Det amerikanska inbördeskriget var inget som svenskarna brydde sig om nämnvärt medan det pågick. På 1860-talet fanns inga livesändningar för att följa stridigheterna i realtid, inget X där kriget kunde diskuteras fram och tillbaka.
Tidningarna rapporterade förstås, men det handlade inte om förstasidesstoff. Ledarsidorna följde i regel den officiella svenska hållningen, som var neutral. Om man höll på någon var det nordsidan – inte så mycket pågrund av motstånd mot slaveriet som det faktum att långt fler svenskar utvandrat till norra än södra USA under den massmigration som inletts ungefär ett decennium tidigare.
Bland de svenska tidningarna fanns det egentligen bara en som aktivt tog ställning för sydstaterna och rätten att äga andra människor. Man hade lätt kunnat tro att det var någon stockkonservativ publikation som var ute och vevade för detta, men så var inte fallet. Det var den i andra frågor relativt progressiva Borås Tidning (som än i dessa dagar är den ledande lokaltidningen i sin stad) som försvarade konfederationen.
Anledningen? Borås var på den tiden, och är än idag, Sveriges textilhuvudstad. I mitten av 1800-talet handlade det framförallt om produktion av bomullskläder. Bomullen var vid sidan av kolet den viktigaste råvaran i den industriella revolutionen, med den kunde man massproducera kläder billigt – och extra billigt blev det förstås om man inte behövde betala för arbetskraften.
Slaveriet möjliggjorde detta, och de södra amerikanska delstaterna blev därför världens största exportörer av bomull. Att Borås tidning stod på slavägarnas sida var därför inte särskilt konstigt (om än, förstås, moraliskt förkastligt), förlorade sydstaterna skulle ju stadens industri riskera att drabbas negativt.
Historien ovan återges i journalisten Lennart Pehrsons nya bok ”Vithetens lön” – i vilken han berättar den amerikanska rasismens historia – och är en av verkets stora behållningar. Här bjuds det på information som, i alla fall för mig, är helt ny.
Samtidigt visar den på ett intressant sätt hur pass bunden den tidiga industrikapitalismen var till slaveriet. Bomullen som på Spinning mules i Manchester, och på den svenska västkusten, förvandlades till byxor och tröjor hade med stor sannolikhet plockats av arbetare som inte bara jobbade gratis, utan dessutom piskades och hölls i livslång fångenskap.
De inges dessutom en falsk känsla av att rättigheter är ett nollsummespel, och att bättre villkor för svarta kommer leda till att de själva missgynnas
Bokens titel hänvisar till det system med vilket slaveriet och söderns segregationslagar upprätthölls, och dagens ekonomiska ojämlikhet mellan svarta och vita amerikaner fortsätter.
Begreppet myntades av den afroamerikanska sociologen W E B Du Bois. Kortfattat innebär det de materiella fördelar vita får på grund av sin hudfärg, samt den mer informella känsla av överhöghet de får i det rådande politiska systemet. Vita amerikaner ur de lägre samhällsskikten kan, hur fattiga de än må vara, alltid glädja sig åt att de åtminstone inte är svarta.
De inges dessutom en falsk känsla av att rättigheter är ett nollsummespel, och att bättre villkor för svarta kommer leda till att de själva missgynnas. På detta vis hindras de lägre klasserna att slå sig ihop över rasgränserna, och såväl det orättvisa ekonomiska systemet som rasismen fortgår.
Kapitlen om W E B Du Bois teorier samt de som kopplar slaveriet till den industriella revolutionen är i mina ögon bokens mest intressanta, men det finns också mycket annat bra. Exempelvis tecknas porträtt av några av de viktigaste kämparna för medborgerliga rättigheter, från Frederick Douglass och Harriet Tubman till Malcolm X och Martin Luther King, alla skrivna med underbart lätt hand.
Mitt största problem med den här boken är att den med sina 350 sidor är för kort sett till hur stort ämnet är. En hel del missas helt enkelt, inte minst slaveriets delvisa upprätthållande i USA:s fängelseindustriella komplex, samt den rasism mot muslimer vars omfattning exploderade efter den elfte september 2001 och som sedan dess aldrig har försvunnit.
Jag hade också gärna sett en mer djupgående analys av kopplingen mellan USA:s rasism på hemmaplan och dess många krig. Villigheten att mörda miljontals civila i Sydostasien och Mellanöstern för att nå utrikespolitiska mål är tveklöst sammankopplad med en syn på världen som sätter den vite mannen över alla andra.
Utan allt detta känns den här – i övrigt utmärkta – boken något ofullständig. Men men, man kan ju alltid hoppas på en uppföljare.
