Lena Dunham är en pastisch – på samtiden och henne själv

För att kunna prata om Lena Dunhams återkomst till världsscenen behöver vi slå fast två saker. För det första: ”Girls” från 2012 – serien som gjorde Dunham till ett namn att räkna med – blev kultförklarad av alla rätt anledningar. Den skildrade fyra unga kvinnor i New York med en ärlighet som var både skavande och befriande: den fångade det fula, det fina och allt däremellan i kvinnlig vänskap, utan att reducera berättelsen till jakten på män och kärlek. För det andra: det är nästintill omöjligt att bli geniförklarad två gånger, men människans instinkt är ändå att försöka.

Det är med den premissen Lena Dunham nu möter publiken igen – mer än ett decennium efter Girls. Den som följde serien vet också att hon inte alltid haft publikens gunst: hon har anklagats för att vara problematisk (för att hon skrev en självbiografisk bok där hon utförde explicita handlingar mot sin lillasyster), privilegierad (för att Girls typ helt och hållet speglade ett helvitt feministiskt New York utan hänsyn till representation), tondöv (för att hon skyddade en av de #Metoo anklagade Girls-författarna) – ja, allt möjligt.