Det har kallats för Europapolitikens ”silly season”. Pusslet mellan de tunga posterna inom en rad EU-institutioner som ska bytas ut det kommande halvåret.
Den 28 maj, två dagar efter EU-valen, ska de 28 stats- och regeringscheferna samlas för ett toppmöte där pusslet ska börja läggas om en rad av de tyngsta posterna inom EU:s institutioner.
Europeiska centralbanken ska få en ny ordförande. Europeiska rådet ska ersätta Donald Tusk och Eurogruppens ledare ska bytas ut. Dessutom ska en ny talman i parlamentet väljas och kommissionen ska få en ny utrikeschef.
Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev
Omstritt system
Allra tyngst väger posten som EU-kommissionens nya ordförande, där Jean-Claude Juncker har aviserat sin avgång.
Parlamentet vill fortsätta använda systemet med så kallade spitzenkandidaten, toppkandidater, som innebär att de olika partigrupperna väljer varsin toppkandidat. Företrädaren för den största partigruppen i parlamentet blir sedan kommissionens ordförande. Spitzenkandidat-systemet är omstritt, främst från regeringscheferna.
– De menar att man tappar kontrollen. Innan har ju de här 28 regeringarna kunnat kohandla själva, helt utan insyn. Nu ska det ut i ljuset, säger Sigrid Melchior, frilansjournalist, expert på EU-politik och ena halvan av podden Brysselbubblan.
Kohandel
Kommissionens nya ordförande måste godkännas av både parlamentet och medlemsländernas regeringar, vilket öppnar för kohandel kring alla de tunga posterna.
– Alla valen hänger ihop och man vill försöka få en balans, även om det inte står så uttryckligen i fördragen. Det måste avspegla politisk ideologi, även om högergruppen är störst så kan inte alla toppjobben vara höger, säger Sigrid Melchior.
Faktorer som geografi och storlek vägs också in i ekvationen. Nord och syd, öst och väst, stora och små, fattiga och rika länder.
– Får en finne ett av jobben så är det mindre chans för en svensk, till exempel.
Pusslet med toppjobben
Göran von Sydow, forskare i statsvetenskap och direktör vid Sieps, tror också att stats- och regeringscheferna vill se pusslet med toppjobben inom EU som en paketuppgörelse.
– Det var en nyordning att kommissionens ordförande ska utses med hänsyn till EP-valet. Det baseras på en lös formulering i Lissabonfördraget och är öppet för tolkning. Förra gången trodde inte regeringscheferna på idén och blev tagna på sängen av att parlamentet genomförde spitzenkandidat-systemet och kom upp med Juncker, säger han.
Striden står troligen mellan Manfred Weber från den konservativa EPP-gruppen, som är störst i dag, och socialdemokraten Frans Timmermans från näst största S&D-gruppen. Weber, en 46-årig tysk kristdemokrat, är dock impopulär. Han anses vara för okänd och orutinerad. I en undersökning nyligen kände bara 26 procent av tyskarna till honom.
– Dels tillhör han en högerfalang inom EPP-gruppen. Han är tysk kristdemokrat, socialkonservativ, och den liberala falangen i partigruppen står inte honom så nära. Dels ses han som en lättviktare. En ordförande för kommissionen kräver någon som ska kunna snacka med Kina och USA. Det är en jättetung post och många tycker att han saknar pondus och erfarenhet. Han har inte varit statsminister eller president, säger Sigrid Melchior.
Kandidat utanför systemet
Många tror dock att det blir någon utanför spitzenkandidat-systemet som vinner.
– Det kan bli så att man inte tar någon från den största partigruppen utan den kandidat som kan tolereras av de andra. Weber ses av många som ganska oväljbar. Det kan bli någon kandidat från Alde-gruppen, säger Göran von Sydow.
Ett namn som nämns ofta är danska Margrethe Vestager, idag EU-kommissionär för konkurrensfrågor, från just liberala Alde-gruppen. Andra namn som förekommer i spekulationerna är Michel Barnier, fransmannen som har lett Brexit-förhandlingarna för EU:s räkning, och Frankrikes tidigare finansminister Christine Lagarde.
Göran von Sydow tror inte på Weber.
– Om jag måste gissa så säger jag någon annan från EPP-gruppen, till exempel Barnier, eller någon från Alde, som Vestager.
Sigrid Melchior tror på Michel Barnier, men håller det öppet.
– Han skulle kunna få med sig EPP-gruppen och Macron. Han vore perfekt, om det inte vore för att Brexit inte är klart. Det är ju hans jobb nu och att hoppa av det är inte så snyggt. Men det verkar som att han är intresserad. Men så kommer all den här kohandeln in. Om ni får Weber, så får vi det här. Man kohandlar många saker samtidigt.
Svensk tradition av kvinnor
För svensk del är kanske den mest intressanta posten vem som ska ta över som blågul EU-kommissionär. Efter Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström väntas regeringen föreslå en kvinna igen.
– Det har blivit lite Sveriges hållning, men det är inget man har lovat öppet. Mer något som man säger, eftersom ”inga andra länder nominerar kvinnor”, säger Sigrid Melchior.
– Det gängse är att man nominerar någon från samma parti som sittande statsminister. Sverige har systematiskt nominerat kvinnor och förra gången uppmuntrades det starkt av Juncker. Man kunde förstå att nominerar man kvinnor så har de lättare att få en viss portfölj som man gärna vill ha, säger Göran von Sydow.
EU-minister
De namn som florerar i Bryssel är främst Ann Linde, EU-minister i Löfvens förra regering. Som outsider nämns även Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister med tung rutin. Samtidigt ryktas det om EU-kommissionärsposten ska ha funnits med i januariöverenskommelsen, och att det därför öppnar för någon från C eller L.
– Jan Björklund kanske?, föreslår Sigrid Melchior och skrattar.
