Det där är en underbar reaktion. Medan många jobbar på att smälta in, passa in så kommer du in så här som en glammig ångvält. Bryter det spelet. Måste en druga vara vacker?
– Nej, det tycker jag inte…
Men om jag byter ord. Får man vara pinsam? Jag tror att om människor tycker att något är pinsamt kan de bli väldigt aggressiva och ta sig rätten att förakta?
– För mig handlar det inte om att vara vacker. Men det måste vara på allvar. Det kan handla om att bära en tjock kanelbulle på huvudet. Så länge man känner att det är på riktigt.
Det här med att man ska bli tjej och se ut som en tjej, det stämmer ju inte. Det handlar inte om att se ut som en tjej?
– Nej, det handlar om ett estetiskt uttryck. En överdriven version av en könsroll. För mig är det ett visuellt uttryck. Jag skapar sminket, peruken, klänningen. Och därmed skapar jag en fantasibild. Det handlar inte om att jag ska försöka se ut som en kvinna. Däremot kanske man känner sig lite mer powerful, lite mer mäktig, håller du med?
Jo, det är spännande. Om någon kommer fram till mig som ofta händer och angriper mig och vill diskutera något tror jag att jag skulle svara bättre så här, använda andra formuleringar än när jag bara är vanlig kille. Då är boxhandskarna på.
– Det är det som är lite magin med det hela. Att det släpper fram andra sidor. En anan typ av slagkraftighet.
Hur var det första gången du gjorde drag? Minns du det, var det magi?
– Första gången jag körde drag var på gymnasiet i skolaulan. Jag hade skitont i fötterna. Kunde knappt andas. Men jag kände mig jävligt snygg och cool. Jag hade känt mig utanför större delen av mitt liv. Aldrig varit en del av gruppen. För första gången hade jag hittat ett rum där jag fick sätta reglerna själv.
Ett rum som inkluderade alla som ville vara med i det rummet?
– De var välkomna in för att njuta av mig och reagera. Men istället för att jag sprang efter strömmen och försökte smälta in blev det snarare tvärtom i drag. Det var jag som styrde skeppet. Och så fick alla andra som ville följa med. Det är därför jag alltid säger numera när jag är ute och uppträder för ungdomar eller barn: Känner ni er annorlunda? Ta utanförskapet och gör det till er egen grej. Låt andra följa efter er istället för att ni ska jaga efter andra.
Men varifrån kommer den här rädslan, mot drag och trans? Finns det någon som reagerar starkare än andra?
– Nej, det finns ingen speciell typ som reagerar. Generellt när jag är ute och far och flänger och showar i drag är det väldigt sällan jag ramlar på någon form av förtryck eller hat.
Du sa att det hände när du var på i Göteborg på ett hotell. Män som stod utanför och skrek.
– Ja just det. Men då var jag ju inte i drag. Jag var Adam utan allt smink och peruk. Det var homo- eller Pridehat.
Meddelanden om att jag ska dö. 'Det ska vi alla', svarar jag då.
En anledning till att du som dragqueen inte får hatreaktioner kan ju vara att du besitter en viss pondus?
– Alltså jag får ju hatmeddelanden och sådant där jag blivit dödshotad och pedofilstämplad och meddelanden om att jag ska dö. ”Det ska vi alla”, svarar jag då. Det hör liksom till på något sätt. Man vänjer sig. Men jag tänker ofta att om man blir såpass hotad av femininitet – av att jag sätter på mig en peruk och klänning och gör en show – att den måste reagera med aggressivitet då handlar det inte längre om mig utan om något som händer i den människan.
– Sedan finns också en aspekt man inte kommer ifrån, vilket säkert också kan gälla trans, man betraktar oss som att vi sexualiserar rummet. Man laddar rummet. Det finns något som bryter mot normen i rummet och det gör det laddat och ibland provocerande för många.
De vill inte att jag ska höras eller synas.
Vad finns det att bli provocerad av?
– En del av det handlar om att man faktiskt visar upp någon slags yttre frihet. Man tar en plats man själv vill. Har på sig det man själv vill, säger och gör det man vill. Det väcker en vilja att tysta hos vissa. De vill inte att jag ska höras eller synas. Jag går emot deras bild av hur världen ska se ut och vara.
Drag visar ju att det finns mycket mer än en uppdelad svart och vit värld. Vad är det som händer med mig när jag ser Admira? Det är klart att det är väldigt... Inte väldigt provocerande men man kan bli rädd. Många spenderar hela livet med att försöka smälta in, säga saker och klä sig på rätt sätt för att man vill passa in. Det är en gammal överlevnadsinstinkt tänker jag som har miljontals år av historia med sig.
