Det innebär i så fall att Irland ”så snart det är praktiskt möjligt” ska divestera, det vill säga sälja sina statliga investeringar i alla bolag som får mer än 20 procent av sina intäkter från fossila bränslen.
Från Kapstaden till kyrkan
Det irländska beslutet innebär ytterligare en seger för divesteringsrörelsen, som under 10-talet vuxit till ett globalt fenomen. Städer som New York, Kapstaden och Stockholm, regioner, pensionsfonder, mängder av religiösa församlingar såsom Svenska kyrkan och många andra institutioner och organisationer har divesterat efter påtryckningar från sina medlemmar och aktivister.
Även stora investerare har börjat ändra riktning. Förra året beslutade ett av världens största finansföretag, Axa, att delvis divestera.
Axa slutar också sälja försäkringar till företag som vill utvinna olja ur oljesanden i Kanada eller föra ut den oljan genom ledningar.
Divesteringsrörelsen har förändrat sättet vi pratar om klimatet. Det menar exempelvis Noam Bergman, forskare vid Sussex-universitet, som precis har publicerat en studie över den internationella divesteringsrörelsen, med fokus på Storbritannien.
– Vi har pratat om klimatförändringar länge, men divesteringsrörelsen har förändrat diskussionen till att handla mer om investeringar i fossila bränslen och fossil infrastruktur.
Pensionsfonder, börsmäklare och aktieägare tvingas idag förhålla sig till frågor som ”vad gör du åt klimatförändringen”. Och allt oftare ställer de faktiskt frågan själva.
Glokal rörelse
Den ofantliga utmaningen att göra något åt klimatet har genom divesteringsrörelsen blivit greppbart och lokalt. Det går att göra något där du står. För de flesta har det inneburit att pressa sitt universitet att sälja av sina investeringar i fossila bränslen.
Aktivister som Bergman talat med berättar att nästan hälften av Storbritanniens universitet i dag har mer eller mindre långtgående divesteringsåtaganden, och att det nu för tiden kan räcka med en första påstötning för att högskolan omedelbart ska besluta att divestera.
– Att klippa banden med fossilbränsleföretagen håller på att bli den nya normen: att investera i dem är inte längre ekonomiskt gångbart eller moraliskt, säger Nicolò Wojewoda, europeisk samordnare på 350.org, en klimatorganisation som gjort mycket för att göra divesteringsrörelsen internationell och tillgänglig.
– Divesteringsrörelsen har lyckats med konststycket att få globalt genomslag genom lokala handlingar, något som annars ofta är problemet med småskaliga handlingar, säger Noam Bergman.
Finansvärlden lyssnar
Att det är ekonomiskt osmart att investera i kol, gas och olja håller på att bli accepterat även i finanskretsar, ett skifte som även det delvis kan tillskrivas divesteringsrörelsen, menar Bergman. Men framför allt har divesteringsrörelsen lyckats få in moral i diskussionen. Den har stigmatiserat fossilbränsleföretagen, gjort dem till en tydlig fiende – och alla sociala rörelser behöver en fiende, påminner 350.orgs ledare Bill McKibben.
Divesteringsrörelsens kritiker är snabba att påpeka att den är för liten för att ge en ekonomisk smocka till fossilbränsleindustrin. Noam Bergman håller med om att det än så länge är fallet. Det gör också Glada Lahn, senior energi- och miljöforskare på Chatham House i London.
– Just nu spelar inte divesteringen så stor roll för fossilbränsleföretagen eftersom det sannolikt står en annan, mindre etisk, investerare redo att köpa upp aktierna.
Divestering som inkörsport
Men divesteringsrörelsen har kommit att bli en inkörsport för klimataktivister, menar Nicolò Wojewoda på 350.org.
– Irland är ett bra exempel på det. Många av de som varit nyckelpersoner för att få Irland att säga att de ska divestera har också legat bakom kampanjer för att få Irland att sluta utvinna fossila bränslen, som att stoppa terminaler för flytande naturgas. Och de är också på väg att få igenom ett stopp för utvinning av olja av gas i havet.
