Lars Palmgren: Trumps attack kan göra Maduro till en hjälte

Mina bekanta i Venezuela är härdade människor, vana att leva i osäkerhet. Men den spektakulära kidnappningen av Nicolas Maduro och hans hustru Cilia Flores har fört in en ny slags oro och ny slags rädsla i deras liv.

”En ovisshet som nästan tar andan ur en”, skriver en av dem.

”Vad är det egentligen som händer? Hur kunde de ta sig in i Fuerte Tiuna utan motstånd? Och nu – vem är det egentligen som har makten?”

Märkligt nog möter jag liknande reaktioner hos mina grannar här i Chile.

– Är det Trump som ska bestämma över oss nu, utbrister en av dem. 

Han röstade på högerkandidaten José Antonio Kast i valet nyligen, men han gjorde det för att stärka Chiles gränser och självständighet, inte för att böja sig för Trump.

Den stora frågan bland chilenarna, och inte minst bland dem som röstade på Kast, är just om han ska underordna sig Trump. Bli en lydig lakej som Javier Milei i grannlandet Argentina. 

Donald Trumps presskonferens efter kidnappningen av Maduro var en röra av kaotiskt babbel – självskryt, hot och hyllningar till världens mäktigaste militärapparat som han lovade använda för att driva igenom sin vilja. Men ordet demokrati nämnde han aldrig. Att Trump dessutom mer eller mindre avfärdade Maria Corina Machado, fredspristagaren som framstått som den venezuelanska oppositionens samlande figur, uppfattades av många som en nästan sjuklig avundsjuka för att inte själv ha fått det. Hans ansiktsuttryck, gester och sätt att prata förstärkte det intrycket.

– Om Kast låter sig ledas av sån självupptagen typ är vi förlorade, säger min granne.

”Något som inte stämmer”

Mina venezuelanska bekanta är rädda både för fortsatta militära aktioner från Trumps sida. Och för att ”los colectivos” – paramilitära grupper i regimens tjänst – ska börja jaga påstådda ”förrädare”. Men deras rädsla har också att göra med att USA:s angrepp tycktes ha genomförts så enkelt, så snabbt och utan möta just något motstånd. Att CIA infiltrerat agenter och lyckats rekrytera någon i Maduros innersta krets – kanske med hjälp om löftet om belöningen på 50 miljoner dollar – förklarar mycket, men inte den närmast totala bristen på motstånd. Eller att den venezuelanska säkerhetstjänsten kunde bli så totalt överkörd.

– Över hundra plan och helikoptrar som flyger in över Caracas och inte en enda luftvärnskanon som beskjuter dem! Vi som alltid fått höra att vi har Latinamerikas bästa armé! 

Min bekants upprördhet får Whatsapp-chatten att nästan vibrera.

Både säkerhetstjänsten och Maduros personliga livvaktstyrka har letts av kubanska specialister som har rykte om sig att tillhöra de bästa. Maduro sov dessutom på olika platser praktiskt taget varje natt. Men elitsoldaterna i Deltaförbandet visste precis vad de skulle göra. De 32 kubanska militärer som ingick i Maduros livvakt gjorde motstånd, men dödades tillsammans med ytterligare ett drygt 50-tal. USA rapporterade inga förluster, bara ett antal skadade.

– Det är något som inte stämmer, skriver min bekant.

Näring till konspirationsteorier

I bakvattnet av den obehagliga känslan spirar konspirationsteorier. En del hävdar att Maduro själv var med på noterna. Andra menar att det var någon eller några från den högsta militärledningen som samarbetade med USA. Men den envisaste teorin pekar ut vicepresidenten Delcy Rodriguez, som i måndags svor eden som Venezuelas nya tillfälliga president, och hennes bror Jorge som samma dag svor eden som talman i folkförsamlingen. Redan i oktober blev det känt att syskonen Rodriguez fört förhandlingar med Trumpadministrationen i Qatar och lanserat ett förslag om “madurism” – utan Maduro. Tanken var att Maduro skulle erbjudas exil i Turkiet eller Qatar och Delcy Rodriguez fungera som garant för stabilitet i syfte att så småningom utlysa nya val.

Det som nu händer skulle kunna tolkas som ett förverkligande av den planen, med den skillnaden att Maduro och hans hustru står inför rätta i New York istället för att befinna sig i trygg exil i ett annat land. 

Delcy Rodriguez första uttalanden som interimspresident rymde en inbjudan till samarbete med USA till ”ömsesidig nytta”. Trumps hot att Delcy Rodriguez kommer att få betala ett ännu högre pris än Maduro om hon inte gör som han vill är knappast något särskilt löftesrikt svar. Men det skulle också kunna vara spel för gallerierna.

Att Trump avfärdat Maria Corina Machado – trots hennes försök att blidka honom genom att erbjuda ett delat Nobels fredspris i en intervju i Fox News under natten till tisdag – och inte ens nämnt tidigare presidentkandidaten Edmundo Gonzalez, som enligt de 80 procent av valprotokollen som oppositionen lyckades rädda undan fick dubbelt så många röster som Maduro i valet för ett och ett halvt år sen, visar att han inte är särskilt intresserad av demokrati. Det är i och för sig ingen nyhet. Men att han så öppet och brutalt talar om att amerikanska oljebolag ska ta över den venezuelanska oljan och att landet ytterst ska styras av hans regering har kommit lite som en chock för Maduros motståndare och ökat förvirringen inom oppositionen.

Svårt bevisläge

Inte skyldiga, svarade Nicolas Maduro och Cilia Flores när åklagaren läste upp den långa men luftiga anklagelseakten mot dem i måndags.

Och att bevisa att de står i spetsen för världens mäktigaste drogkartell med det uttalade syftet att bekämpa USA genom att knarka ner dess befolkning, lär inte bli helt lätt. Alldeles oavsett om åklagaren kan bevisa olika fall av korruption.

Om anklagelsen istället handlat om valfusk, brott mot mänskliga rättigheter och korruption skulle situationen vara annorlunda. Då skulle kanske också vänstern förmå ta itu med de yttersta orsakerna till den venezuelanska katastrofen. Men kedjan av självorsakade misslyckanden som bidragit till det nuvarande läget tenderar att förlora i betydelse när det gäller att stå emot Donald Trumps arroganta maktfullkomlighet.

Nästa domstolsförhandling ska ske först den 17 mars. Vem vet hur läget är då.

”Om han sköter sina kort väl så kanske Nicolas Maduro till och med kommer ut som den hjälte han så gärna vill vara, men aldrig har varit”, skriver min bekant i Caracas.

”Det skulle räcka med att han inte viker sig för Trump. Då skulle hans egna övergrepp glömmas bort.”