– Vi kan inte festa och dricka förlagsvin, boken är inte slut bara för att vi har skrivit sista sidan. Historierna lever vidare och alla våra kollegor sitter kvar, säger Martin.

Exakt ett år tidigare landade Johan och Martin i Sverige och höll en presskonferens i samma lokal som de nu firar boksläppet i. Med sig har de Lise Bergh, generalsekreterare för Amnesty Sverige, Mesfin Negash, etiopisk exiljournalist, och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser. I två timmar pratar de om journalisterna som är kvar i Kalityfängelset utanför Addis Abeba och deras situation.

– Att göra en journalistisk produkt ger lidandet i fängelset en mening. Det fanns ett syfte med att vi var där, vi var där som journalister och nu har vi skrivit den här boken. Det är en fantastisk frihetskänsla idag, säger Martin.

Måste ställas till svars

I boken berättar de om sina upplevelser. Om hur de kontaktade rebellrörelsen ONLF för att ta sig in i den stängda Ogadenregionen, om hur allt gick fel, tiden i häktet och i Kalityfängelset, rättegången och om en vänskap byggd på förtroende. Nu vill de hålla diskussionen om boken vid liv och upplysa om situationen i Etiopien, där H&M planerar att bygga nya fabriker.

– Att skicka in stora företag som tjänar en massa pengar blir underligt. Ingen ska investera i Etiopien utan att veta vad det är för land. De måste ställas till svars så de kan svara på vad de sysslar med, säger Johan.

– Man blir trött när det känns som att Kalityfängelset släcktes samma stund som jag och Johan släpptes, plötsligt verkar det som att Etiopien blev ett annat land över en natt, säger Martin.

Nu kan de sakta men säkert återgå till livet som det var innan de åkte från Sverige för över två år sen.

– Skrivandet höll oss kvar i historien under det här året, det blev som ett extra år i fängelse. Vi har levt med fängelsekänslorna, känslorna från när vi var i öknen och inte riktigt fattat att vi har varit fria, säger Martin.

– Det kommer att bli skönt att få bli Johan Persson och Martin Schibbye, och inte fortsätta som de två Piff och Puff-figurer vi har varit nu i över två år, säger Johan.

Minnena från fängelset är många, och är inte kantade av enbart misär.

– Vi vill inte visa bara askan utan även glöden i Kality, att det fanns en gemenskap och en solidaritet mellan oss fångar, säger Martin.

Tog tillvara på det positiva för att klara sig

En minnesvärd sekvens i boken är när Johan och Martin får en väska från sina anhöriga när de sitter i Kality. I väskan finns allt från pennor och block till choklad och konserver. Men Johan hittar inte snuset, och förbannar familjerna för att de inte har packat ner det allra viktigaste. Slutligen hittar han det och stoppar nöjt in en snus under läppen.

De förklarar att det är viktigt att ta tillvara på det positiva för att klara av den psykiska påfrestningen det innebär att vara frihetsberövad i ett land som Etiopien. De beskriver rättssystemet som en politisk häxprocess och fängelset som en plats där fångarna ska lära sig om det positiva regeringen gör för dem. Johan berättar om ett särskilt plågsamt minne, precis innan de släpps.

– Vi släpps väldigt kaotiskt och får inte tid att säga hej då till våra vänner, polisen kommer bara in och rycker ut oss. Vi satt med de här människorna i ett år och att inte få säga hej då har känts väldigt jobbigt, säger han.

När de kom hem skapade de Kalityfonden, en fond där pengarna går till mat och medicin åt fängslade journalister över hela världen.

– Den unga generationen i Etiopien ser propagandan och tror inte ett ord. Till dem sätter jag mitt hopp mer än till politiker i väst eller diplomater och uttalanden. De kommer fria de fängslade journalisterna, men under tiden kan vi se till att det finns mat och medicin, säger Martin.

Årsskiftet har de satt som en gräns för seminarier och föreläsningar förknippade med boken, sen ser de båda fram emot att fortsätta med den typen av reportage de tidigare har jobbat med. Att ge sig ut i världen igen är inget de räds framöver.

– Det är inte riskerna vi söker, men ibland måste man åka till länder där riskerna är fler för att kunna ge röst även åt människor utan röst, säger Martin.

– Vi snackar inte så mycket, vi gör det istället. Ibland kan det gå fel, som i det här fallet, men vi försökte i alla fall och kom hem med en annan historia, säger Johan.