När konvojen med sex Ice-bilar stannade, störtade genast dussintals människor fram med mobiltelefoner i händerna, medan andra sprang ut ur närliggande hus – jag såg en kvinna i träningsshorts i nästan 30 minusgrader – och började omringa de maskerade och tungt beväpnade agenterna, som hoppat ut ur sina svarta stadsjeepar. Raseriet i folkhopen kändes nästan som en fysisk kraft, lika verklig som kakafonin av visselpipor och tutande bilar och det arga skanderandet: ”Ice ut! Dra åt helvete! Åk hem!”

Agenterna kastade omkull en demonstrant på den snöslaskiga asfalten, slängde sig över personen, satte på handbojor och släpade sedan iväg med hen. Folkhopen skrek bara högre. Då deras flyktvägar blockerades av demonstranter och deras bilar, kastade agenterna ut tårgasbehållare och de vita molnen böljade upp i vinterluften. En skadad man stapplade förbi mig och kräktes upprepade gånger i snön.

Från den plats där jag stod förra onsdagseftermiddagen, några meter bakom klungan, såg det i bästa fall ut som en våldsam karikatyr av vår nationella splittring: Å ena sidan militariserade män som med våld krävde respekt, å andra sidan arga demonstranter som skrek efter rättvisa.

***

Bakom våldet i Minneapolis – vilket fångats i så många otäcka foton de senaste veckorna – finns dock en annan verklighet: en noggrann urban koreografi för folklig protest. Man kunde se spår av den i de identiska visselpipor som demonstranterna använde, i deras skanderande, i deras taktik, i sättet de följde Ice-agenterna men aldrig riktigt hindrade dem att gripa människor.

Tusentals Minnesotabor har under det senaste året utbildats till juridiska observatörer och deltagit i utförliga rollspelsövningar, där de övat på exakt den typ av situationer som jag bevittnade. De patrullerar bostadsområden till fots dygnet runt och håller kontakten via krypterade appar som Signal, i nätverk som bildades efter att George Floyd dödades 2020.

Gång på gång hörde jag människor säga att de inte är demonstranter utan beskyddare – av sina stadsdelar, av sina värderingar, av konstitutionen. 

Stundtals påminde Minneapolis mig om vad jag såg under den arabiska våren.

Vicepresident JD Vance har fördömt protesterna som ”iscensatt kaos”, skapat av aktivister från extremvänstern som arbetar sida vid sida med lokala myndigheter. Men verkligheten på marken är både märkligare och mer intressant. Rörelsen har vuxit sig mycket större än den kärna av aktivister som visas i nyhetssändningar på tv, särskilt sedan dödandet av Renée Good den 7 januari. Och den saknar den sortens centrala styre som Vance och andra regeringstjänstepersoner verkar föreställa sig.

Stundtals påminde Minneapolis mig om vad jag såg under den arabiska våren 2011 – en rad sammandrabbningar på gatorna mellan demonstranter och polis som snabbt växte till en mycket större kamp mot autokrati. Precis som på Tahrirtorget i Kairo har vi i Minneapolis sett ett mångfacetterat folkligt uppror där en förtrupp av demonstranter vuxit i styrka, då många andra som inte delar samma progressiva övertygelser anslutit känslomässigt, men inte alltid på plats. Jag hörde samma upprörda tonfall hos föräldrar, ministrar, lärare och ett äldre par i en välbärgad förort. Några av de meningsskiljaktigheter som för bara några veckor sedan orsakade osämja mellan Minneapolis ledande politiker – om polisen eller Gaza eller budgeten – har bleknat när människor gått samman för att bekämpa Ice.

En motström av hopp om att Minnesota ska kunna ge resten av landet en modell för demokratiskt motstånd.

– Överlag har vårt lokalsamhälle visat enorm behärskning, men vi har, förmodligen avsiktligt, drivits mot oroligheter, säger Allison Sharkey, verksamhetschef vid Lake Street Council, som representerar många minoritetsägda företag som drabbats hårt av Ice-räderna.

Precis som vid de arabiska upproren finns ett djupgående obehag inför vart allt är på väg – särskilt nu när två människor skjutits ihjäl i scener som de jag bevittnade – parallellt med en motström av hopp om att Minnesota ska kunna ge resten av landet en modell för demokratiskt motstånd.

