Det är dock inte den som den här texten ska handla om, utan journalisten Lena Petterssons ”Skuldsatt”, utgiven på Norstedts.
Att dessa båda böcker kommer ut med bara några veckors mellanrum är en händelse som ser ut som en tanke, och är såklart en effekt av de konkurrerande förlagens angelägenhet om att smida medan järnet är varmt.
”Järnet” är i det här fallet de ständigt återkommande larmrapporterna om svenskarnas ökande skuldsättning. Men om författarna oroar sig för att de så att säga kommer att ”ta ut” varandra, skulle jag vilja påstå att känslan är obefogat. De båda böckerna lämpar sig tvärtom särskilt väl för parallelläsning. Om Klarnaboken är snäv och, som det inledande citatet illustrerar, försåtligt ideologisk är Pettersons mer övergripande och kritisk.
I ”Skuldsatt” varvas kapitel om belåningens historia, från Mesopotamien till dagens politiska avregleringar, med vittnesmål från personer som själva hamnat i överskuldsättning. Åtminstone två av dessa innehåller erfarenheter av suicid, och som författaren också informerar om är överskuldsättning ett akut livshotande tillstånd. En studie hon presenterar som undersökt hälsan för personer med oöverstiglig belåning visar att trots att medelåldern i den här gruppen är 46 år var deras hälsovärden att likna vid dem för någon på 75 år – värden som innebär ”hög risk att dö inom fem, sex år”. Dessutom: ”Var sjätte hade försökt ta sitt liv.”
De historiska utvikningarna och kulturella exemplen, hämtade från Astrid Lindgren och Dante, är intressanta och erbjuder relevant kontext. Vittnesmålen, som sannolikt inkluderats för att göra boken mer ”personlig”, är oerhört upprörande läsning och ger röst åt livsöden som sällan behandlas lika inkännande som här. Men ”Skuldsatt” är dock inte tillnärmelsevis en så heltäckande bok som titeln ger sken av, ingen svensk motsvarighet till David Graebers femhundrasidiga ”Debt – the first 5000 years”.
Det handlar om kronofogdens bisarra statliga mandat att driva in skulder helt oberoende av hur och varför de uppstått, samtidigt som kreditkontroller i princip är valfria för utlånarna
Det blir därför som bäst när Lena Pettersson släpper de allomfattande anspråken, smalnar av sitt ämne och blir mer historiskt och geografiskt specifik. När hon, likt programledarna i den återkommande referenspunkten ”Lyxfällan”, radar upp en mängd disparata kreditpolitiska beslut som fattats i Sverige de senaste decennierna. Sammantaget tecknar de en skrämmande bild av politisk samsyn kring ett i grund och botten djupt människofientligt projekt.
Det handlar om kronofogdens bisarra statliga mandat att driva in skulder helt oberoende av hur och varför de uppstått, samtidigt som kreditkontroller i princip är valfria för utlånarna. Den obefintliga juridiska kontrollen av ockerräntor såväl som marknadsföring av lån till redan överskuldsatta personer, och amorteringsfriheten – alltså regeln som säger att en gäldenär i första hand ska betala av räntor och avgifter.
Amorteringsfriheten gör Sverige unikt och leder till att även små skulder lätt växer sig övermäktiga. Den som helt utan hänsyn till riskminimering lånar ut pengar kan på så sätt skapa sig en inkomstbringande evighetsmaskin.
”Evighetsgäldenärer” kallas också de över 100 000 svenskar som beräknas ha befunnit sig i Kronofogdens register i över tjugo år, vars räntekostnader är högre än avbetalningarna och som därför inte beräknas kunna betala av sin skuld inom sin livstid. Det är, precis som författaren påpekar, som en mardröm: att springa och springa men inte röra sig ur fläcken.
Alla dessa instanser har del i synen på låntagare som å ena sidan ekonomiskt rationella utan behov av extern kontroll, å andra sidan oansvariga och lättjefulla. En dubbelmoral som återkommer i begreppet ”betalningsmoral”. Lena Petterson redogör för bakgrunden till uttrycket, som kommer ur idén om att den som sätter sig själv i skuld också är skyldig till försyndelse.
Samtidigt finns ingen motsvarande föreställning om den som gjort sig förmögen på att förmå andra människor att aldrig bli fria från avbetalningar.
”Skuldsatt” är välskriven, men känns påskyndad. Avsedd mer för att plockas upp och refereras till i en kultursidestext och sedan glömmas bort än skapa några bestående intryck. Vilket blir något paradoxalt just med tanke på ämnets bestående aktualitet. Snarare än ännu ett debattinlägg hade diskussionen behövt något mer genomarbetat och eftertänksamt.
Många kapitel slutar så tvärt, nästan mitt i en mening, att det ibland tycks som att en del av bokens sidor fallit bort. Lena Petterssons ovilja att ta politisk ställning, som möjligen kan ha något att göra med hennes anställning på SVT, får också boken att känns halv. Vänsteranalysen står inte ens mellan raderna utan ligger i öppen dager, men förblir outtalad. När hon beskriver samhällsutvecklingen framstår den inte lika ”ofrånkomlig som Charles Darwins evolution”, men hennes förment neutrala ingång bidrar likväl till en olustig avpolitisering.
