Rika och fattiga i världen

Bilden av de fattiga och de rika i världen är motsägelsefull. Å ena sidan:

”Ta den materiella välfärden. Under de senaste 50 åren har enligt FN:s beräkningar fattigdomen minskat lika mycket som under de föregående 500 åren. Industrialismen innebar en explosion av den materiella produktionsförmågan. Under dess mest intensiva tillväxtperiod, seklet 1850–1950, lyftes knappt en miljard människor ur fattigdomen. Men på endast halva den tiden därefter, under de senaste femtio åren, har den ekonomiska tillväxten skapat utrymme för ytterligare tre till fyra miljarder människor att leva utan materiell fattigdom.” (I Asiens tid: Indien, Kina, Japan 1966-1999, Lasse Berg och Stig T. Karlsson)

Å andra sidan har klyftorna vidgats överallt. Lasse Berg skriver också att 1960 tjänade den femtedel av världens befolkning som bor i de rikaste länderna 30 gånger mer än de i den fattigaste femtedelen. Runt 1820 tjänade den rikaste femtedelen bara tre gånger så mycket. År 2000 var förhållandet ännu värre: den rikaste femtedelen tjänar 74 gånger så mycket som den fattigaste femtedelen. Om man inte räknar på länder utan på individer tjänar den rikaste femtedelen 150 gånger mer än den fattigaste femtedelen i världen.

Lyssnade man på en lysande talare som Hans Rosling kunde man å ena sidan få se hur alla stater på jorden faktiskt blivit bättre i rikedom och hälsa men man kunde också dela upp varje land och se att yttersta fattigdom och hög barnadödlighet ryms inom många länder trots att snittet är bättre. Det kan vara enkelt att se bara den ena av dessa motsägelsefulla bilder. Vill man se det fantastiska som har hänt finns det stöd för den bilden. Vill man se det fruktansvärda som händer finns det mer än stöd för det. Så här såg det ut i 2023. (Diagram 13.8).

Asien, exklusive Japan, har 54 procent av världens befolkning, men bara 26 procent av världens produktion. Rika länder har 18 procent av befolkningen, men hela 65 procent av världens BNP. Afrika och mellanöstern har 21 procent av befolkningen och bara tre procent av produktionen. (Tabell 13.9).

I Kina har det skett en dramatisk minskning av andelen som ligger under 2,15 dollar om dagen. I övriga Asien och norra Afrika och Mellanöstern har det också skett en rätt kraftig minskning av andelen som lever under gränsen 2,15 dollar per dag. Även för Latinamerika har också utvecklingen varit god medan Afrika söder om Sahara fortfarande har en stor andel fattiga. Totalt sett har ändå under denna period andelen av världens befolkning som lever på mindre än 2,15 dollar per dag minskat med 33 procentenheter. Antalet har minskat från 2 200 miljoner till 700 miljoner människor.

Samtidigt är det viktigt att se hur stor del av den positiva utvecklingen som skett i Kina. Utan Kinas enorma expansion med ”planerad marknadsekonomi”, om vi får försöka hitta på en ny term, skulle världen bara ha minskat sin fattigdom med 23 procent på 30 år.

Sedan 1950 har följande hänt med BNP per capita i olika regioner av världen:

Mellan 1960 och 1990 ökade produktionen per person i alla regioner. Ökningen var störst i södra och östra Asien (+160 procent) och i de rika länderna (+140 procent). Norra Afrika och Mellanöstern (+90 procent) samt Latinamerika (+80 procent). I Afrika söder om Sahara ökade BNP per capita med blott 10 procent under dessa 30 år och i Östeuropa (+140 procent). Men Asien, exklusive Japan (+135 procent) och Latinamerika (+111 procent) kom inte så långt efter. Även i Afrika ökade BNP per capita med totalt 74 procent under dessa 30 år. Det finns självklart stora skillnader mellan olika länder inom dessa stora regioner. (Tabell 13.11).

De senaste 30 åren utmärks av ett kraftigt fall i tillväxten för de rika länderna – en halvering från 2,9 till 1,5 procent per år. Den mycket kraftiga tillväxten i södra och östra Asien – främst Kina och Indien. Afrika söder om Sahara återhämtar sig något, men här finns enorma skillnader länder emellan.

Den överväldigande delen av världen har blivit rikare även om klyftorna mellan regionerna samtidigt ökat. En tillväxt på 0,5 procent i Afrika söder om Sahara blir en stor skillnad efter några år jämfört med Kinas 6,2 procent eller de rika ländernas 2,2 procent.

Samtidigt visar utvecklingen att saker kan förändras, Asiens ökning per capita är stor.

Tillväxten i denna del av världen har varit högre än i väst och övriga. Självklart finns här enorma skillnader mellan olika länder. Men utvecklingen visar att länders ekonomi kan förändras, inget land är evigt dömt till fattigdom eller välsignat med rikedom.

Politik kan påverka utvecklingen enormt.