***

Under det senaste året har ett trevåningshus av tegel i södra Minneapolis blivit en magnet för människor som känner att de – och deras grannar – behöver skydd från sin egen regering. Den ideella organisation som leder övningarna där bad mig att inte avslöja deras adress. När jag var på besök stod en sprudlande facklig organisatör vid namn Emilia Gonzalez Avalos på scenen inför en fullsatt hörsal och pratade om den ansiktsigenkänningsteknik som används av Ice-agenter, som rutinmässigt fotograferar demonstranter.

– Alla är i farozonen nu, sa hon.

På skärmen bakom henne visades information i punktform om hur man observerar Ice-räder.

Avalos berättade att 65 000 personer genomgått utbildningen, de flesta sedan december. 

– Vi började i ett helt annat tonläge, det var förebyggande, sade hon.

Nu, efter Goods död, låter det annorlunda.

– Människor förstår vad som står på spel på ett annat sätt.

Jag gick upp till våningen ovanpå, där deltagarna i smågrupper utbildades inför direkta konfrontationer med Ice. I ett klassrum fanns flera dussin personer mellan 14 och runt 70 år, som drabbade samman med tre utbildare som spelade Ice-agenter, i ett högljutt bråk som pågick i flera minuter. Efteråt erbjöd utbildarna de frivilliga feedback. En gråhårig kvinna sa att hon tyckte övningen var svår, då hon inte är en person ”som ber folk dra åt helvete”. Andra fick tips på hur de kunde samla krafter mer effektivt så att agenterna inte skulle kunna slå ned dem så lätt.

Innan jag gick fick jag vara med när utbildarna hjälpte gruppen igenom ytterligare två simuleringar: en oväntad Ice-räd mot en grannes hem och en planerad demonstration vid en flygplats som Ice använder för att deportera människor. Det andra scenariot blev verklighet några dagar senare, när omkring 100 präster arresterades för att ha demonstrerat vid Minneapolis och Saint Pauls internationella flygplats.

Deltagarna jag pratade med verkade inte vara den vanliga demonstranttypen. En av dem, en körskollärare som bad mig att bara kalla honom Dave, sa:

– Jag gillar inte konfrontationer över huvud taget och det är ännu en anledning till att det är märkligt att jag är på den här utbildningen.

Mot bakgrund av det som händer runt omkring honom kände han dock att han behöver det utbildarna har att erbjuda. Hans 14-åriga dotter, som deltog i utbildningen med honom, sa:

– Det var ganska överväldigande. Men jag tror inte att det är för mycket, de är bara realistiska.

***

De ideella grupper som driver dessa utbildningar varken organiserar eller styr de protester mot Ice som just nu sker i tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul. Ingen gör det. Det här är en ledarlös rörelse – precis som protesterna under den arabiska våren – som uppstått på ett spontant och hyperlokalt sätt. De människor som följer Ice-konvojerna (de kallar sig ”pendlare, ett ordval som delvis är ett skämt och delvis ett försök att undkomma statlig övervakning) har organiserat sig på kvartersbasis i grupper på Signal. 

Den man som körde mig till de Ice-räder jag bevittnade – en advokat, aktivist och profil på sociala medier vid namn Will Stancil – hade en mobiltelefon ovanför vindrutan på sin bil, och i en röstchatt på Signal kunde jag höra människor rapportera var Ice-konvojen befann sig när den körde genom deras stadsdelar. Det var som att vara inuti en polisbil som får uppdateringar via polisradio.

Man behöver inte sprutas med tårgas för att iaktta all denna organisering; den är fullt synlig för alla som går genom Minneapolis. En bitande kall morgon gick jag fram till en man som stod på andra sidan gatan från en grundskola med en blå visselpipa om halsen. Han berättade att han heter Daniel (han bad mig att inte identifiera honom närmare, för hans fru är migrant) och att han står vakt i en timme varje morgon för att se till att barnen tar sig in i skolan säkert. Andra lokala volontärer kommer regelbundet förbi för att ge honom kaffe och bullar, eller för att utbyta nyheter. Sådan övervakning äger rum över hela Minneapolis och Saint Paul; utanför skolor och förskolor, utanför restauranger, utanför alla typer av platser där det finns migranter eller människor som kan misstas för att vara det.

