Vad är globalisering?

En global värld. Har den inte alltid varit det? Global betyder ju världsomfattande och det skulle vara mycket märkligt om världen inte omfattade världen.

Men ingen kan förneka att vi lever i en värld som är mycket mindre, mycket närmare och samtidigt mycket snabbare än den våra förfäder levde i. På några minuter kunde nyheten om tsunamin som svepte in över Japans kust 2011 spridas till hela världen. Hela världen såg samtidigt de återkommande ofattbara bilderna. Kärnkraftverken havererade framför våra ögon.

Världsnyheter kring pandemin, folkmord i Gaza, nya hot från en amerikansk president och nya produkter för robotisering… Allt sker nästan som framför våra ögon. Det går oerhört snabbt.

Men denna snabbhet gäller inte bara medierna. På några timmar kan en person resa över Atlanten. På en sekund kan en miljard dollar flyttas från ett företag till ett annat, genom internet kan en vanlig spelglad skolelev i Övertorneå chatta och i realtid spela mot en skolelev i Buenos Aires. Hela vår bild av vad som händer i världen kan förändras under en dag.

Den här utvecklingen är ingen överraskning, den är en fortsättning på de förändringar som våra föräldrar fick uppleva, men det betyder inte att man kan rycka på axlarna åt den.

Globaliseringen finns. Problemet är att den samtidigt är falsk. För lika tydligt som vi kan få se vissa världsnyheter flimra förbi på TV-skärmen, lika dunkelt kan världens största hungerkatastrof få pågå i månader i fullständig tystnad. Lika tydligt som vi kunde följa massdemonstrationer i Serbien mot sittande president 2025, lika suddig och mörk var informationen om vart miljarderna som Greklands regering lånade tog vägen. Begreppet globalisering är helt enkelt ett hån för de delar av mänskligheten som ställs utanför.

Det är sant att vi i Sverige lever i en global värld. Många av oss kan faktiskt ta för oss av det mesta som jorden har att erbjuda. Men vi tillhör en liten, liten elit.

Precis som kapitalismen i varje enskilt land kunnat öka rikedomarna men inte klarat av att fördela dem, så har den globala ekonomin misslyckats med att fördela världens rikedomar. Det finns något som hindrar en global rättvisa att växa fram.

Att påpeka dessa hinder handlar inte om att vara emot globalisering. Det handlar om att vara för en annan globalisering.

Globaliseringen är långsam och samtidigt explosiv

Egentligen är ordet globalisering en omskrivning av något som Marx skrev mycket om redan på 1800-talet. Han kallade det för kapitalets internationalisering och monopolisering, se diagram 13.1.

De senaste 15 åren har ökningen av exportandelen för alla världens länder stannat av. Detta efter att ha ökat kraftigt sedan 1950 – från 8 till 30 procent. Andelen har efter 2008 pendlat strax under 30 procent.

Tittar vi på några länder i världen (plus EU). Så har det sett ut så här, tabell 13.2:

EU och Sverige ser ut att sticka ut här. EU hade 2023 en exportandel på 52 procent och Sverige på hela 55 procent. Detta är en siffra som i Sverige ofta används för att visa hur känsliga vi är för förändringar i världshandeln – och kommer att användas som argument för åtstramning och nedskärningar.

Men de här andelarna speglar inte verkligheten. Om en vara transporteras från Boston till Los Angeles, så räknas det naturligtvis inte in i USA:s export. Nu utgörs EU av en inre marknad på samma sätt som USA utgör en inre marknad.

För att tala om exportberoende som ett möjligt hot, måste vi titta på vad EU och dess medlemsstater exporterar utanför den gemensamma inre marknaden. Och då ändras bilden. Sveriges export utanför EU har sedan 2008 minskat från 18 till 15 procent. EU:s andel har ökat något – från 13 till 15 procent.

Ett exportberoende på 15 procent är inte något som sticker ut.

I länder som Indien eller Kina har exportandelen minskat. Det senare kan bero på att när dessa länders ekonomier växer snabbt minskar andelen export och mer konsumeras inom landet.

Globaliseringen betyder framförallt att kapitalet rör sig över nationernas gränser, kapitalägarens makt blir övernationell. Förmågan att snabbt flytta pengar från en världsdel till en annan är en del av kapitalets makt över ekonomin och politiken.

Marx skrev också om handelns utveckling, om det internationella bytet av varor och tjänster.

Tittar vi på den ser vi en ganska odramatisk ökning av världshandeln i förhållande till världsproduktionen. Utvecklingen har varit stigande, de stora nedgångarna har berott på världskrigen och krisen däremellan.

Det vi kan se är en gradvis ökning, från cirka 6 procent av världsproduktionen 1870 till drygt 30 procent 140 år senare. Eller omvänt, av världsproduktionen är det 70 procent som inte blir en del av världshandeln.

