Joakim Medins första ord hemma: ”Trycket över bröstet försvann så fort vi lättade från marken”

Hemlighetsmakeriet har varit stort kring Medins frigivning. Under torsdagseftermiddagen släpptes han i all tysthet av Turkiet från högsäkerhetsfängelset Marmara utanför Istanbul. Och sent under fredagsnatten satte Joakim Medin åter fötterna på svensk mark. 

– Allt är väl trots allt. Jag är jäkligt sliten i kropp och huvud. Men jag mår bra. Trycket över bröstet försvann så fort vi lättade från marken och vi började åka hemåt. Det har hänt otroligt fort det här, det kom från ingenstans igår eftermiddag. Jag kunde inte fatta det, säger Medin.

Han har tillsammans med hustrun Sofie Axelsson skyndsamt slussats till en taxi, som omgärdats av fotografer, och är nu på väg hem till parets gemensamma lägenhet i Stockholm.

Kan du uttrycka i ord hur glad du är att vara hemma till er dotter Esmes födelse?

– Ehhh… Jag är obeskrivligt glad. Det hade varit extremt ångestframkallande att sitta inlåst i det lilla rummet och inte veta vad som händer, att inte kunna vara på plats och få uppleva det som är … en av de viktigaste stunderna i en människas liv. 

Du var ute ett och ett halvt dygn innan du flög hem. När fattade du att det var på riktigt?

– Det var svårt att ta in allt, men jag förstod strax efter midnatt igår. Jag kördes i en polisbil, ingen pratade engelska. Sedan träffade jag min advokat och generalkonsuln i Istanbul på polisstationen. Då kunde jag lägga ihop ett och ett, att det var ett gott tecken. De kramade om mig och sa: ”Allt har löst sig, vi är helt chockade, det måste du också vara”. Ja, minst sagt.

Har du varit arg i fängelset?

– Ja, på de fullständigt absurda anklagelserna. Som gjort att jag förlorat månader. Jag har varit arg för att jag levt i ovisshet om det går att få någon rättvisa. Jag har varit arg för att jag blev dömd för att ha förolämpat presidenten. 

Medin säger att det ”kanske inte är en slump att jag fick lämna högsäkerhetsfängelset samma dag som utrikesministern träffade Turkiets utrikesminister, och fredsprocessen ledde till att massa kurdiska fångar blev frigivna”.

Kommer detta att påverka din journalistik på något sätt?

– Absolut. Jag är ännu mer motiverad att fortsätta bevaka auktoritära krafter, hur sådana makthavare fungerar. Det har gett mig unik insyn i det turkiska fängelsekomplexet, jag har fått unika kontakter med välkända politiska fångar. Jag har i många år skrivit om hur mänskliga rättigheter kränks och det här gör mig bara ännu mer övertygad om att det är fortsatt viktigt.

Hur har du behandlats?

– Relativit väl. Jag har fått ganska rikligt med mat, och lyckades bygga upp ett fungerande liv. I en cell av det här slaget i Turkiet, högsäkerhet, så är cellen i princip helt naken. Det finns inget. Du får köpa allt. Om du vill äta med bestick från en tallrik, kunna städa din cell – du måste köpa allt. Och det finns ingen information, inga översättningar om hur man begär saker från ledningen. Jag har fått hjälp av grannar i andra isoleringsceller som ropat hur jag ska göra och stava när jag skrev lappar för att begära saker. 

Vad ska du göra nu?

– Egentligen skulle jag ha varit i Polen för att skriva om det viktiga presidentvalet i helgen. Men det sket sig. Det finns fortsatt viktiga saker att göra. Men nu ska jag landa hemma några dagar med min fru och mina föräldrar. 

Förutom Sofie – vad har du saknat mest?

– Rörelsefrihet. Det är frustrerande att vara inlåst dygnet runt i en cell på 18 kvadratmeter. Den lilla rastgården, också den på 18 kvadrat … är man van att kunna röra sig, gå var man vill, hur man vill, är det otroligt påfrestande att vara inlåst. På min avdelning för politiska fångar, som är avsedd för social isolering, du har ingen kontakt förutom med de som du kan skrika till och få svar av. Den lilla, lilla cellen och isoleringen har varit jobbig. 

Ångrar du något?

– Att jag fastnade i den här situationen, att jag inte visste om jag skulle komma hem … det var otroligt jobbigt. Men jag ångrar inte syftet med resan till Turkiet, som var att rapportera om de pågående protesterna mot att man arresterat Erdogans viktigaste rival. Det är en i mängden av nyheter att komma från Turkiet, som vi har en skyldighet att rapportera.

Joakim Medin vill tacka det han kallar en gemensam insats för att få hem honom efter 51 dagar i turkisk fångenskap: 

– EU-parlamentets resolution, pressfrihetsorganisationer, svenska internationella medieföretag, UD:s insatser, det juridiska arbetet – allt det har tillsammans fått mig fri. Jag är otroligt tacksam för allt detta, alla dessa insatser. Jag fick tidigt höra att det var en kombination av olika påtryckningsmedel som skulle få mig fri, och så var det. Jag är väldigt tacksam att det gick vägen och det bara efter sju veckor bakom galler.