Men den kaxiga karaktären väckte också starkt motstånd: I en frågechatt skrev Aftonbladets tv-kritiker Jan-Olov Andersson att Grynet var förfärlig. ”Hon framstår som en psykiskt sjuk ung tjej”. En kommentar som förhoppningsvis varit otänkbar idag.
I samma era damp boken ”Fittstim” ner i offentligheten som en provocerande bomb. Med hjälp av ett gäng unga kvinnor som skrev om sina egna livserfarenheter ville redaktörerna Linda Skugge och Belinda Olsson omforma vad feminism kunde vara.
De lyckades.
Med 80 000 sålda exemplar blev ”Fittstim” en självklar del av Sveriges tredje våg av feminism, som i högre grad än de tidigare definierades av individualism. Stort fokus i debatten kom att ligga på könsrepresentation i media, kroppsbild och sexualitet.
När jag 25 år senare läser influencern Johanna Bladhs ”Tjejbibeln” är det svårt att inte tänka på millenieskiftets feminism. Inte för den nyskapande sprängkraften, utan för att anslaget är girlpower-individualiskt och för att Johanna Bladh så hurtigt återanvänder Grynets devis om att våga ta plats – hela tiden.
”Ta ingen skit” återkommer genom ”Tjejbibeln” i en myriad versioner. Boken är ett hopkok av de senaste 20 årens egoboostande liberalfeminism där alla kvinnor förtjänar att hitta ”sin inre Beyoncé” och bli en ”bosslady” som ”tar sig för vad helst hon än önskar i livet”.
Allt roligt i vuxenlivet bygger på att du har en fet inkomst, slår Bladh fast: ”Vill du känna dig fri som en fågel och resa jorden runt varenda vinter? Då bör du tjäna massa cash resten av året.”
Och Johanna Bladh sparar inte på de tjejpeppande utropen. Boken innehåller totalt 799 utropstecken.
Läsaren ska bli en ”rich bitch” genom att investera i aktier, bli en ”relationsninja” som får bättre orgasmer och får rådet att aldrig lyssna på andras ruttna åsikter – ”de är bara avundsjuka!”.
Liksom många influencers behärskar Johanna Bladh till fullo den personliga ton som får henne att framstå som en förtrogen kompis (en vän som i och för sig tjänar pengar på att få dig att köpa hudvårdsprodukter och trosor från fast fashion-företag). Den intima tonaliteten går igenom boken där Johanna Bladh tryfferar texten med jobbiga och pinsamma minnen, men också ger råd som att skrika ”STOPP MIN KROPP” till sexpartnern om lusten sviker, och gå och göra en kvällsmacka istället.
I sociala medier har Johanna Bladh gjort sig känd som en frispråkig feminist som driver kampen kring sådant som mens, amning och orimliga skönhetsideal. Men hon har också mött kritik av de som tyckt att hennes försök att ”normalisera” olika delar av kvinnokroppen snarare riskerar att skapa komplex som man inte visste fanns.
Vem hade ens tänkt att händernas ådror kunde anses fula innan Bladh proklamerade att vi måste normalisera dem?
Vissa har också påpekat att hon, i egenskap av normsmal, kapar kroppsaktivismen och urvattnar en kamp där överviktiga dagligen lever med förakt mot fetma och diskriminering i såväl sjukvården som på arbetsmarknaden. Dessa perspektiv lyser ilsket med sin frånvaro i boken, liksom intersektionella analyser om det förstärkta förtryck som exempelvis queera och svarta kvinnor möter.
För att inte tala om bristen på klassanalys och hur vår sociala och ekonomiska bakgrunder påverkar våra livsmöjligheter att ”ta makten” eller att skaffa det ”fuck off-kapital” som Johanna Bladh förespråkar.
Hur kunde dessa perspektiv glömmas i en bok som gör anspråk på att vara en feministisk ”bibel” 2024?
Med sin bok har Johanna Bladh i huvudsak ett ärende: Att stärka kvinnor till att få bättre självförtroende. En sympatisk grundambition förstås, som många tjejer och kvinnor säkert behöver höra gång på gång.
”Du är en gudinna och livet är för kort för att inte älska varje millimeter av dig själv!” skriver Johanna Bladh i sin bok. Men måste vi verkligen det? En alltför stor del av den feministiska kampen har de senaste åren handlat om allas kroppar måste ses som sexiga.
Detta projekt har spelat marknadskrafterna direkt i händerna, när skönhetsindustrin kunnat plocka pinkwashing-poäng genom att inkludera något mindre undernärda modeller för att kränga krämer och kläder vi inte behöver.
Visst hittas i Johanna Bladhs ”Tjejbibeln” systemkritik, som i statistik om våld i nära relationer, orättvisa löneskillnader, ouppnåeliga utseendeideal, abort och slutshaming. De förtjänar utan tvivel att upprepas.
Det systerskap som Johanna Bladh skriver om är också sympatiskt, även om det paketeras i en enerverande käck ton: ”Jag vill göra rosa pins att sätta på jackan, klisterlappar att ha på ytterdörren! Jag önskar helt enkelt att vi alla skulle bära med oss självförtroendet det innebär att tillhöra den glittriga superklubben: Brudarna!”.
Detta egoboostande tonfallet får dessvärre också kampen mot systematiskt kvinnoförtryck att framstå som väl enkel: Välj ett arbete med högre lön! Investera i aktier så att du kan säga upp dig om chefen är sexistisk!
Men lösningen på de ekonomiska orättvisorna mellan kvinnor och män är väl knappas att alla tjejer ska bli ”kick-ass-kvinnor”? Var får svaghet plats i denna kamp för kvinnors rättigheter?
Dessvärre räcker inte heller ”kaxighetskapital” för att skrota de orimliga utseendeideal som ställs på kvinnor. Snarare har den patriarkala logiken sett till att kraven på kvinnors skönhet bara ökat i takt med att kvinnors ekonomiska underordning minskat, något Naomi Wolf skrev om i ”Skönhetsmyten” redan 1991.
Men Johanna Bladh vill inte ha mothugg, gör hon klart i sin bok, där hon förekommer kritikerna: ”Behöver vi verkligen ännu en ytlig tjejpeppsbok? Det här är allt annat än feminism! Vem fan är Johanna Bladh att skriva om tjejers självförtroende?”.
Hon vet att hon kommer att kallas ”fel sorts feminist” och skriver: ”Tjejbibeln har skrivits med en enda ambition: att stärka kvinnor. ”Hur i hela fridens namn kan detta någonsin vara fel?”.
Men jag måste ändå få fråga: Vad bidrar boken med som inte redan förpackats i självhjälpsböcker med titlar som ”Du äger!”, ”Rebelltjejers handbok” eller i instagraminlägg om självkännedom och personlig utveckling?
Med utrop som ”Snälla rara, låt en kvinna vara!” blir ”Tjejbibeln” ett exempel på hur kapitalismen svalde feminismen och spottade ut ett säljbart girlboss-ideal där bättre självförtroende och pengar är lösningen på allt.
Jag längtar efter en ny, potent feminism som inte sitter i knät på marknadskrafterna. Men något säger mig att den inte kommer att hittas bland influencers.
