Nannaskolan fanns ju inte bara i Mosebacke monarki utan också i verklighetens Uppsala. Där hölls 70-talsvänsterns politiska möten ibland. Jan Myrdal höll tal. En tjock man i mustasch och med ett mekaniskt och övertydligt kroppsspråk. Han var svår att följa.
Om man ska vara ärlig var han en retorisk katastrof. I minnet är han en marionett, en fiktion. Urgammal avantgardistisk dockteater. Polsk, på nåt sätt.
Men han var i viss mening ändå verklig. Han skrev bättre än han talade. Det är därför vi minns honom. Hans inflytande var tidvis stort, för det mesta tvetydigt.
De som beundrade honom – idag skulle vi tala om hans följare – kanske helst av allt ville ha en sanningssägande profet. De bröt upp, den ene efter den andre. Många kunde säga exakt vid vilken skriftställning i Fibban som avtagsvägen gick. Och avhoppen började långt före Pol Pot och Himmelska fridens torg, före Faurisson och Leninpriset. Den sanna vänstern innehöll mot slutet bara en enda person. Och då var den ju inte vänster längre.
Men längs vägen, och den blev ju lång, producerade han en mängd verk av bestående och föränderligt värde. Han lanserade begreppet ”myglare” i en tv-film. Han förnyade reseskildringen även om man ofta kan beslå honom med blindheter och oredovisade lojaliteter. ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” (1964) är på sätt och vis början på en våg i svensk litteratur av intensiva självprövningar som inte stillnat än.
Hos Jan Myrdal var det väl tvärtom: det politiska är privat.
Jan Myrdal skrev om Strindberg hela livet. Det handlade inte bara om en besatthet av författarskapet utan också om en identifikation med personen, gestalten. Han ville föra gigantens eld vidare. I barndomssviten från 80-talet gjorde han ett litterärt självporträtt ungefär som mästaren i ”Tjänstekvinnans son”. Men Myrdals böcker är uttryckligen romaner, inte memoarer. Om de hade blivit lästa som just romaner hade deras eftermäle troligen blivit lugnare. Om de tryckts på ett annat språk än svenska – som Strindbergs ”En dåres försvarstal” och ”Inferno” – hade stanken kanske blivit uthärdlig. Men nu grep böckerna in i centrala delar av svensk samtidshistoria, i skeenden där Jan Myrdals egna föräldrar hade haft huvudrollerna.
”Det privata är politiskt” blev ett feministiskt slagord på 70-talet, och det knöts till ett par autofiktiva verk av Kerstin Thorvall och Agneta Klingspor. Hos Jan Myrdal var det väl tvärtom: det politiska är privat.
Den familj som utformade svensk socialpolitik på 30-talet upplevde han som känslokall och förtryckande. Folkhemmets innersta kärna var inget hem för honom.
Publiceringen av böckerna blev mer eller mindre en katastrof för föräldrarna Gunnar och Alva. Men i ett större perspektiv fick romanerna en roll i en begynnande uppgörelse med folkhemstanken och ”den sociala ingenjörskonsten”. Och den kom inte bara från den politiska högern.
Det hela kulminerade i Yvonne Hirdmans vetenskapliga undersökning ”Att lägga livet tillrätta” (2000). Från akademiskt håll tycks man, tack och lov, inte ha använt Myrdals ”jag-litteratur” (Åsa Linderborgs term) som källa för kritiken. Men det gjorde förstås andra i de allt våldsammare angreppen på ”sosseriet”.
Idag sitter vi nu med en autofiktiv romankonst, flitigt utövad men på sistone utsatt för en del kritik, och en politik direkt fientlig mot folkhemstanken. Trådarna löper bakåt till Jan Myrdal. Det hela börjar frigöra sig från den ”realism” som Myrdal alltid talade om. Jag börjar treva efter andra modeller för att beskriva vad som hände i och händer med barndomsböckerna.
Vilken sorts konst är det här egentligen?
Det finns ganska lite skrivet på vetenskapligt håll om Jan Myrdal. En avhandling finns om barndomssviten som bland annat hävdar att den är konstruerad som en rättegång. Jan Myrdal är åklagare i ett mål om vanvård av barn. Ur samma perspektiv kan man se boken ”De hemliga breven” (Bonniers – är det första gången Jan Myrdal förekommer på detta förlag?) som i så fall tar försvarets roll i denna rättegång. Centralt i boken finns brevväxlingen mellan Jan och hans föräldrar, en textsamling som han inte ville ge offentlighet åt. Avståndet i fakta och hållning mellan romaner och brev är nämligen alldeles för stort.
Till detta har man fogat vidlyftiga texter av dokumentärfilmaren Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Jan Myrdals mer eller mindre förskjutne och försummade son från ungdomen.
Eftersom vi råkar befinna oss mitt i centrum av socialdemokratins och Sveriges historia så kommer det hela att handla om intima relationer i ett kungahus
Allt i boken har en svag doft av rättsliga inlagor, och det stör mig en aning. Men så bör jag förstås inte reagera. Bäst klarar sig Janken Myrdal som är skicklig historiker av facket. Han lyckas hålla sitt känslomässiga engagemang i schack och balansera det mot sin sanningslidelse. Men lite familjefejd blir det ändå. Och eftersom vi råkar befinna oss mitt i centrum av socialdemokratins och Sveriges historia så kommer det hela att handla om intima relationer i ett kungahus.
Det här är inte den sista inlagan till rätten i fallet med Jan Myrdals barndom. Många tror att historien kan fixeras och förvandlas till metalliska fakta. Men det som har hänt färdas vidare genom tiden och hamnar i ständigt nya belysningar. Också subjektiva sanningar förändras. Ibland är de politiska, ibland erotiska, ibland existentiella. Det enda vi vet är att ”min sanning” är sammanknådad av en lerklump som troligen inte är min egen från början.
Vad är då slutligen Jan Myrdals barndomsprojekt? Dess livskraft och föränderlighet får mig att tänka på Lars Vilks rondellhundar och deras doftspår i en mängd olika sfärer. De krafsade på idén om yttrandefrihet. De pinkade revir inne på högerextremismens marker. De innebar livsförändringar av de förfärligaste slag för sin upphovsman. De lyfte fram en tidigare ganska esoterisk riktning inom konsten i skarpt offentligt ljus.
Men ”Barndom” (1982), ”En annan värld” (1984) och ”Tolv på det trettonde” (1989) är ett lyckat konceptkonstverk. Det rör sig inte om realism. Böckerna skapar en verklighet, skildrar den inte.
Verket är inte avslutat även om författaren är borta. Varje gång vi rör vid böckerna deltar vi i konstverket. Undersökningen av gränsen mellan lögn och sanning, privat och politiskt pågår fortfarande.