– Om jag träder in i ett rum i drag då blir ju inte bara det som jag känner för mig själv utan det händer ju något hos mottagarna. Den responsen som man får, ofta den här ”Wow”... Det tänds nånting i folk. Och det tror jag bidrar också till att man upplevs på ett annat sätt också.
Så det är en ömsesidig magi. Har du använt den i vardagen?
– Ja, men det har jag.
Drag har ju hjälpt mig jättemycket i mitt vanliga liv också.
Vad gör man då?
– Ja, men om man ska få en arbetsintervju, då kan man utnyttja de kvaliteterna i sig själv. Det här med att jag ska svara på tal och vara snabb eller om man är i sociala sammanhang där man kan utläsa ganska snabbt hur långt man kan ta en konversation med en person man kanske inte känner. Så drag har ju hjälpt mig jättemycket i mitt vanliga liv också utan peruken och sminket. Där jag vågar ta mer plats och kanske våga säga vad jag känner och tycker.
Samtidigt tror jag många jämför drag med att byta kön, tror att de hänger samman?
– Oh ja. det är någonting som skapar en förvirring för alla som pratar om det här. Man tar allting som har med könsöverskridande och lägger ihop det till ett ord som idag blir trans. En gång ett skällsord och som kommer bli ett befrielseord, tror jag. Precis som bög en gång var ett skällsord. Men det täcke som allt som har med könsöverskridande hamnar under skapar ibland förvirring. De dragqueens som går in på bibliotek och gör en teatershow med barn och läser sagor kan egentligen inte jämföras med en människa som Snickar-Björn som byter till Lee. Den enormt jobbiga perioden som hon beskriver runt vad som hänt är något helt annat än drag.
Eller också är kategorierna helt enkelt överdrivna och fel?
– Ja, det kan det också vara. Jag tänker väldigt mycket att man tror att det är en könsfråga på det sättet. Ja, med hormoner och allt. Och hela den resan...
Det är ju väldigt svårt att veta när man är 14 eller 15.
– Var ska den här resan ta vägen? Jag har en stor umgängeskrets, de flesta känner mig, de vet om att jag gör drag. Och de flesta tillhör gayvärlden, hbtqi-communityt. Och så, ibland stöter man på personer som man inte alls känner. Och de blir väldigt... De vet inte var de ska börja. De vet inte liksom vad de får och inte får säga. De brukar ofta bara säga att jag är lång. För det är en objektiv sak.
Haha. Det var det första jag påpekade!
– Exakt, där ser du. Och sen så kommer det ofta, efter ett tag, en fråga om de ska använda hen som pronomen. För mig personligen är det obetydligt. Men sen har jag ju bekanta från andra platser som är trans, som har genomgått könsbyte och som jobbar som dragqueens. Så det är verkligen ett spektrum där allt finns.
När jag kom ut som gay bröt pappa kontakten med mig.
Finns det sorg i drag? Förstår du vad jag menar?
– Jag förstår.
Kan du visa din sorg i drag?
– Absolut. I mina shower har jag oftast valt att ha med ett nummer eller två där vi släpper all prestige och går in väldigt rått. Det blir folk förvånade av. De tänker att jag bara ska stå där och skämta och vara lite ovanpå. Nej, nu ska jag prata om vad som hände med mig och min pappa. Och så sjunger jag en Joni Mitchell-låt och folk sitter och bölar. För mig har det varit viktigt att ha den delen med. Delvis för att det blir det mer intressant för min publik. Jag har gjort ett avsminkningsnummer som jag har kört länge, där jag mimar till ”If I were a boy” med Beyoncé. Jag går på scenen under fyra minuter och mimar från Admira till Adam. Jag avslutar showen i princip naken på scenen, som mig själv. Det är det ingen som förväntar sig. De tror att jag ska vara den här polerade dräkten. Du kan skydda dig också, förstår du, med drag. Det är det man gör i drag. Så plötsligt skallar man bort det.
– Det är ett nummer som jag är väldigt selektiv med. Det är någonting som händer hos folk då. Då öppnar man upp sårbarhet på ett helt annat sätt. Där finns det mycket svärta och sorg som får utspel. Det är svårt att sätta i ord. Där har jag placerat mycket av min sorg också.
”Jag hade fått en ganska orättvis bild av hur ett kärleksliv ser ut när jag började med drag” säger Adam Risberg.
Bild: Håkan Elofsson
Du sa att du vill berätta om din pappa. Hur menar du då?