Att världsmarknaden gradvis ökar menar vi är en bra och viktig sak. Det betyder att vi blir mer beroende av varandra, att vi handlar och utbyter kunskap med varandra. Denna globalisering är något historiskt gott.

Men det finns en annan sida av globaliseringen. En fullständigt explosiv global ökning av flytt av pengar. På bara 30 år har ett dramatiskt gap mellan världshandeln och valutahandeln uppstått. När valutahandeln exploderar så kraftigt betyder det att en våldsam spekulation pågår. Pengarna och handeln har inte med varandra att göra: pengarna flyttas för sin egen skull i en jakt på att de ska växa ”av sig själva”, se diagram 13.3.

1980 stod världens gemensamma totala BNP för 11 405 miljarder dollar. Men valutahandeln var redan då 16 000 miljarder dollar, alltså mer än BNP. Men 2022 var den nästan absurd. Världens BNP var då 101 771 miljarder dollar. Valutahandeln var 1 327 800 miljarder dollar.

Den globaliseringen är ett stort politiskt problem, men också ett ekonomiskt problem. Den skapar oro, otrygghet och panikreaktioner i ekonomin. Det märkliga är att denna dåliga globalisering samtidigt försvaras med ord som ”frihet” och ”avreglering”.

De globala pengarnas frihet

De stora politiska förändringarna de sista 45 åren har ju motiverats med att världen ska bli mer ”fri”. Men det enda som i grunden befriats är pengarna.

En indiers pengar kan idag flyttas tämligen fritt över hela jorden. Indiska miljardärer kan köpa stålföretag i Sverige och svenska kapitalister köper teletjänstföretag i Indien.

Men försök få västerlandets myndigheter att lika fritt ta emot indiern med familj. Eller försök få den svenska livsmedelskartellen att fritt lämna plats för Afrikas matvaror.

Den enda delen i globaliseringen som uppmuntras är pengarnas frihet. Rätten att flytta pengar, spekulera, köpa och sälja företag.

Inte människornas frihet.

Det här är ett problem för de som försvarar finanskapitalets oinskränkta frihet. Varför ska man ha fri penningutflyttning och penninginvandring, men inte fri ut- och invandring för människorna?

Varför ska vissa lagar – lagarna om kapitalets frihet – gälla i hela världen men inte andra lagar som reglerar människans sociala rättigheter?

Nu är det mycket sällan så globaliseringen diskuteras. Istället talar man om tvingande förändringar, om att globaliseringen innebär att skatter måste harmoniseras, att den offentliga sektorn måste minskas, att löner måste sänkas för att ”skydda konkurrenskraften” och så vidare. Globaliseringen används som ett argument för att politikerna inte har något val utan måste gå en viss väg. Annars väntar fattigstugan.

Det finns naturligtvis inga bevis för det. Länder som periodvis anpassat sig till de globala politiska kraven – som Argentina, Lettland eller Ryssland – är knappast exempel på framgång. De stater som blint följt de råd de stora internationella organisationerna som IMF har givit, har fått problem. Och för flera länder har det gällt att våga bryta mot råden för att komma ur en spiralfärd nedåt.

En global koncentration av kapital

Den stora globala förändringen som det sällan talas om är en enorm koncentration av världens finanskapital till några få händer i framför allt Japan, USA och Europa. Världens förmögenheter har aldrig varit så orättvist fördelade som nu. Förmögenhetsskillnaderna ökar inom varje land, men också mellan de rika och fattiga i världen.

Det som kallas globalisering är alltså till stor del en koncentration av finanskapital till en allt mindre del av mänskligheten. Avståndet mellan rika och fattiga ökar. Enligt Världsbanken lever 2,6 miljarder människor på under 2 dollar om dagen.

Jorden är inte rund

Samtidigt ger begreppet en falsk bild av hur världsekonomin ser ut. Världens ekonomi är inte global, det vill säga världsomfattande. Den är koncentrerad till fyra stora områden: Japans ekonomiska sfär, EU:s, USA:s, och på senare år Kinas. Ungefär 90 procent av alla investeringar sker mellan dessa ekonomiska sfärer. Det är här som de stora investeringarna flödar, det är inom denna kvadrat som företag köps upp, marknader byggs, spekulation sker och produkter utvecklas.

Världen är fyrkantig, inte rund. Det får en enorm betydelse på flera plan. För det första förklarar det vad världens stora företagsuppköp och investeringar går ut på. Amerikanska kapitalgrupper köper in sig på den europeiska marknaden, japanska på den amerikanska och Kinesiska vill gärna äga i Europa. Det är inte tredje världen som är föremål för det globaliserade kapitalet, utan bytena sker inom dessa fyra.

Visst tror vi att det här kommer att förändras. De stora exportöverskotten från Kina eller Indien kommer öka ländernas makt på jorden. Med all rätt!

