”En resa till hjärtlandet” är en etnografisk fältstudie gjord av pedagogikforskarna Christer Mattsson och Thomas Johansson samt sociologen Jesper Andreasson. De tre akademikerna har under tre år intervjuat högstadieelever i tre svenska samhällen kända för sina mångåriga kopplingar till nazism och annan högerextremism.
Varför har just de här platserna blivit fästen för den så kallade nationella rörelsen? Hur reproduceras det rasistiska tankegodset över generationerna? Vad gör skolan för att, i linje med sitt demokratiuppdrag, stoppa utvecklingen?
Det är viktiga frågeställningar som alla går fullständigt förlorade i en text som hade kunnat vara skriven av någon av niondeklassarna som forskarna intervjuar. Tempus blandas på ett klumpigt sätt, såväl ord som meningar upprepas i oändlighet, och de olika teorier de tre författarna använder sig av serveras i långa sjok snarare än att integreras i den övriga texten.
Sammanfattningsvis gör allt detta att en bok på 160 sidor känns tre gånger så lång, trots att informationen som presenterats hade kunnat få plats på hälften av sidorna.
Alla som någon gång tillbringat tid vid ett svenskt universitet vet att det här är ett utbrett problem. Att akademiker inte kan skriva är en sanning av samma sort som att läkare har dålig handstil. Det kanske inte alltid stämmer, men det stämmer tillräckligt ofta för att stereotypen ska leva vidare.
Men till skillnad från läkarnas kråkor upplever jag att forskarnas stilistiska oförmåga är ett specifikt svenskt problem – vilket är konstigt med tanke på hur påverkade akademikerna är av strömningar och tänkare från utlandet.
Mattsson, Johansson och Andreasson verkar – precis som många av sina kollegor inom såväl humaniora som statsvetenskap – vara djupt influerade av framför allt fransk och anglosaxisk teoribildning. Mycket förenklat kan man säga att de använder sig av fransmän – i det här fallet Pierre Bourdieu och hans idéer om klass och status – för att lägga grunden till sin analys. På detta läggs tankar om postkolonialism och queerteori, ofta uttänkta på amerikanska och brittiska universitet.
Det är inget fel i sig. Problemet är att man helt missat att den röda tråden mellan Bourdieu och en vithetsforskare som Sara Ahmed – förutom det rent intellektuella släktskapet – är förmågan att sätta ihop en mening.
Och det är, till lika stor del som själva innehållet, anledningen till att dessa tänkare används i både den här boken och att deras idéer spridit sig långt utanför väggarna på de skolor där de först formulerades.
Att svenska forskare inte förstår det här är ett demokratiproblem på nästan samma nivå som att skolan inte lär elever att nazism är dåligt. Universitetens två första uppgifter är utbildning och forskning. Den tredje är att dela med sig av kunskapen till den breda allmänheten. Att denna uppgift tas på allvar är av högsta vikt för att Sverige ska kunna fungera som en demokrati. Stannar kunskapen på universiteten kommer den högre utbildningen endast till användning för de som nyttjar den. Vi blir ett elitsamhälle där kunskap blir något för de få, istället för de många.
För den sortens akademiska fält som Mattsson, Johansson och Andreasson verkar inom – ämnen som inte har någon direkt samhällsekonomisk nytta, och som inte leder till jobb utanför akademin för sina studenter – är dessutom den tredje uppgiften en fråga om överlevnad.
Ser allmänheten ingen nytta med pedagogik och sociologi finns risken att de röstar på politiker som skär ner i anslagen. Och bland högerpolitiker luftas då och då idéer om att införa avgifter för alla studenter som inte vill bli ingenjörer eller ekonomer – vilket förstås skulle göra demokratiproblemet än värre.
I slutändan hänger allt ihop med det ”En resa till hjärtlandet” handlar om. Vill vi ha ett samhälle där kunskap är något som delas av alla – där antidemokratiska idéer inte sprider sig som skogsbränder och griper tag i hela orter – måste de röster som står för humanism och öppenhet kunna uttrycka sig.
Sett till själva innehållet är det här inte en helt dålig bok.
Ungdomar på landet är inte särskilt välrepresenterade i svensk media – förutom som EPA-karikatyrer – och det är intressant att få höra dem prata till punkt.
Några viktiga poänger görs också, främst om hur dålig den medelklass-anpassade skolan är på att ta hand om barn som inte kommer från akademikerhem. Det gäller inte minst lärarna i boken, som betraktar sina elever som varelser från en annan planet.
På ett ställe brister forskartrions analys, och det är just när det kommer till demokratibegreppet. Att eleverna som intervjuas ofta har rasistiska – ibland till och med nazistiska – åsikter målas upp som ett problem som framför allt har två orsaker: dels att fördomarna på orterna går i arv genom generationer, dels att skolan misslyckas med sitt demokratiuppdrag.
Eleverna känner sig maktlösa eftersom de är maktlösa
Det stämmer, men författarna missar den kanske viktigaste faktorn – nämligen bristen på ekonomisk demokrati. Ett bra exempel är det kapitel som handlar om konspirationsteorier.
Under en gruppintervju pratar några elever om att Sverige håller på att gå åt helvete eftersom landet styrs av politiker som går andras ärenden. Ganska snart uttrycker ungdomarna åsikter som är antisemitiska. Forskarnas slutsats blir – helt korrekt – att orten är en miljö där nazistiska åsikter lätt reproduceras, men de missar något viktigt: Sverige håller på att gå åt helvete eftersom landet styrs av politiker som går andras ärenden.
Dessa ”andra” är förstås inte judarna, som eleverna hävdar, utan den ägande klassen. Eleverna känner sig maktlösa eftersom de är maktlösa. Sättet de uttrycker det på är rasistiskt och korkat, men att makthavarna – som gjort allt för de rika och inget för de fattiga sedan 80-talet – inte bryr sig om dem, har de helt rätt i.
Ojämlikhet göder fascism, speciellt i ett system som ser till att de drabbade hela tiden skyller på andra; invandrare, lata arbetslösa, judar, you name it.
Att forskarna nästan totalt förbiser denna del av sanningen är ett fel som inte ens en bättre utformning av texten hade kunnat ursäkta.
