”Temps mort” var Lars Noréns sista pjäs och i den går han till attack mot den död som närmar sig. Här finns inga försonande insikter eller högstämda pakter mellan människor och gudar, istället fylls pjäsen av den sorts människor med smutsiga förflutna som Norén är så förtjust i. Pjäsen innehåller även döda barn och oförlåtliga synder av rent mytologiska dimensioner. Den galna flickan är representerad i den 13-åriga sjävmörderskan, och ja hon är en Norénsk stereotyp och det påminns vi om i den prolog skriven av Erik Uddenberg som förgår Suzanne Ostens iscensättning. En rätt ömsint drift med både teaterkonsten och Norén med avstamp i Unga Klara-­klassikern ”Besvärliga människor”. Det är en markering: här ska vi inte bara få se en av vår teaterhistorias störstas sista verk. Vi ska få se den silad genom en annan av de störstas blick.

För ”Temps morts” blir i hög utsträckning en Suzanne Osten-föreställning. Eller ett resultat av en förhandling eller kanske än mer en tvekamp, mellan två giganter.

Det karnevaliska scenspråk som varit Ostens öppna, sökande signum i decennier får här möta Noréns sammanbitna allvar, det som lurar också när han är rolig och bisarr. Och det blir ömsom rätt underbart, ömsom ett ambivalent mellanting, varken Ostenskt expansivt eller Norénskt koncentrerat.

Det är clownnäsor och ­masker, roliga röster och dans, tvära kast mellan spelstilar och en underliggande metaström av att ”nu gör vi Norén”.

Skådespelarna är otroliga. En ensemble bestående nästan enbart av Unga Klara-veteraner som blixtsnabbt hittar både det genuina och det absurda, Ann Petrén som urgammal över­levare med en bitsk humor kvar i blicken, också efter döden. ­Andreas Kundlers ­övergivna gamle man, Thora Möller ­Jensens övergivna lilla tjej.

Men till och med dessa stjärnor känns ibland lite vilsna, som att de utför en närmast rituell version av de konstnärliga grepp som kännetecknar Suzanne Ostens konstnärsskap.

Inte så att det inte finns en och annan clown också bland Lars Noréns rollfigurer, han var en mästare på att fånga tragikens farsartade dimensioner. Eller att hans persongalleri för all del är befolkat nästen idel av just besvärliga människor. Mer för att det tredje som mötet mellan en stor dramatiker och en stor regissör bör leda till inte uppstår, när Osten tar sig an Norén känns det mer som en utmaning, en tuppfäktning, än ett nyfiket utforskande.

Men visst glimrar det till titt som tätt, visst bjuder Noréns svartsynta ord till teaterfest, och visst har också den Ostenska karnevalen sina stora poänger, också i dödsskuggans dal.