Så står det i Bibeln. Och även om jag inte har blivit mer kristen på sistone har jag blivit mer sanningstroende. Det beror inte på mig, utan på min omgivning. Vi vet ju att sanningen inte alltid är främsta ledstjärna i en tid av fake news, desinformation, köpta åsikter och nyheter, influerare som blandar samman liv och varumärke. Kanske är det här fenomen vi främst förknippar med ytterlighetshögern respektive pengamakten. Men även vänstern är ibland aktivt ointresserad av vad som är sant eller falskt.
Vi tycker såklart inte att lögnernas väg är den rätta för oss att vandra, men nog är det ändå så att vänstern i dag ibland tenderar att sätta hela frågan om sant och falskt inom parantes. Det kan vara av strategiska skäl; vi ser sanningsfrågan i ljuset av vad som gynnar vår respektive motståndarens sak. Det kan ske genom att vi ser sanningsfrågan i ljuset av makt, där vi tenderar att se maktlösa människor som automatiskt mer sanningsbärande än mäktiga människor. Det kan ske genom att vi ser sanningen som en fråga om vem som säger något mer än vad hen säger; vi frågar oss vem det är som talar och vad hen har för ”egentliga” intressen. Vilket också kan leda till att vi förklarar den som talar om en viss sak för illegitim därför att hen någon gång har talat om andra saker på ett ”problematiskt” sätt.
Låt mig ge ett konkret exempel på när det här med att sätta sanningen inom parantes blev tydligt. I augusti förra året skrev författaren Gellert Tamas en artikel i Dagens Nyheter, där han varnade för ett kommande reportage i tidskriften Filter. Reportaget skulle skrivas av journalisten Ola Sandstig och handla om de apatiska flyktingbarn som Tamas hade skrivit en bok om tio år tidigare. Ta inte detta reportage på allvar, varnade Tamas. Sandstig samarbetade nämligen om ett bokprojekt med chefredaktören för nättidningen Nyheter Idag, Chang Frick. Och Nyheter Idag är en produkt från ytterlighetshögern, så från den – eller från någon som samarbetar med en sådan produkt – kan inget gott komma. Tamas menade att det Filter planerade att göra genom att publicera det här reportaget var att visa sig villiga att bidra till en ”normaliseringsprocess där nätets ytterlighetsmedier – många av dem grundade av tidigare Sverigedemokrater – gör allt för att bli betraktade som lika trovärdiga som de ’gammelmedier’ de ständigt angriper”. Kontentan blev: tro inte på det Sandstig kommer att skriva – det finns en annan dagordning än sökandet efter sanning bakom hans reportage!
I en Facebook-tråd, där folk var överens om det förkastliga i Filters kommande publicering, undrade jag om vi inte borde vänta och se vad som skulle stå i reportaget istället för att döma ut det på grund av att den som skulle skriva det hade hemska samarbetspartners. Jag fick till svar att reportagets innehåll var ointressant – det var skribentens kopplingar till ytterlighetshögern som avgjorde frågan. Vem som skulle säga någonting var alltså viktigare än vad denna någon skulle komma att säga.
En sådan inställning måste bygga på antingen att vad vissa människor säger aldrig kan vara sant för att de är vissa människor. Eller att det inte spelar någon roll om det vissa människor säger är sant eller falskt för det de säger tjänar inte vår sak, oavsett eventuell sanningshalt. De har, för att de är vissa slags människor, en dold – och hemsk – agenda och den agendan bör vi inte stödja, vilket vi gör om vi publicerar eller läser eller tror dem i någon fråga.
All sanning får plats
Men kan inte en sådan relativistisk inställning till sanning och lögn vara en vettig – sann! – inställning? Är det inte de facto så att vissa enskilda saker som visserligen kan vara sanna likväl kan bidra till att normalisera vissa osanningar? Är det inte så att om vi belyser vissa, eventuellt sanna, pusselbitar så kan helhetsbilden ändå bli fel? Jo, så är det ju. Och det gäller i alla frågor.
Men att det är så upphäver ändå inte att fakta bör bemötas som fakta; åsikter bör bemötas med argument i sak. Och att en sanning är en sanning om än i spruckna krus.
Om vi känner att vi, av godhjärtade skäl, är tvungna att sätta frågan om sanning inom parantes är vi redan för sent ute. Någonting har redan blivit fel. Vi har redan misslyckats med att teckna helhetsbilden, med att sätta dagordningen för vilka frågor som är viktiga. Det är naturligtvis beklagligt, men det åtgärdas inte genom att gå slingriga vägar runt sanningsfrågan eller runt den ärliga argumentationen i en aktuell sakfråga (hur mycket vi än önskar att detta inte vore den aktuella sakfrågan).
Bra uttryck från förr
En politisk rörelse kan inte vara rädd för ett enda sant faktum – även om det naturligtvis kan finnas sanna fakta som inte tycks gynna denna rörelses sak. Men om vi stöter på sådana bör vi komma ihåg det gamla vänsterslagordet ”medreflektera helheten!” Ett mycket bra uttryck, som inte borde ha blivit förlegat ens i postmoderna tider med dess förkärlek till den enskilda händelsen, till marginalen och det avvikande.
Om vi sätter in olika sanna fakta i en helhet – förklarar dem, förstår dem – då bör varje politisk rörelse också kunna härbärgera dem. Och om den inte kan det, ja då kanske den politiska rörelsen faktiskt är ute och cyklar.