– Jag och min pappa har haft våra up and downs. När jag kom ut som gay bröt han kontakten med mig. Det här med drag kom inte på tal förrän jag var 22-23 år gammal. Jag öppnade upp mig om det. Han var helt i chock. Han hade missat det totalt. Jag hade gömt det.
Det kunde inte existera i hans huvud.
– Nej. Han behövde bli färdig med både det ena och det andra i sig själv. Sedan gjorde jag en show där jag sjöng med en pianist. Pappa var där. Jag sa till publiken att min pappa är här och tittar på mig för första gången: ”Det har gått upp och ner mellan oss. Jag vet inte om han älskar mig. Men jag älskar honom.”
Oj.
– Jag har precis sjungit en låt om att suga kuk eller någonting superfjantigt. Jag säger att jag ska sjunga en låt till honom. Och så sjunger jag ”Both sides now” med Joni Mitchell som handlar om att vända upp och ner på saker och att lära sig längs vägen. Om att fortfarande inte veta vart man ska men var man kommer ifrån..
– Sedan sjunger han och jag sista tonen ihop. Det blir ett movie moment. Och förlösande för mig emotionellt. Det kändes som om jag sprungit ett maraton i 26 år och nu äntligen kom till mållinjen. VI kunde mötas. Han grät och jag grät och folk grät.
Du förstörde sminket.
– Javisst. Men det som var så fint att den här delen med drag, det som jag hade skämts för inför min pappa, men som jag hade gjort i alla fall… Den skammen bara rann av där och då.
Det finns mer sorg att hämta från ditt liv, från drag och från din bakgrund. Du talade i tv om en mörk period i ditt liv av droger och sex under glittrande drag. En term som i gayvärlden kallas för chemsex.
… Varje gång jag tog droger så hade jag också sex. Och varje gång jag hade sex så tog jag ganska mycket droger. Och det blev destruktivt. Det var en flykt. Jag hade fått en ganska orättvis bild av hur ett kärleksliv ser ut när jag började med drag. Min mamma hade varit orolig för att jag skulle bli ensam och orolig för min resa. Vad den skulle innebära för mig som tonåring. Och jag hade själv börjat gå in i att det var så det skulle bli.
Det låter som en orolig förälder helt enkelt.
– Ja mycket. Men jag hade heller inget självförtroende vad gäller killar. Det blev inte bättre av att jag började med drag så tidigt. För tio år sedan så var det inte direkt inne, coolt eller mainstream som nu. Det hände då ofta att när man matchade med en kille på Tinder och han fick veta att man körde drag så blev det avstånd direkt. Jag var 17, 18, 19, 20. Inte vuxen.
– Och sedan så... Jag hade ju aldrig tänkt att jag skulle prova på droger. Jag var väldigt emot allt sådant. Jag vet inte vad som hände på vägen. Men jag jobbade på klubbar, var alltid i drag och center of attention. Men det var fortfarande väldigt ensamt. Ingen visste hur jag var, hur jag mådde. Men ju mer jag jobbade på klubb, desto fler vänner fick jag. Dragvänner och gayvänner och det blev efterfester. Där fick jag äntligen sminka av mig och vara Adam, liksom. Och då… Det var mycket droger och jag provade och gillade det lite för mycket. Upptäckte den där sexuella världen där det inte fanns någon morgondag. Och sedan blev det destruktivt. Jag upptäckte att jag gillar amfetamin lite för mycket. Jag slapp äta och slapp sova. Kunde vara vaken hela natten och sy. Det är klart det spårade ur.
Men det var i drag som du hittade glädjen från början? Det som var kul. Det som kunde vara?
– Ja, det är det klart. För annars kan man ju inte hålla på. Jag bestämde mig ju för att satsa 2017. Jag hade varit nominerade till Årets drag i typ fem år i rad. Och inte vunnit. Så då sa jag… Nu ska jag bara köra på. Nu ska jag tacka ja till allt. Det ska synas överallt. Jag ska göra så mycket jag kan av det här. Och då minglade jag på fester och klubbar för bara 500 spänn ibland. Bara för att få synas i drag
Vad hände? Blev du kär på riktigt eller?
– Ja, 2017 var missbruket som värst. Och jag var förälskad i en kille som också mådde jättedåligt. Och som också drogade och hade problem. Man kan inte se något. Man har ingen urskiljningsförmåga. Allting är bara som det är. Allting är kaos. Och sedan, under sommaren det året, strax innan hösten, tog han livet av sig. Jag skulle precis börja på en behandlingskur mot acne där man absolut inte får ta några droger eller dricka. Och jag hade svår avtändning och bearbetade sorgen av att han gått bort. Det blev för mycket. Så då fick jag ett återfall. Strax därefter tog jag LSD. Och till slut, under våren, fick jag en psykos.