– Det är liksom oorganiserat-organiserat. George Floyd förde alla samman, svarade Daniel när jag frågade hur skolövervakningen fungerar.

 De lokala nätverk som bildades efter dödandet av Floyd handlade inte bara om att bekämpa rasism. Under de där febrila veckorna i maj och juni 2020 fanns det plundrare och provokatörer av alla slag på gatorna, och så mycket ilska hade riktats mot polisen att de drog sig tillbaka från delar av staden. Många stadsdelar började ordna med lokal övervakning helt enkelt för att försvara sig.

Jag hade bara pratat med Daniel i några minuter när en lång man kom fram till oss och sa att han var föräldraobservatör för skolan vi stod mittemot, och bad mig att identifiera mig. När jag visade honom mitt presskort blev han lite vänligare, men var fortfarande på sin vakt. Han förklarade att han hört talas om Ice-agenter som låtsades vara journalister. När jag frågade om föräldrapatrullen ursäktade han sig och sade att han inte kunde lämna ut någon information.

***

Inne i skolan hade flera administratörer förberett sig på egen hand under det gångna året. Amanda Bauer, en lärare vid en grundskola i Minneapolis som har en stor andel elever med migrationsbakgrund, berättade att administratörer redan förra hösten informerade föräldrarna om sina beredskapsplaner för eventuella Ice-räder, antingen via telefon eller personligen, för de var redan oroliga över att skapa mejlkonversationer som kunde grävas fram av en fientligt inställd regering.

Bauer, som är 49, kämpade för att inte tappa fattningen när hon beskrev den där dagen tidigare i januari då en stor Ice-styrka dök upp utanför hennes skola. Agenter hade cirkulerat runt skolan sedan december, till synes för att lära sig dess rutiner, och de arresterade några föräldrar precis före jullovet. Men den här gången hoppade agenter ut ur bilarna i kravallutrustning och började ta sig in i lägenheterna på andra sidan gatan från skolan, där många elever bor.

Jag trodde aldrig att vi skulle bli tvungna att skydda barnen från vår egen regering.

– Vi var tvungna att låsa dörrarna och hålla eleverna inomhus, och föräldrarna stod i armkrok utanför för att blockera skolingången. En av våra elever tittade ut genom fönstret och såg dem bryta sig in i hans lägenhet. Han snyftade att ”det är mitt hus, det är mitt hem”. Vi drog för gardinerna, men det var för sent.

Bauer har varit lärare i 25 år. Under den tiden har skolskjutningarna blivit allt fler och det är vanligt med övningar om hur man skyddar sig mot dem. 

– Men jag trodde aldrig att vi skulle bli tvungna att skydda barnen från vår egen regering. Vi höll dem säkra fysiskt, men de såg vad som hände.

Hennes händer skakade när hon pratade. Hon höll upp dem och log svagt.

– Jag tror inte att jag slutat skaka på två veckor, sa hon.

***

Barnen var en moralisk gränslinje för många av de människor jag träffade i tvillingstäderna – inte bara migranternas barn, som riskerar att förlora sina föräldrar eller själva bli deporterade, utan även deras vita kamrater i skolor och förskolor.

Jag träffade ett par i 70-årsåldern som berättade att de aldrig övervägt att gå med i någon politisk demonstration förrän Ice kom till staden och de insåg att deras barnbarn riskerade att behöva bevittna en våldsam räd mot migranter bara genom att gå till skolan. Dan och Jane (som likt många andra inte ville att jag skulle skriva deras fullständiga namn) bor i ett stort hus i en välmående förort, där de välkomnade mig med te och kakor.

– När ett barn bevittnar våld eller brott är det något helt annat än när vuxna gör det. Det lämnar ärr, sa Dan.

Dan och Jane motsatte sig tanken att de hade blivit politiska. Jane sa att humanister är ett bättre ord. Deras ilska var omisskännlig när de sade att Trumpregeringen kränker grundläggande kristna principer.

– Det blev väldigt snart uppenbart att Ice är Proud boys, Boogaloo boys. De har gett dem uniformer och låter dem löpa amok, sa Dan.

