Annika Norlin sitter på ett fik i Stockholm och känner sig som en mjuk liten vante. Trots att hon har skrivit låtar sedan hon var sju år gammal känner hon sig lika rädd och utelämnad varje gång någon ska lyssna på dem. Och den här gången är det extra skrämmande eftersom hon blottar sig mer än någonsin på den nya skivan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag släpper bara låtar jag har stora känslor inför. Men det innebär också att jag exponerar mig själv inför omvärlden och det är läskigt, säger hon.
Skivan heter Däggdjur och släpps på fredag, men då mäktar hon inte med att vara i landet. Därför har hon tvingat med sin familj på en charterresa – inte för att hon är missnöjd utan för att hon är rädd för att höra vad folk tycker.
– Skivan handlar om att vara svag och liten inför andra människor. Den är mer avskalad än mina andra plattor, för när jag lyssnar på mina tidigare låtar känner jag att pillat för mycket i dem. Det är alltid lockande att täcka över småfel och lägga på vackra stämmor men den här gången har jag på ett självplågande sätt gjort precis tvärtom, säger hon.
Först hade hon tänkt låta andra sjunga hennes nya låtar. Men när hon hade skrivit dem låg de så nära henne att bara hon eller någon som verkligen förstod henne kunde sjunga dem. Därför ringde hon aldrig Darin eller Tommy Körberg utan frågade sina vänner och bekanta i stället.
– Mina texter kräver att den som sjunger måste våga vara liten och svag. Det fungerar inte om man låter mäktig och cool, säger hon.
Hemliga låtar på flickrummet
Annika Norlin växte upp i Östersund där man förväntades vara rejäl och sportig men inte känslosam. Hon började spela gitarr i tioårsåldern, men var för blyg för att ens tänka tanken att uppträda inför en publik. När de andra tonåringarna började supa startade hon bokklubbar och åkte på litteraturläger. I hemlighet skrev hon hundratals poplåtar som blev liggande hemma på flickrummet när hon flyttade till Stockholm och blev kvällstidningsreporter och programledare i radio.
Vändpunkten kom på en sen efterfest när hon var 26 år gammal. Hon hade druckit tillräckligt mycket för att våga ta upp en gitarr och spela en av sina låtar. På festen var en också kompis som hade ett litet skivbolag och han peppade henne att spela in låten.
"Highschool stalker" kom sedan med på en samlingsskiva som även den hajpade José Gonzalez medverkade på, vilket bidrog till att låten blev populär på internet.
Kort därefter släppte hon sitt engelskspråkiga debutalbum under artistnamnet Hello Saferide. Låtarna hemma i sovrummet kom äntligen till användning, och hennes sävliga pop full av småsorgsna vardagsbetraktelser letade sig in i mångas hjärtan. Två år senare debuterade hon på svenska som Säkert!
Sedan dess har hon släppt ytterligare tre skivor och fått priser för både sin musik och sina noveller. Hon har gett ut en bok med sina samlade låttexter och ägnat ett helt sommarprat åt PMS. Sedan några år tillbaka bor hon i Umeå där hon säger att tempot är lite lugnare och det finns en hälsosam jantelag. Det är också där som hon och producenten Henrik Oja spelat in den nya skivan.
Det effektiva samhället skrämmer henne
Den första singeln heter "Snooza" och handlar om att man ibland borde stanna kvar i sängen i stället för att rusa iväg till jobbet med tandkrämssmak i munnen. Hon sjunger att chefen som också varit kär borde förstå att man bara behöver ligga kvar en stund och uppmanar människor till att gå i bräschen mot det effektiva samhället.
– Jag är väldigt rädd för att allting effektiviseras, för jag förstår inte vad vi vill åt. Alla jobbar hårt för att vara effektiva trots att de flesta av oss egentligen bara vill slappa. Vi är helt lurade på något sätt.
Känner du själv press på dig att passa in i det effektiva samhället?
– Verkligen. Tidigare har jag haft tydliga stressymptom, och när det var som värst betedde jag mig dåligt mot kompisar och familjen. Jag slutade höra av mig och kom alltid för sent. Jag var så stressad i kroppen att jag önskade att folk skulle prata snabbare. Till slut sa en kompis ifrån och nu måste jag ta det lugnt för att inte rasa ihop. Jag jobbar aldrig på kvällarna längre, och folk blir lite chockade när jag inte svarar på mejl förrän dagen efter. Mina kompisar jobbar mycket, men nu har många av dem fått småbarn och då går ekvationen inte ihop längre. Jag ser dem springa in i väggen en efter en.
För mig är problemet att jag känner mig så dålig när jag inte är effektiv.
– Därför måste vi vända på det så att man känner sig duktig när man går hem tidigare från jobbet i stället. Man kanske inte ska komma för sent varje dag, men om man nästan jobbar ihjäl sig bidrar man till ett klimat där andra också gör det. Det blir tydligt om man tittar på vilken musik som spelas på radio. Just nu handlar många låtar om att man ska vara en stark och självständig person som arbetar sig mot toppen. Det försöker jag arbeta emot.
Okej att sjunga om föräldraskap
Annika Norlin vill att man ska kunna följa hennes liv genom låtarna. Nu skriver hon inte längre om brevvänner eller att maniskt förfölja någon man är förälskad i. Låtarna på nya skivan handlar om när det är försent att bli elitidrottare och man inte längre får några favörer från folk som vill ligga med en. Hon sjunger också om hur det är att bli förälder.
– Först ville jag inte skriva om att få barn eftersom det är så typiskt kvinnligt. Man kan lätt tro att det enda kvinnor vill är att bli morsor. Men att få barn förändrade hela min världsbild så det skulle vara svårt att inte ha med det i låtarna. Jag ser på världen annorlunda nu.
Skivan släpps på fredag och under våren ska hon turnera. Hon har inte haft konserter på länge och det märks att många längtar efter att se henne uppträda. Men det har hon lite svårt att förstå själv.
– Jag känner mig inte så känd. Vissa vet nog vem jag är, men du skulle bara veta hur många taxichaufförer som nickar mot min gitarr och frågar om jag kan spela.
Den självbilden får hon nog revidera, för under vårt samtal släpps biljetterna till hennes turné. Redan när hon druckit upp sitt kenyanska kaffe har hon – som snart läst en hel psykologutbildning eftersom hon inte sett musik som något att leva på – sålt ut Dramaten två gånger om.
