– De får egna liv, om så i ett parallellt universum eller ett virus eller en bugg. Det är förvirrande för människorna, berättar Jillian Tamaki.

Historiens huvudperson Jenny, blir besatt av sin egen spegelprofil.

– Spegelprofilen ser ut att leva ett lyckligare och mer tillfredsställande liv, och hon kan inte sluta följa den. Hon börjar känna avund mot den här spegelprofilen som inte ens är äkta.

Hur föddes den berättelsen?

– Berättelsen kommer ur att jag flyttade från New York till Kanada och iväg från mina rötter. Man lämnar saker bakom sig, vänner, sammanhang. Jag märkte på mig själv hur mina online-aktiviteter speglade den här förändringen, och att jag kanske betraktades av människor som var nyfikna på hur jag levde nu. Jag blev väldigt medveten om mina tendenser till att kontrollera bilden av mitt nya liv och min nya stad. Man vill inte göra det, men det är svårt att låta bli.

Varför ville du utforska online-livet?

– Det är på många sätt inte ett medvetet val att berättelserna handlar om att vara online. Jag är 39 år och det har varit en stor del av mitt liv. Jag drar ingen stor skiljelinje mellan ”riktiga livet” och ”online-livet”. Jag siktar alltid mot en grad av realism även om jag också använder mig av surrealism och magisk realism. Att utelämna den del av livet som är internet, vore inte rimligt. Inte för mig i alla fall. Det är där jag tillbringar mycket av min tid. Det är ett tankerum där jag ofta är och som jag vill analysera på gott och ont.

Tror du vi kan förstå hur vi påverkas av att leva våra liv i sociala medier?

– Nej, men jag tror inte att vi kan förstå hur vi påverkas av att leva överhuvudtaget. Det är väl det konstnärer alltid har försökt komma underfund med? Men det har skett en global, stor förändring de senaste 20 åren, eller mindre, som vi måste försöka förstå. Det är monumentalt och vi är i början av att börja förstå.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.