Därför gör ryska tv-serien succé i Ukraina

Som så många ryska barndomsskildringar börjar det med högkultur. Fjortonåriga Andrej, en mammig mönsterelev med den kommunistiska ungdomsorganisationens röd scarf prydligt knuten under hakan, skippar frukosten för att klinka Bachs fugor på piano. Det tar en dryg minut av serien för att denna sofistikerade delen av hans barndom ska vara över, när en skolkamrat tillika medlem i ett lokalt gatugäng passar på att råna de andra eleverna på deras fickpengar på bussen till skolan. Huliganen undrar om Andrej är en grabb som han själv, eller en loser.

– Jag är människa, protesterar Andrej, ett svar som får en käftsmäll till svar. Inte många tagningar senare har han gått med i samma gatugäng, han vill hellre vara en av mobbarna än ett mobboffer. Snart har Andrej slagit sönder sina pianofingrar i slag med rivaler som slåss om inflytande i Kazan, huvudstad i den ryska delrepubliken Tatarstan. Det är slutet av 1980-talet, Sovjetunionen faller samman ideologiskt, moraliskt och ekonomiskt.