Veckans bästa kultur

FILM: ”Vi var The Ark”

Kanske är det för att jag är smålänning och nästan exakt lika gammal som Ola Salo. Kanske är det för att jag såg honom orma sig på scenen i början av 90-talet på fritidsgården Pinnen i Nässjö. Något rör sig i alla fall i min vinterfrusna själ när jag ser dokumentären om kompisarna från Rottne. Kompisarna som i en mylla av småländsk jantekultur och Ultimathule-skrän envisades med sin otidsenliga image av öppenhet och flärd. Själv var jag indie och föredrog jeans och tisha framför fjädrar och pälsar på scenen, men så här i efterhand kan jag kanske tycka att jag i alla fall delvis hade fel. Mest gripande scenen: När Olas föräldrar ger honom presenter från det egna trädgårdslandet efter det laddade uppträdandet i hemstaden. Biopremiär: 27 februari.

Anna-Maria Carnhede

KONST: ”En permanent tyngdpunkt”

När Tidö-regeringen stryper bidragen till musikskolor och folkbildning, och det blir allt svårare att hitta platser där konst och kultur inte kostar skjortan, så är Hägerstensåsens Medborgarhus i södra Stockholm ett välbehövligt ljus i mörkret. Förutom ett tjugotal studiecirklar, babyrave, pingispicknick, konserter och poetry slam så pågår även flera fina konstutställningar där.  "En permanent tyngdpunkt" äger rum i husets biblioteket och är en grupputställning med arbeten på papper. Här visas verk av konstnärerna  Sophie Anson, Andreas Mangione, Marcia Nemer, Kibandu Pello-Esso, David Price, Koen Sels, Harry Woodrow, samt ett tidigt verk av Ola Billgren som annars är en en del av den permanenta samlingen i Hägerstensåsens medborgarhus. Utställningen är öppen vardagar mellan kl 09-22 och är helt gratis.

Clara Lee Lundberg

MUSIKVIDEO: ”White Feather Hawk Tail Deer Hunter” av Lana Del Rey

För ett avbrott i det snygga, polerade, perfekt producerade innehållet vi matas med varje dag kan jag rekommendera att titta på den här musikvideon. Den är liksom … uppfriskande asymmetrisk, känns nästan hemmagjord, ologisk, oförutsägbar – konstig utan att vara quirky. Låttexten viskas fram, Lana Del Reys hår täcks av låtsassnö. I nästa stund står hon vid en spis i ett garage, strax stoppar hon huvudet i ugnen. Det finns en obehaglig känsla av isolation, världen känns tom. Samtidigt finns det så mycket vilja och längtan i alla uttryck. Det är som när man var barn: Man försökte skapa en värld där den världen inte riktigt fanns. 

Paula Westerberg