Våldet gör hål i poesidebut

Havsifrån. Den neologismen kan sägas ringa in poetiken i Merima Dizdarević poesidebut ”långt från ögat långt från hjärtat”. Dikterna tycks alltid börja vid havet, närmare specifikt vid ”det enda havet värt sitt namn” – Adriatiska havet vid Bosnien och Hercegovinas kust. Därifrån gör sviten sceniska nedslag på andra platser så som Horgošgränsen, en flyktingförläggning vid Arlanda och Bergsgatan i Malmö.

”långt från ögat långt från hjärtat” är på ett förtjänstfullt sätt upptagen av synens minne. En dikt beskriver till exempel hur ett du tittar ut genom en dörr och ser sig själv i en annan tid. Den proustska rörelsen från yttre förnimmelse till inre retrospektion förskjuts genom att själva minnet förnims i sig som om det tagit fysisk gestalt i nuet. Därmed får minnets blick också en rekonstruerande kraft i ett söndrat landskap. Jaget ser fortfarande var hasselnötslunden börjar. Överlag jobbar sviten mycket med att klä av förtryckande språkbruk ­– ”Vad finns ens att se där”, säger en anonym röst – och en skarp skiljelinje dras mellan den utomstående blicken som antingen inte ser någonting eller bara ser ett vackert vattenfall där den minnande blicken inte kan undgå att se allt som grumlat skönheten.