Dagens Nyheter beskrev nyligen (220612) att de flesta gruvor som nu kräver efterbehandling fick sina tillstånd prövade innan den nya miljöbalken trädde i kraft 1998. Enbart i den nedlagda Blaikengruvan i Sorsele kommun har efterbehandlingen hittills kostat staten nära 206 miljoner kronor och ytterligare ca fyra saneringsår krävs. Tusentals ton avfall från bly, zink och guldbrytning lämnades kvar när bolaget kånkade efter 16 månaders verksamhet. Zinkavfallet har nu tagit död på en närliggande sjö och höga halter läcker ut i Umeälv.
När regeringen gav grönt ljus för gruvetablering i Gállok försäkrade den samtidigt att gruvbolaget ska krävas på en miljon i säkerhet för att återställa markområdena det exploaterat. Till vad ska den pengen räcka?
Regeringen ignorerar dessutom den forskning som dokumenterat vilken påverkan gruvor har på renskötseln och den samiska kulturen. De konsekvenserna kan inte ersättas ekonomiskt. Inte heller kan någon ersättning täcka övergreppet som en i raden av övergrepp i ett historiskt perspektiv. Det perspektivet är viktigt att belysa.
Juridiskt sett har (numera norska) samer ännu idag rätt att föra sina renar från sommarbetena i norska Finnmarka till finska Lapplands skogar. Och (numera svenska) samer med vinterbeten på svenska sidan har rätt att följa renarna till sommarbetena vid norska kusten. Det är stadgat i den så kallade Lappkodicillen som fastställdes 1751 och som följde renhjordarnas och renskötarnas gamla sedvana. Enligt samma urminnes hävd, eller sedvana, ingår också att finska samer får vandra till atlantkusten för fjordfiske. Kodicillen garanterar samernas rätt för all framtid och erkänner också den gamla så kallade lapprätten som innehåller intern samisk förvaltning och domsrätt.
Att Finland blev ryskt, Norge svenskt och sedan norskt stökade vid 1800-talets respektive 1900-talets ingångar till gränsfrågorna och försämrade Nordkalottens samers möjligheter att säsongsflytta enligt urminnes hävd.
Med koloniseringen (skogsavverkning, malmbrytning, järnvägsbyggen, med mera) av Sápmi på den svenska sidan av gränsen skulle både svenska och norska staten komma att förbryta sig mot samernas i Lappkodicillen lagstadgade rättigheter. Det skedde genom att över enskilda samers huvuden teckna bilaterala överenskommelser om renbetesmarker.
När den bilaterala överenskommelsen mellan Norge och Sverige gick mot sitt slut 2003 blev den svenska diplomaten Lars Norberg (1934–2021) utsedd till ordförande i Renbetesförhandlingsdelegationen. Norberg hade bakom sig en lång karriär inom UD och hade då nyligen avslutat sitt chefskap för EU:s övervakningsstyrka på Balkan (2001). Nu var diplomatseniorens uppgift att förhandla fram en överenskommelse med Norge – egentligen ett rutinärende för svenska staten. Men Norberg var inte bara jurist utan även född i Udtja sameby.
Norberg, eller Udtja-Lasse som han kallades i Sápmi, tog sitt uppdrag på allvar. Sten efter sten vändes och under dessa hittades oegentlighet efter oegentlighet i det förflutna. Samer hade fråntagits sina skatteland genom att länsrätter från häradsrätter under oklara omständigheter övertagit ansvaret för dessa. Svenska staten hade förhandlat samers enskilda egendom med en annan stat över deras huvuden vilket strider mot svensk lag och folkrätten.
Svenska Samernas Riksförbund röstade under sitt Landsmöte i Vilhelmina 2004 enhälligt nej till nya bilaterala överenskommelser och för att Lappkodicillen skulle gälla. Norberg och den delegation han hade satt ihop inför uppdraget menade i sin slutrapport att ingen ny överenskommelse med Norge vid sidan av Lappkodicillen kunde ingås utan att medföra lagbrott – informerade samer måste själva medverka för att legalisera eventuella fortsatta överenskommelser som gällde deras renbeten. Detta var år 2004. Men det skulle bli 2010-tal innan svenska regeringen började handla utifrån internationell folkrätt i relation till gränstraktatet. Idag kan Kodicillen användas aktivt.
I Gállok gäller andra juridiska spörsmål. Här motsätter sig den ena svenska regeringen efter den andra att ratificera ILO-konventionen 169 som reglerar urfolkens rättigheter – den förpliktigar bland annat att staten gottgör gamla övergrepp. Som att identifiera de land- och vattenområden som staten utan laglig rätt lagt beslag på. Och den försvårar nya övergrepp.
