Jo Ann Beard studerar sin blivande ex-make i hemmet som inte längre är deras gemensamma.
De hade hunnit bli ett par som bara talade med varandra, på bebisspråk, genom sina husdjur.
I novellen ”The Fourth State of Matter”, som det inledande citatet är taget ur, behandlar Jo Ann Beards sin egen skilsmässa. Den är fylld av knastertorrt intelligenta observationer om den smärtsamma processens alla förödande ögonblick; dess talande tystnader och obligatoriskt uppdämda utfall av missriktad uppriktighet.
Oftare än inte heter huvudpersonen i hennes noveller Jo Ann, spelplanen – hennes arbetsplats, vänners, familjemedlemmars och kollegers namn – är autentisk, händelseförloppen är det dock inte nödvändigtvis alls.
Från en autentisk och uppmärksammad skolskjutning på universitet i Iowa där hon jobbar till ”Cheri”, essän/novellen som blev hennes försenade genombrott för ett knappt år sedan, bryr sig den nu 68-åriga Beard inte det minsta om genrelojalitet. Detta har också blivit hennes främsta signum och samtidigt något av ett hinder för att bli publicerad. De flesta av hennes texter hamnade i små lokala litterära tidskrifter som hon tackar för deras ’progressiva öppenhet’ i sitt förord till ”The collected works of Jo Ann Beard”.
”Det här är noveller som, på sitt eget hemliga vis, även är essäer och essäerna är också de lika mycket noveller.”
Ursprungligen var ”Cheri” ett långt reportage om palliativ cancervård och dödshjälp men som någonstans på vägen förvandlas till lika plågsam som rörande fiktion.
Väldigt mycket i Beards bedrägligt självbiografiska prosa handlar om sorg. Hon försöker fånga det plötsliga ögonblicket då hoppet släcks.
Ja, Joan Didion dyker ganska ofta upp i mina tankar när jag läser Beards samlade noveller i ”The collected works of Jo Ann Beard”, en diger volym som under det strax gångna året har smugits ut i samtliga – ett i taget med några månaders mellanrum - engelskspråkiga territorier men ännu inte översatts till svenska.
Väldigt mycket i Beards bedrägligt självbiografiska prosa handlar om sorg. Hon försöker fånga det plötsliga ögonblicket då hoppet släcks. Över lag utspelar sig hennes berättelser i slutet av någonting; barndomen, kärleken, livet.
Vardagens mest intima frakturer behandlas empatiskt med insiktsfull humor och journalistiskt observant skärpa. De små, små övertrampen som växer till sår och aldrig riktigt läker. Orden som följer en till graven som osynliga ärr.
Jag tror att Beard tydliggör dem så effektivt i sitt småunikt diffusa gränsland mellan fakta och fiktion eftersom hon så metodiskt utnyttjar essäistikens strikta och för läsaren så pålitligt bekanta ramverk för sina fiktiva syften.
I en intervju jag nyligen läste med Beard fick hon frågan om hon kände något ansvar för autofiktionens eskalerande popularitet. ”Nej”, svarade hon, ”det har alltid funnits autofiktion. Men förut kallade man det bara fiktion.”
Texten ska bli så bra som möjligt, några andra regler vägrar hon följa.
I min värld har Jo Ann Beard varit årets viktigaste litterära upptäckt. Hon framstod genast, så som det är just bara riktigt skickliga novellförfattare förunnat, som en omistlig vän.