Hurdå?
– Jag var hemma hos några människor som hade sex. Och jag låg inne i ett badkar och fick en attack. Det var ingen som såg eller märkte något. Det tog stopp för mig. Därefter insåg jag att jag måste göra något nu. Utåt sett var jag perfekta, snygga, smala, hårt arbetande dragqueenen. Och jag pratade inte med mina föräldrar om det här eller med någon annan förutom mina närmsta vänner. Att jag hade varit med om det här. De var i chock. De...
De hade inte fattat det?
– Nej, jag hade liksom varit expert på att dölja allt. Så jag slutade med drogerna och köpte en whiteboard. Där skrev jag upp saker jag behövde ta tag i. Starta företag, flytta hemifrån. Mål jag skjutit på. Började gå upp tidigare på morgonen, började träna. Var ännu rätt socialt handikappad. Hade svårt prata på riktigt. Jag var så van vid att vara påtänd. Men sedan fick jag hjälp. Hos RFSL som har experter inom det här chemsexområdet. Jag behövde gå och prata med någon som förstås hur det är att vara gay. Hur det är att knarka och knulla.
Men det intressanta är att allt började med att du aldrig skulle möta en kärlek. Det är ju inte helt ovanligt för en ung pojke. Jag satt själv i fönstret på tolfte våningen när jag var 17 år och bodde ensam i Stockholm, jag lekte med tanken på att hoppa eftersom jag var helt säker på att ingen ville ha en sådan som mig. Jag kanske borda ha försökt med drag då, som ren terapi?
– Det har ju ändrats. Nu är det en annan sak. Nu vill ju folk dejta med en stup i kvarten. Drag är spännande och populärt. Man kan draga så mycket man vill.
Jag tyckte förresten bra om din åldrade Crister Lindarw-karaktär i Drag Race. Så imponerande att göra det på så kort tid. Och kroppsspråket. Jag trodde det var han.
– Tack.
Men du drog många skämt om att han är gammal, är det ett känsligt ämne? För drags överhuvudtaget?
– Nej, jag tror inte det. Om man ska dra en sylvass kommentar om någon så är det enklast att börja med att han är gammal. Det är något alla vet om. Att han är 70 plus. Det är ingenting han kan göra något åt eller vara emot.
Om man bara skulle lyssna på ljudet från Drag Race är det många skämt som är rätt hårda. Är det en kultur?
– Jag tror att det har växt fram allt eftersom. Det är lite anknytning till ballroomscenen i New York på 90-talet. Shade. Att man shadar varandra. Ett sätt för hbtqi-plus personer att hantera de trauman man bär på sen man var liten. Att man har blivit mobbad och utstött. Och ett sätt att kommunicera mellan oss dragqueens.
Blir man inte ledsen?
– Jag blir inte det.
Du såg ledsen ut några gånger.
– Det är tv, det är ju teater och det är klippt. Många miner är tagna ur kontext för att ge lite mer spänning och dynamik. Men det har aldrig hänt under min tid att någon i peruk har skämtat om mig så att jag har tagit illa vid mig. Drag är det jag gör, inget jag är.
Min morsa har varit mån om att jag ska separera de här världarna.
Har det alltid varit så?
– Min morsa har varit mån om att jag ska separera de här världarna. Att jag inte ska lägga så mycket egenvärde i min prestation och mitt utseende. Drag förvränger ju utseendet. Drag är en pik till egot. Du är inte vad du heter och hur du ser ut. Du kan vara precis vad du vill.
Men när du säger att du skiljer på person och drag, vad betyder det?
– Det är en teater. En skådespelare skiljer ju också på...
Men samtidigt är det väl en teater där du egentligen utlämnar dig mycket.Jag gissar att det är väldigt känsligt om man inte klarar sitt drag. Då måste det ju ta på den personen.
– Ja, det kanske det gör. Men man blir separerad från sig själv på nåt sätt i drag. Det är därför jag tycker om det. Det är som en satir på våra mänskliga charader. Man ska bete sig på ett sätt för att man är tilldelad en roll av samhället. Drag går ju mot det konceptet.
– Folk brukar fråga om jag blir en annan person när jag är i drag. Och jag har ju genom åren börjat se på Admira mer som en karaktär. Där det finns ett ganska avskilt rum på ett sätt, som är väldigt fritt rum. Men där jag kan ta ut svängarna mer och ta mer plats. Säga vad jag tycker och komma undan med både det ena och det andra skämtet. Och det är ju delvis för att jag känner en styrka i mig själv när jag klär upp mig på ett sätt.