Övriga världen finns med som råvaruproducenter, konsumtionsmarknader och bisittare. De fyra stora har den ekonomiska makten och använder såväl tullar och pengar som juridik för att tvinga de fattiga länderna att spela enligt deras regler.

Samtidigt visar det på politikens möjliga makt. Det är ett tiotal regeringars politik som styr denna utveckling. En annan politik skulle kunna ge jorden en helt annan utveckling.

Multinationella eller globala företag

En av myterna om globaliseringen är att vi fått en ny typ av företag – mäktigare än stater – som fritt svävar omkring och flyttar investeringar, jobb och marknader med oinskränkt makt.

Detta är en oerhört överdriven bild. Av världens 100 största företag är det bara några få som är verkligt globala. Möjligen kan man säga att några av de företag som kommit från små stater men som har mycket liten del i affärerna där – som ABB eller Volvo Lastvagnar – idag inte är knutna till någon särskild nation. Men tittar man på giganter som Microsoft, Coca-Cola, Apple eller de stora militära producenterna så ser man att de är företag som är starkt knutna till ett enda land. USA. Tittar man på världens stora banker finns de samlade i några få huvudstäder i nära samarbete med dessa staters riksbanker. Och världens största bolag i aktievärde är idag de amerikanska techföretagen.

I hela världen finns cirka 37 000 multinationella bolag, nio av tio av dem i den rika världen, två tredjedelar i de 14 rikaste länderna.

I stort gäller att det är företag som är knutna till en viss nation eller en viss region finansiellt och ägarmässigt. Även om företagen har aktieägare över hela världen så kontrolleras de av väldigt små grupper som i sig är knutna till någon politisk sfär. Ett av världens största multinationella bilföretag – Volkswagen – är samtidigt ett i högsta grad tyskt kapitalistiskt företag. Och ingen skulle nog påstå att världens största bilföretag – Toyota – är ett bolag utan nationell rot och grund. Bolaget är Japans kanske viktigaste storföretag.

På samma sätt överdrivs också världshandelns betydelse för regionernas ekonomi. Ett lands ekonomi är alltid i första hand lokal eller regional, se åter tabell 13.2.

Vi anser att en ökad världshandel kan vara bra och därför tycker vi inte att det finns någon långsiktig fördel med en låg exportandel. Men vi tror att det är viktigt att man känner till relationerna för att inte bli fartblind och överdriva förändringarnas kraft.

De multinationella företagen är beroende av sina hemmamarknader. Amerikansk stålindustri skulle inte klara sig utan den amerikanska stålmarknaden. Japanska konsumtionsföretag är beroende av att den japanska konsumtionsmarknaden växer.

Detta betyder inte att företagen inte är internationella, de försöker utnyttja varje fördel de kan i utpressningen av kommuner, länder eller de anställda. Det betyder dock att den faktiska ”maktlösheten” mera handlar om vad löntagarna och regeringarna gör för att svara på hot än om utvecklingens automatik.

Vi menar helt enkelt att begreppet ”globalisering” är alldeles för luddigt för att förklara den ekonomiska utvecklingen i världen.

Långsiktigt pågår en globalisering som handlar om ökad handel och utbyte.Sedan 2008 har den utvecklingen bromsats. Kanske tillfälligt. Kortsiktigt har det skett en explosionsartad ökning av kapitalets frihet. Men det handlar inte om en ny typ av företagande eller ägande. Det nya är en ökad koncentration av ägandet och utslagning av mindre konkurrenter.

Globaliseringen är större än kapitalismen

Det finns bland en del av de nyliberala debattörerna – i Sverige framför allt i kretsen runt Timbro – ett missförstånd vad gäller marxisters syn på kapitalism. I böcker och krönikor kan de jubla över tillväxttal i fattiga länder och använda det som ett bevis på kapitalismens automatiska godhet.

För oss som marxister har det aldrig rått något tvivel om att kapitalismen är en enorm motor för att skapa tillväxt. Hela Marx analys av kapitalismen handlade om hur den lyfter upp ekonomin ur feodalismens begränsningar. Samma förhållande gäller idag. En kapitalistiskt styrd produktion är mer effektiv än ett bondesamhälle. Samtidigt menar vi att det vi ser mer handlar om den globala marknadens goda sidor (samarbete) än om den globala kapitalismens hämmande sidor (konkurrens och kontroll).

Men att konstatera att världen globalt har sett en tillväxt är därför en ganska meningslös poäng. Frågan för oss är hur tillväxten ser ut och hur den fördelas och vilka krafter som skapar en ökad utjämning och vilka som skapar utslagning och ökade klyftor.

Att kritisera kapitalismens kortsiktighet och de rika staternas politik betyder inte att man är emot globaliseringen.

Bara att man vill diskutera hur den ska se ut.