Han deltog i en utbildning till juridisk observatör – vilken råkade äga rum samma dag som Good dödades – och nu levererar paret regelbundet matvaror till migrantfamiljer i Minneapolis. Förra fredagen deltog Dan, tillsammans med tusentals andra, i en demonstration i staden, och förfrös fingrarna i kylan – det var 22 minusgrader.

***

Jag kom till Minneapolis elva dagar efter att en Ice-agent skjutit Good i ansiktet. Hennes porträtt hängde som en religiös ikon på fönster och dörrar över hela staden. För många som inte redan var involverade blev hennes död en uppmaning till handling.

En av dem som anslöt sent var den 46-årige dokumentärfilmaren Chad Knutson. Morgonen efter Good dödades var han hemma med sina två hundar och tittade på en livesändning från Whipple Building, där Ice har sin bas, fem minuters bilväg från hans hem. En demonstrant hade lagt en ros på en improviserad minnesplats för Good. Knutson såg på när en Ice-agent tog rosen, satte den på sitt jackslag, och sedan hånfullt gav den till en kvinnlig Ice-agent. Båda skrattade.

Så många människor verkade ha nått en moralisk och politisk vändpunkt.

Knutson berättade att han aldrig varit en person som demonstrerar. Han tyckte att det verkade meningslöst, eller bara ett sätt för folk att lindra sitt dåliga samvete. Men när han såg de där Ice-agenterna skratta gick något inom honom sönder.

– Jag tog mina nycklar och min jacka och körde dit. Jag hann knappt parkera bilen innan jag hoppade ut och skrek och grät: ”Du stal en jävla blomma från en död kvinna. Är du ens mänsklig längre?”

Hans röst var så känslosam att det nästan kändes som om han berättade en historia om religiös konvertering. Det påminde mig återigen om protesterna på Tahrirtorget 2011, där så många människor verkade ha nått en moralisk och politisk vändpunkt.

Knutson åker nu till Whipple Building nästan dagligen med termosar med varmt kaffe till dem som håller upp skyltar och vrålar åt Ice-agenterna och konvojerna när de kör in och ut. De har sprutat tårgas på honom så många gånger, berättade han, att hans röst blivit skrovlig. När jag träffade honom i hans hem i Saint Paul låg en rad av megafoner på köksbänken. Han delar ut dem tillsammans med kaffet. En gång tog han med sig ett isfisketält, ett bärbart skydd mot kyla, för att hjälpa demonstranterna utanför Whipple att klara av den låga temperaturen.

Knutson nämnde i förbigående att hans granne har ”ett adopterat brunt barn där nere, de gömde henne i källaren i går”. Den här sortens historier låter inte längre konstiga i Minneapolis. Många människor gömmer sig inomhus – så många att jag, i en stad med en betydande minoritetsbefolkning, knappt såg några svarta eller latinamerikanska ansikten på gatorna.

Att så många håller sig gömda har orsakat en ekonomisk kris som förvärras för var dag som går. För många migrantägda företag har försäljningen sjunkit med så mycket som 80 procent, säger Allison Sharkey från Lake Street Council. Många har stängt igen helt och hållet, av rädsla för att något ska hända dem själva eller deras anställda. Sharkey kallade det ”ett angrepp på hela Main Street”.

Karmel Mall, ett labyrintliknande shoppingcenter för tiotusentals östafrikanska migranter i tvillingstäderna, är vanligtvis fullpackad med människor som dras till dofterna av kokt get och kaffe och sambusa-piroger, men när jag var där var det tyst och de flesta av båsen var tomma. Längst in hittade jag några företag som fortfarande höll öppet, med en handfull kunder. Flera människor såg rädda ut när jag försökte ställa frågor, och sade att de inte pratade engelska så bra eller att ägaren skulle komma tillbaka om en timme.

En man som var villig att prata, en 42-åring vid namn Ziad som satt och drack kaffe för sig själv, visade mig snabbt sitt pass och berättade att han kommit till USA från Somalia för flera årtionden sedan. Han har en magisterexamen i folkhälsovetenskap och arbetar vid ett medborgarhus i området, vilket nu dock stängt.

– Ingen får betalt. Alla är rädda, berättade han.

När går en protest över gränsen till våld? När är det moraliskt acceptabelt att bryta mot lagen?

