Man föredrar hittills att beskriva händelserna som ”oroligheter” och att uppmana till lugn. Talande nog meddelade Vita huset i Washington D.C. på måndagen att man tillsatt en egen internutredning för att avgöra vilka termer man ska använda.

I söndags, på årsdagen av den tunisiska republikens och självständighetens födelse, lät president Kais Saied avskeda premiärministern och regeringens tongivande ministrar, samt stänga ner landets parlament. Kais Saied meddelade i ett videoinspelat uttalande att konstitutionen tillåter en tillfällig nedstängning av den lagstiftande församling.

Dramat är de senaste händelserna i den maktkamp som präglat 2021 mellan president Saied, premiärminister Hichem Mechichi, samt parlamentets talman och ordföranden i det stora, milt islamistiska partiet Ennahda, Rached Ghannouchi. Många tunisier anser att makt- kampen har blivit viktigare än styret av landet – och Saieds anhängare har därför välkomnat det som nu skett. Andra motsätter sig agerandet.

Saied är känd som en ganska färglös juridikprofessor, utan någon politisk erfarenhet eller partianknytning att tala om innan han valdes till president 2019. Men han har uttryckt en önskan om en ny konstitution i Tunisien, som skulle ge mer makt åt innehavaren av presidentämbetet. Den här strävan har också lett till att han utvecklat en konflikt med politiska motståndare.

Skugga över arabiska våren

Efter att Saied tog makten skickades soldater ut som omringade parlamentet och vägrade släppa in Ennahdas politiker. Våldsamma protester och sammandrabbningar har utbrutit i flera städer, och filmklipp har visat flera övergrepp. Soldater har också stormat Al-Jazeeras redaktion i Tunisien, så att nyhetskanalen fått svårare att rapportera.

Demokratiska strukturers fall och attacker mot pressfriheten
är naturligtvis av ondo. Dramat i Tunisien kastar en mörk skugga över den relativa framgång Tunisien trots allt haft sedan den arabiska vårens revolution. Det var där som en frukthandlare vid namn Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i december 2010 för att protestera mot korruption och polisens vardagsförtryck. Bouazizis självmord ledde till landsomfattande missnöjesprotester som i januari 2011 lyckades störta diktatorn Zine el Abidine Ben Ali från makten. Tunisien inspirerade till protester i många andra länder, under det som kallas den arabiska våren.

Fattigdom och arbetslöshet

Tunisien har setts som det enda landet där den arabiska våren resulterade i en positiv, demokratisk utveckling med reformer och folkvalda makthavare. Problemet har varit att underklassen som protesterade 2011 fortsatt befinner sig i fattigdom. Arbetslösheten har varit fortsatt hög, korruption och vanstyre har inte försvunnit.

Lägg till det att Tunisien just nu är det land som har värst spridning av coronaviruset i hela Afrika, enligt WHO. Det har funnits ett växande, djupt missnöje med regeringens hantering av pandemin, tillkortakommandena inom sjukvården och de katastrofala covid-konsekvenserna på arbetsmarknaden.

På tisdagen trädde ett månadslångt utegångsförbud mellan 19.00 och 06.00 i kraft i Tunisien. Alla folksamlingar över tre personer har förbjudits. De kommande dagarna kan bli kritiska för landets utveckling. Beroende på vad som sker kan det som vissa ännu inte kallar en kupp sluta som en framgångshistoria, eller så håller presidentens motståndare liv i landets nutidshistoria av protester och tar sig fortsatt ut på gatorna.