorn till den privata. Exempelvis började den statliga och strategiskt viktiga nickelindustrin tömmas på specialister, som i sin jakt på högre löner gick över till lågkvalificerade yrken, inom till exempel restaurangbranschen.
”Perfektionsprocessen” resulterade i att den privata sektorns expansion markant bromsades upp. Mellan 2010 och 2017 skrev i genomsnitt 5 900 personer per månad in sig som arbetare för egen räkning. Men från 2017 fram till i dag ligger det medelvärdet på 1 591 personer per månad.
Växande o(jäm)likheter
Tillsammans med den tilltagande emigrationen har den icke-statliga ekonomiska sektorn bidragit till en ökning av ojämlikheterna i Kuba. Och det är i Havanna och i turistorterna i väst som det fenomenet är som mest märkbart. Där har stadsdelar från den förrevolutionära tiden blivit mycket populära bland nyrika och bland framgångsrika exilkubaner som äger bostäder i landet och regelbundet kommer på besök.
Under de senaste åren har regeringen haft svårt att ta i frågan om samhällsklyftorna. Trots Raul Castros upprepade påstående om att ”jämlikhet inte kan vara synonymt med egalitarism (den politiska strävan om att uppnå långtgående jämlikhet, reds. anm.)” bekräftar statistiken att det sker en tydlig ägandekoncentration av förmögenheten i landet. En studie som Havannas universitet publicerade förra året visade att omkring 85 procent av pengarna som finns på bankkonton i landet tillhör 13 procent av bankkunderna och att, i storstäder som Havanna, är de högsta lönerna 30 gånger högre än minimilönerna. År 1989 var samma förhållande fyra till ett.
Trots att Kuba i mångt och mycket liknar de flesta industriländer ur ett demografiskt perspektiv, med mycket låga födelsetal och dödstal så ”befinner (landet) sig på afrikansk nivå vad gäller (…) det genomsnittliga inkomst från lön”, påpekade Juan Carlos Albizu-Campos, forskare på Centrum för demografiska studier vid Havannas universitet, i mars förra året i en paneldebatt organiserad av Temas, Kubas viktigaste samhällsvetenskapliga tidskrift. Paneldebatten anordnades under rubriken ”Rika kamrater? Höginkomstgrupperna inom socialismen” och drog en stor publik, något som tyder på det intresse som fenomenet väcker i landet i dag. Faktum är att under utformningen av landets nya konstitution (som spikades i april i år) var de artiklar som handlade om ägandeformer och ägandekoncentration de mest debatterade, såväl bland parlamentsledamöter som i befolkningen i stort. Frågan väckte oro, men från officiellt håll försökte man lugna allmänheten. Homero Acosta, Statsrådets sekreterare försäkrade att ”så länge det inte finns egendomskoncentration, så finns det inget utrymme för exploatering människor emellan, även om förmögenheten är koncentrerad”.
Verkligheten verkar dock inte lika enkel. Ett forskningsprojekt från 2015, lett av sociologen Danybel Panella Álvarez (Havannas universitet), drog slutsatsen att bland högre inkomstklasser i Kuba ”rättfärdigar man ojämlikheterna på olika sätt” och att ”tanken att du är värd så mycket som du äger håller på att konsolideras i samhället”. Hon konstaterade att de bästa relationerna i det kubanska samhället utvecklas inom socioekonomiska grupper inte över klassgränserna. ”Det är inte samma sak att åka bil som att gå; vad ska jag prata med honom om, om han inte har det jag har, inte går till de ställen jag brukar vistas i? Då finns inte gemensamma samtalsämnen”, kommenterade en av respondenterna i studien.
Det tydligaste tecknet på välståndet som vissa kubaner åtnjuter sedan ungefär ett decennium är de turistresor (till Europa eller till olika resmål i Karibien) som olika utländska resebolag i partnerskap med statliga Havanatur anordnar för kubaner sedan 2014. En grundläggande förutsättning för att kunna köpa en resa är att ha ett bankkonto med åtminstone 5 000 kubanska konvertibla pesos (cirka 48 000 kronor) och att äga en bostad eller en bil.
Jämförelsevis ligger medelinkomsten för statligt anställda löntagare på omkring 1 067 kubanska pesos i månaden, alltså strax under 43 konvertibla pesos (408 kronor).
Havanatur meddelade 2017 att det kubanska turistprogrammet var en succé och turismminister Manuel Marrero försäkrade att ”den kubanska turismen är en prioritet och vi är säkra på att den kommer att fortsätta växa”.
Ägare och arbetare
Eloy Viera Cañive är jurist och grundare av Colectivo +Voces, en kubansk medieportal som är oberoende och vänsterorienterad, han menar att arbetet för egen räkning framförallt har utvecklats regeringen till trots och inte tack vare dess incitament:
– Det nya regelverket som kom i juli 2018, efter en ”frysning” (av alla nya tillstånd att arbeta som egenföretagare, reds. anm.) som varade i nästan ett år, speglar inte ens verkligheten i landet, utan det skapades för att kontrollera den och begränsa den privata sektorns utveckling, säger han till ETC.
Inom den icke-statliga sektorn finns krav om att grossisthandeln ska öppnas upp för att förbättra tillgången till konsumtionsvaror och om att få handla direkt med utlandet.
– Man ska komma ihåg att arbetet för egen räkning är en grundläggande källa till arbetstillfällen i vår ekonomi och att sektorn skulle kunna tillföra ännu mer. I många hänseenden fattas det fortfarande en attitydförändring, menar Edel Izquierdo.