Hans barn undervisas via nätet, som de gjorde under covidpandemin, och hans fru lämnar nästan aldrig hemmet. Besöken till moskén, familjemedlemmar och vänner – vilka brukade få dem att må bra – är satta på paus.

Men Donald Trump ”kommer att tvingas lämna och vi kommer att stanna”, sa han.

– Vi somalier vet hur man överlever. Vi har gått igenom mycket: inbördeskrig, flyktingläger.

De somaliska flyktingar som började komma till tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul i början av 1990-talet gjorde det med hjälp från religiösa organisationer och kyrkor, i synnerhet lutheranska och katolska församlingar, som har en historia av att välkomna människor som flyr från krig och svält. Dessa grupper har stått i förgrunden för motståndet mot Ice, och några av dess ledare har ställt svåra frågor: När går en protest över gränsen till våld? När är det moraliskt acceptabelt att bryta mot lagen? Hur behåller man tilliten från människor som inte är bekväma med att utmana auktoriteter?

***

– Vi kommer att behöva leva med vårt obehag inför att göra andra människor obekväma, sa Ingrid Rasmussen, huvudpastorn vid den lutheranska Holy Trinity-kyrkan som varit en av de mest frispråkiga prästerna i staden.

I juni förra året gjorde federala agenter en räd mot en tacorestaurang i närheten av hennes kyrka. Hon sprang till platsen, berättade hon, och såg en grupp demonstranter bråka med tungt beväpnade agenter som skyddades av lokal polis. Rasmussen bar sin prästskrud och kastades till marken av en civilklädd polis. Några i folkmassan kastade skräp, flaskor och däck på de federala agenterna, enligt en lokal nyhetsrapport. Videobilder spreds där Rasmussen skriker åt Minneapolis polischef: ”Du stod i min kyrka … Du lovade mig en bättre relation.”

– Det liknade inte något jag någonsin sett i Minneapolis tidigare, sa Rasmussen.

Det var anmärkningsvärt att höra, eftersom Rasmussens kyrka var nära centrum för de upplopp som ägde rum efter George Floyd. 

– Allt väster om vår byggnad brann ned.

Under den tiden blev hennes kyrka en tillfällig sjukvårdsinrättning för skadade människor. Hon och hennes församling arbetade i åratal med att hjälpa till att återuppbygga området.

Den nya omgången av Ice-räder har påverkat kyrkan ännu starkare, då det inom församlingen finns många migranter. Rasmussen, som har små barn, har fortsatt att utsätta sig själv för fara. Hon var bland de 120 präster som deltog i en sittprotest vid Targets högkvarter den 15 januari, i ett försök att få företaget att visa starkare motstånd mot de federala räderna. Den 23 januari var hon en av dem som arresterades under protesten vid Minneapolis flygplats.

På morgonen den 24 januari fick Rasmussen höra att en man skjutits av Ice-agenter. Hon tog på sig sina varmaste vinterkläder och gick till platsen, nära korsningen Nicollet Avenue och West 26th Street, och tänkte att hon kanske skulle vara utomhus i timmar.

När hon kom fram var Alex Pretti, en intensivvårdssjuksköterska, död. De federala agenterna som hade brottat ned honom på marken och sedan skjutit och dödat honom, kastade nu tårgas och distraktionsgranater mot en grupp ursinniga demonstranter som skanderade: ”Skäms!”

Rasmussen närvarade vid ännu en demonstration den eftermiddagen. När vi pratade några timmar senare lät hon trött, som om hon inte var säker på vad såna motståndshandlingar egentligen skulle kunna uppnå. Hon tyckte att det var ”nästan outhärdligt” att bevittna sådan brutalitet från sin regering dag efter dag, berättade hon. Och det var irriterande att höra makthavare säga att de agerade till försvar för friheten. Gatorna såg fortfarande ut som en krigszon, med distraktionsgranater och moln av tårgas i luften.

Robert F Worth

Skribent för amerikanska magasinet The Atlantic, där texten tidigare är publIcerad. Dagens ETC publIcerar den översatt till svenska med tillåtelse av The Atlantic. Worth har tidigare varit redaktör på New York Times och publIcerat böcker som ”A rage for order: The Middle East in turmoil”.

Översättning: Jenny Cleveson

Copyright: The Atlantic Monthly Group. All Rights Reserved. Distributed by Tribune Content Agency, LLC