Bokade jag tvättid i morgon eller var det redan i dag? Poff!
När jag har läst ut juristen och kulturskribenten Agri Ismaïls debutroman ”Hyper” tar jag en planlös liten promenad i Högdalens slöslask. Behöver luft, betrakta några träd, se människor bara sakta hasa hem med pappkassar från Coop.
Detta måste jag visst instinktivt göra eftersom romanen jag precis har läst ut inte tillåter något av detta; att stanna upp, andas, vila.
Hänsynen till läsaren begränsar sig möjligen till en oro för att hen ska byta kanal. Densiteten är så kompakt. Berättelsen om tre kurdiska syskon i exil och deras föräldrars öden rusar fram i en rasande och svettigt referensstinn hastighet. Den gör det dessutom med ett tilltal som minner om den maskulint världsvana tonalitet som en gång i tiden präglade herrtidningen Cafés längre texter. Detta är, vilket kanske bör påpekas, inte nödvändigtvis något negativt. Men någon eventuell kisspaus eller fruktstund finns det ingen tid för.
Ismaïl är till vardags affärsjurist med de metropoler och delar av världen där ”Hyper” utspelar sig som arbetsplats. Hans lokalkännedom är minutiös, oavsett om det handlar om Södra London, New York, Dubai eller Bagdad.
För oss som, precis som Ismaïl, också är uppvuxna med flyktingföräldrar är avsaknaden av en självklar geografisk bas, med en diffus frihetskänsla som resultat, enkel att identifiera sig med. Då spelar det ingen roll om den kurdiska familjen i ”Hyper” hamnar i Croydon eller Norrtälje innan barnen sprids ut i världen för att försöka navigera sig igenom svårdechiffrerade ekonomiska system och utmanande förutsättningar. Ett syskon kämpar i svår motvind i Londons finansdistrikt, nästa i det så djupt motsägelsefulla Dubai och ett tredje – och yngsta – syskon lever ett uteslutande digitalt liv och därför spelar det knappt någon roll om han befinner sig i Berlin, Paris eller New York.
”Hyper” kommer, medvetet eller ej, liksom inslagen i sitt eget framgångspaket; detta är redan en succé. Den marknadsföringsstrategin tar tid att skaka av sig
Men på många vis undviker Ismaïl fördjupningen i detta kroniska – och med åldern allt tydligare – mellanförskap när han väljer andra spelplatser än Sverige för sina protagonister. Ett skäl till detta kan förstås vara att ”Hyper” ges ut på engelska samtidigt som på svenska; detta är en internationell satsning. Jag kursiverade ordet eftersom ”Hyper” beter sig så självsäkert, nästan självgott, när den mondänt slänger sig med tidstypiska framgångsmarkörer – alla dessa precisa klock- och bilmodeller, vikten av korrekt val av slipsknut och ändlös information om rådande finansväsenden. ”Hyper” kommer, medvetet eller ej, liksom inslagen i sitt eget framgångspaket; detta är redan en succé. Den marknadsföringsstrategin tar tid att skaka av sig för att faktiskt kunna se skogen som de självförvållade träden ställer sig i vägen för.
Som andragenerationsflyktingens rotlöshet i det sena 00-talets oåterkalleliga digitalisering av världen, informationssamhällets nya begränsningar – och, förvisso möjligheter – i en era där människan börjar framstå som en relik från en svunnen epok som nu egentligen mest bara är till besvär när den genom sin blotta existens hindrar ostörd ekonomisk tillväxt och tekniska landvinningar.
Det är initierat och smart, tidsmarkörerna genomtänkta och ofta dubbelbottnade: månggifte och surfplattor, arrangerade äktenskap och Spice Girls, martyrskap och Kate Moss. Sida vid sida i en bisarrt vardaglig symbios.
Ismaïl skriver klaustrofobisk action-prosa kring kulturella och religiösa paradoxer och det uppstår nästan någon slags steam punk-effekt när uråldriga riter och nedärvda traditioner pågår framför ”Sex & the City” på tv:n.
Men i den rigorösa research om ekonomi och modern finanshistoria som samtidigt bara måste redovisas går någonting förlorat; det sker på bekostnad av berättelsens själ – eller snarare engelskans ”soul”.
Under promenaden jag tar direkt efter att ha avslutat ”Hyper” och kvällen som följer bleknar sakta men säkert många av mina invändningar. Det är en intressant process när Ismaïls roman i mitt huvud retroaktivt alltmer antar formen av något annat än jag föreställde mig, till och med kanske önskade. Sakta utkristalliserar sig i stället en initierad kritik av nyliberalismens eskalerande tyranni. De personporträtt jag nyss fann stressade och bristfälliga framstår i stället utmejslade som försumbara offer; kunder och konsumenter av underordnad betydelse.
Människor som av sorglig nödvändighet bör beskrivas just så som Ismaïl gör; som ballast som ingen bryr sig om.