På Edel Izquierdos restaurang arbetar ett tjugotal personer. Liksom på de flesta ”paladares” (så kallas privat ägda restauranger i Kuba) arbetar inte ägaren ensam utan har hjälp av anställda. Men i statens register står såväl Edel som hans anställda inskrivna i samma kategori: som ”arbetare för egen räkning”, alltså som egenföretagare. Han är skyldig att skriva in alla sina anställda hos myndigheterna i den kategorin, men faktum är att den kubanska lagstiftningen inte skiljer på arbetsgivare och arbetare.
”Termen ’arbetare för egen räkning’ är en eufemism”, menar Fernando Luis Rojas vid det kubanska Centret för kulturforskning Juan Marinello. Termen används ”för att definiera och reglera åtminstone tre ekonomiska aktörer av olika juridisk natur: 1) arbetaren som i strikt mening arbetar för egen räkning (egenföretagare); 2) arbetare på ett privat företag (anställda); och 3) den enskilde företagaren, ägaren och företagsledaren för små- och medelstora företag”, påpekade han i en artikel i den uruguayska tidningen Brecha (24/8-2017).
Den kubanska lagstiftningen erkänner inte heller något huvudmannaskap för privata företag, dessa behandlas som en utvidgning av ägarens personliga egendom. Och i de lagar som rör arbetsrätten behandlas inte förhållandet mellan anställda och privata arbetsgivare.
Byråkratiska utmaningar
Att den kubanska staten inte erkänner denna typ av distinktioner beror till stor del på symboliken i den. En grundläggande principen för det socialistiska samhälle som man sökt bygga i Kuba har alltid varit att avskaffa ”människans exploatering av andra människor”. Det handlar om en premiss som de kubanska myndigheterna – till skillnad från exempelvis de kinesiska – inte är beredda att ge upp.
Förekomsten av en ”icke-statlig” sektor innebär en verklig utmaning för den revolutionära ortodoxin, men faktum är att den utgör en än större utmaning för dess byråkratiska struktur. Först och främst för att statens alla institutioner och dess ”massorganisationer” utformades – för flera decennier sedan – utifrån idén om att ”inte göra några eftergifter åt kapitalismen”.
Enligt den kubanska arbetsrätten, som uppdaterades så sent som i juni 2014, är arbetsdagen begränsad till åtta timmar, men på de flesta restauranger varar arbetsdagen mellan tio till tolv timmar. Även om arbetare i den privata sektorn tjänar löner som är flera gånger högre än i den statliga avgörs frågan om hur denna övertid ska kompenseras i slutändan av maktbalansen mellan arbetsgivare och anställda på varje företag. Detta gäller även andra aspekter av arbetsrätten. I princip har varje arbetare på Kuba rätt till fyra veckors betald semester och ett års föräldraledighet, men i praktiken existerar det inga mekanismer för att garantera denna rättighet.
Yanais* är en av de som upplevt konsekvenserna av detta. Hon är utbildad till ekonom och arbetade under flera år som servitris på en privat restaurang i Havanna. På en kväll kunde hon tjäna ihop lika mycket i dricks som hon tjänade på en hel månad som revisor i ett statligt företag. En dag upptäckte hon att hon var gravid. Då avskedades hon från sitt jobb på restaurangen med en ersättning om tre månadslöner. Detta trots att det i Kuba är förbjudet att avskeda en kvinna på grund av sin graviditet.
Hinder för facklig kamp
Denna typ av intressekonflikter på arbetsplatsen, uppkomsten av den privata egendomsrätten och av sociala klasser har också kastat ljus på ett en annan fråga: nämligen den om fackens representativitet, påpekar Fernando Luis Rojas i sin artikel. Kubas arbetares centralorganisation (CTC) är den enda erkända fackliga organisationen i landet och där kan även egenföretagare som är företagsägare gå med. ”1961 gav CTC upp två traditionella metoder för att driva facklig kamp: ockupationer och strejker, med argumentet att all paralysering av produktionen skulle skada Revolutionen. Under de omständigheter som vi befinner oss i i dag vore det nyttigt att diskutera om kampmetoder som arbetarstrejker och till och med ockupationer har en plats i utländska företag och i små- och medelstora företag”, skrev Fernando Luis Rojas.
Luckorna i den nya arbetsrätten tyder på att man hoppats på att frågan om vilka villkor som ska gälla på arbetsplasterna ska lösas av sig själv. Inom gruppen ”arbetare för egen räkning” har intresset för att ansluta sig till facket sjunkit. Under CTC:s senaste kongress meddelades att endast 63 procent av privatanställda var medlemmar, medan den fackliga anslutningsgraden inom den statliga sektorn uppgår till över 90 procent. Som väntat diskuterade man flera anledningar till den låga anslutningsgraden bland privatanställda, men ingen av dem hade med bristande representativitet att göra.
Den kubanska regeringen är medveten om att det vägval man gjorde när man öppnade upp för privata företag inte går att göra ogjort. Därför satsar man nu i stället på att iaktta stor försiktighet och avväga varje beslut i frågan. Inget tyder för närvarande på att Kuba kommer att gå mot en större ekonomisk öppenhet. Inte ens talet om att man ska fånga upp kapital från exilkubaner för att driva på investeringsprocesser. I Kuba är de stora rubrikernas dagar för närvarande över.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
