För en kostymfilmsskeptiker är det inte lätt att resa tillbaka 160 år i tiden. Men både Louisa May Alcotts bok ”Unga kvinnor” (på engelska första gången 1868) och tonen i Greta Gerwigs ­tolkning gör det lätt att relatera till dessa unga kvinnor. ­Systrarna är en drömmande, längtande tonårsflock – precis som nästan alla unga kvinnor jag varit eller känt. Men de längtar efter olika saker.

Historien kretsar kring Alcotts alter ego, den näst äldsta systern Jo (Ronan), som drömmer om att bli författare. Hon är pojkflickan, orädd och rastlös – och vill inte gifta sig. Hon tänker flytta till New York och skriva romaner. Hennes storasyster Meg (Watson) vill gå på bal, träffa en man och bilda familj. Mellansystern Amy (Pugh) har fått höra att hon är den som ska gifta sig rikt, men egentligen är hennes kärlek målandet, medan minstingen Beth (Scanlen) är den musikaliska. Och den sjukliga, ska det visa sig. Nära systrarnas hus bor också välbeställde Mr Laurence och hans charmige men bortskämde sonson Laurie (Chalamet), som både älskar och älskas av systrarna March.

Systrarna skapar fantasivärldar tillsammans, de brottas, retas och är avundsjuka (baler, teaterbesök, Europaresor – varför hon och inte jag?). Men när saker ställs på sin spets är de också oerhört lojala mot varandra och mot familjen.

Hoppar  mellan  tidslinjer

Berättarmässigt är filmen uppbyggd kring några centrala händelser i familjen. Handlingen hoppar sedan mellan dessa olika tidslinjer på ett sätt som säkert kändes smart under manusarbetet, men som ärligt talat mest känns förvirrande. Beth spelar piano hemma, sedan har hon inget piano (men får spela hos storsinte grannen Mr Laurence), sedan får hon ett piano... Jag kan förstå att spänning kan byggas så här, men det blir påtagligt störande under flera scener.

Med det sagt så är det lätt att känna med karaktärerna. Precis som i Greta Gerwigs rosade ”Frances Ha” (2012) och ”Lady Bird” (2017) skildrar ”Unga kvinnor” glappet mellan barndom och vuxenliv, mellan att drömma stort och förhålla sig till verkligheten man lever i. Och precis som i de två filmerna är pengar – eller bristen därpå – en starkt hämmande faktor för huvudpersonerna, medan deras folk i deras närhet verkar ha outsinliga finansiella källor. (I ”Unga kvinnor” finns det också en familj som har betydligt mindre, där familjen March plötsligt framstår som rika.)

Kanske är det hatet mot klassamhället, kanske min inre feminist som lider med systrar i en tid av begränsade val, (kanske bara PMS) men jag vill bara gråta mig igenom filmens alla orättvisor.

Ingen  regi-nominering

Oscarsnomineringarna nådde både Ronan och Pugh för rolltolkningar och kostymavdelningen. Greta Gerwig är bland de tävlande för bästa manus och bästa film, men blev aldrig nominerad för bästa regi – en kategori där mestadels väldigt manliga historier lyftes fram. Trots det är det här en oerhört fin film, som unga kvinnor av alla åldrar (och kön) borde se.

Gerwigs förmåga att berätta om unga kvinnors liv på deras villkor, utan pekpinnar och facit, är en talang som bio­publiken lär fortsätta få mycket glädje av.