Kultur & Nöje

Tonsäker studie i det trasiga och vackra livet

Publicerad 5 mars, 2019

Stillastående väntan blir till tät atmosfär i Lars Noréns ”Adante” på Dramaten. Bild: Bild: Dramaten/Press

Dagens ETC

”Det är en skrämmande plats att vara på, Lars Noréns hem för äldre”, skriver recensenten Jenny Aschenbrenner efter att ha sett urpremiären för ”Adante”. Det som som bjuds är ett skådespel nästan utan handling men med en suverän ensemble och där publiken tacksamt hugger på varje rolig replik.

Jenny Aschenbrenner

Text

Sedan, när det egentliga livet är slut och allt som är kvar är en segdragen väntan på döden, vad gör man då med sig själv? Vem blir man? Ingen, eller nästan ingen, en förvriden karikatyr utan vare sig minnen eller kärlek, tycks Lars Norén svara i sin nyskrivna pjäs ”Andante”, den tredje och samtidigt första i hans trilogi om åldrande och döden.

Redan på programbladets försättsblad varnar dramatikern sin publik, han vill ”beröva dem på deras förväntan på en dramatisk handling”. Och nej, det händer inte mycket på scenen. Fem skådespelare sitter på rad med sina ansikten vända mot publiken, de är alla placerade på hem. Några av dem, som Marika Lindströms A, är djupt nedsjunkna i demens, vilse i sig själva. Andra, som hennes make spelad av Per Mattsson, bara nedstampade i sin egen dynga med bitterheten och elakheten cementerad efter många decenniers praktiserande.