Då saker som blå mascara stod högt i kurs

I Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby” är den medelålders Erika på väg genom Stockholm city, ut till förorten där hon bodde som barn. Erika har precis fått veta att ungdomsvännen Paula är död. De hade en typ av vänskap som ofta förekommer i skönlitteraturen, tänk Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna”. Paula var snyggare, mer framåt, hade snällare mamma, var finare klädd. Kort sagt var hon – i Erikas ögon – bättre än Erika på alla sätt.

Erikas jagberättelse varvas med passager som skildrar livet för en namnlös man, kallad ”Mannen med dalmatinern”, som också bor i de där höghusen i den där förorten. Han har decennier tidigare flytt från ett namnlöst land, där tyskarna mördade hela hans familj. Mellan raderna förstår man att mannen är judisk och att det rör sig om Förintelsen, något som dock aldrig skrivs ut. Som så ofta i samtida svensk prosa ska det avsiktligt mystiska ge en air av litteratur.