Den 10 augusti, bara tre dagar före första omgången i det ecuadorianska presidentvalet, chockades landet när yrkesmördare mejade ned en av kandidaterna, Fernando Villavicencio. Det var kulmen på en våldsam valkampanj där ett dussintal politiker, de flesta lokala kandidater, mördats.
Männen som höll i vapnen, medlemmar i ett colombianskt gäng, har gripits, men vem som varit deras uppdragsgivare finns det hittills bara spekulationer om.
Mordet bekräftar ändå vad som redan var uppenbart – Ecuador har på några få år utvecklats till en narko-stat, som grannlandet Colombia var under 1980-90-talet eller delar av Mexiko är sedan mer än ett årtionde tillbaka. Landet har sett fängelseupplopp där hundratals dödats i blodiga gänguppgörelser. 2017 skedde sex mord per 100 000 invånare – lågt för Latinamerika, och inte mycket högre än i USA. Om trenden står sig kommer den siffran att ha mer än femdubblats 2023, till allra största delen på grund av krig mellan konkurrerande karteller och maffiagrupper, som kämpar om smuggelrutterna från kokainfabrikerna i djungeln i öster till landets stora hamn Guayaquil.
Den politiska situationen var redan innan mordet spänd. Högerpresidenten och bankmannen Guillermo Lasso upplöste tidigare i år, efter en serie stora demonstrationer och kravaller, parlamentet och förband sig därmed samtidigt att avgå i förtid. Förtroendet för både presidenten och parlamentet var så lågt att folk i allmänhet bara välkomnade beslutet. Under de sista månaderna av sitt förkortade mandat passade Lasso på att med dekret driva igenom ett antal privatiseringar och nedskärningar.
I valets utslagsomgång står vänsterkandidaten Luiza González, som vann första omgången, mot högerns Daniel Noboa, från en av landets mäktigaste familjer, ägare av ett bananimperium. Överskuggat av våldet röstade också väljarna i två historiska folkomröstningar nej till gruvor och oljefält i viktiga naturområden.
Hur mordet och våldsvågen påverkar valet är osäkert. Å ena sidan är det under de senaste årens högerregeringar som laglösheten brett ut sig. Å andra sidan har nu den politiska debatten kommit att koncentreras kring lag och ordning, vilket naturligt passar högern bättre. I den avslutande debatten tävlade kandidaterna med förslag om hårda tag och krig mot drogerna.
Problemet med löften om ”krig” mot kartellerna, påpekar ekonomen Pablo Davalos, är att de inte är en fiende skild från den stat som förmodas bekämpa dem. De har infiltrerat staten på alla nivåer. Lassos svåger och nära rådgivare, Danilo Carrera, är under utredning och var anhållen för affärer med den ”albanska maffian”, som har förgreningar ända till Sydamerika, och fyra av hans medarbetare har flytt landet medan en femte hittats mördad.
När polisen gör tillslag mot en kartell handlar det många gånger bara om att de agerar på uppdrag av en annan. Erfarenheterna från Mexiko visar hur svårt ett sådant krig är att vinna.
Noboa och flera av de utslagna högerkandidaterna förespråkar att bjuda in amerikanska FBI och DEA, men de har inte heller haft några större framgångar mot de mexikanska kartellerna. En annan kommentator, journalisten Rodolfo Bueno, menar att USA främst är ute efter att utöva kontroll genom att delta i ”narkotikakriget”; han ifrågasätter hur ärlig USA:s vilja att bekämpa den internationella narkotikahandeln är, när myndigheterna där samtidigt avstått från att åtala någon av landets egna storbanker som avslöjats med att tvätta miljarder i narkotikapengar.
