Dock var motståndet nedbrutet redan efter några sidor, när jag insåg att versformatet i själva verket både tydliggör och förhöjer berättelsen, och gör dess intensiva flöde lättare att följa.
”Kupletter” är 120 förtätade sidor laddade med bultande åtrå, brinnande svartsjuka, förtärande kärlek och smärtsam besvikelse. Ingen läsning för svala, trötta och pryda.
Boken börjar när berättarjaget, en 28-årig poet som bor med pojkvän och katt i en liten lägenhet i Brooklyn och fantiserar om att bli förförd av äldre kvinnor, en kväll träffar en queer kulturkvinna från stadens kreddigaste kretsar och faller handlöst. Rakt in i ett okontrollerbart begär som hon inledningsvis försöker förhandla om med sig själv och sin kille, men som är omöjligt att tämja. Han lämnar henne, och hon inleder en relation med kulturkvinnan som hon är helt besatt av. Med eftertankens kranka blekhet formulerar hon sitt drama:
Jag har sårat de jag älskar
med att sent
förstå mina begär. I fjol så mötte jag någon som jag inte visste
om jag kunde leva utan, och i samma veva miste
jag en annan, utan vilken jag var rädd
att dö.
Men att få vara tillsammans med den hon åtrår gör henne inte lycklig och nöjd, utan istället besviken och akut olycklig eftersom den kreddiga kulturkvinnan är polyamorös och delar upp sin tid mellan olika flickvänner. Hon försöker stå ut med tanken på att hennes älskade också älskar (med) andra, men svartsjukans mörker pulserar i hennes kropp och tar sig de mest explicita, desperata uttryck:
Det var därför som jag alltid lät
två av hennes fingrar vara kvar
i mig när vi sov. Jag ville få bli hennes sak.
Jag ville att hon skulle känna lukten av mig på
nagelbanden hela dagen.
Så småningom går den för huvudpersonen icke-frivilliga flersamheten (som hon kallar ett ”bysantinskt och smärtsamt test”) över i en exklusiv tvåsamhet, men även det bjuder på trubbel och desillusion. Bråken med flickvännen får henne att längta efter den före detta pojkvännen, illusionen om det perfekta lesbiska parförhållandet krackelerar och vardagens gråhet ersätter fantasins skimmer.
”Vi kommer inte hålla året ut”, skriver hon. Men trots sitt fokus på den passionerade, erotiska besattheten är ”Kupletter” inte bara en kärlekshistoria, det är också en berättelse om identitet, minnen, barndom och skrivandets kraft. När folk frågar Maggie Millner om boken är självbiografisk brukar hon skämtsamt svara: ”Självklart inte, jag är hetero och oskuld”.
I hur stor utsträckning ”Kupletter” verkligen bygger på Millners egna liv är inte så viktigt för läsaren. Historien hon berättar är evig, och även om man inte är en ung bisexuell poetissa i New York så går det att känna igen sig i känslan av att drömma om något annat, att idealisera det man inte har, och att tvingas göra val som man egentligen är oförmögen att göra.
Maggie Millner lyckas också med sitt precisa, känsliga och melankoliska språk sätta ord på den erfarenhet som många som levt ett tag och hunnit ha olika kärleksrelationer sannolikt delar; att den man lämnat, men trots allt på något sätt fortfarande älskar, lever kvar inom en. Som en skugga, som en smekning, som en ton.
