Tuppfäktning när Osten tolkar Noréns sista pjäs

Sista åren av sitt liv skrev Lars Norén drömspel som utspelade sig i dödsskuggans dal. Ibland tog platsen sig en vag yttre form av äldreboende eller semester­ort, ibland rakt upp och ned skärselden, alltid ett kollektiv av människor, plågade av sitt livs brister, kämpande med att försöka förstå vad som ligger framför dem. Men vem kan förstå döden? Ingen. Men somliga, som Lars Norén, kan skriva om vår bävan inför den så att det blir både rått och roligt utan att det svindlande ofattbara går förlorat.

”Temps mort” var Lars Noréns sista pjäs och i den går han till attack mot den död som närmar sig. Här finns inga försonande insikter eller högstämda pakter mellan människor och gudar, istället fylls pjäsen av den sorts människor med smutsiga förflutna som Norén är så förtjust i. Pjäsen innehåller även döda barn och oförlåtliga synder av rent mytologiska dimensioner. Den galna flickan är representerad i den 13-åriga sjävmörderskan, och ja hon är en Norénsk stereotyp och det påminns vi om i den prolog skriven av Erik Uddenberg som förgår Suzanne Ostens iscensättning. En rätt ömsint drift med både teaterkonsten och Norén med avstamp i Unga Klara-­klassikern ”Besvärliga människor”. Det är en markering: här ska vi inte bara få se en av vår teaterhistorias störstas sista verk. Vi ska få se den silad genom en annan av de störstas blick.