Tjatigt värre i ny punkdokumentär

Dokumentärfilmen är Mobys debut som regissör. Det märks. Den inleds med att Moby spelar ett parti schack med sin hund. Efter en diskussion med nämnda hund, som pratar med fånig människoröst, så kommer Moby fram till att filmen behövs för att ”unga inte känner till punk­ens historia.” Svag grund, men visst, låt höra.

Genomgången sker med berättarröst, arkivbilder och klipp från några få röjiga spelningar. Det första fröet såddes under femtiotalets slut när Little Richard och Gene Vincent skrek på scen. Punkens moderna form började ta sin skepnad med Iggy and the Stooges under andra hälften av sextiotalet. Musikstilen blev sedermera mer politiserad med Boltonbandet Buzzcocks. Därefter nådde punken en ny nivå av ös med Minor Threat och Bad Brains.

Samma information ­hittar jag efter en snabb Wikipedia-­sökning. Men även introduktionsdokumentärer behövs. Problemet är inte att filmen bara rör vid ämnets yta. Problemet är att filmen inte kommer någonvart.

Gubbe efter gubbe förklarar varför veganism är viktigt. Djur har känslor, äta kött är barbari, det är dåligt för den egna kroppen och i förlängningen dödar den industrialiserade köttproduktionen klimatet. Filmen blir en allmängiltig sammanfattning av varför många punkrockare en gång i tiden blev veganer. Alla har samma anledningar. ­Upplägget är dramaturgiskt stendött.­ ­

Filmen hade varit effektivare om Moby ställt bättre ­följdfrågor och lyckats få ikonerna att bli mer specifika.

Under ett kortare segment om knappa fem minuter lyckas han med just det. Sekvensen täcker vad punkarna åt på ­turnerande fot under ­åttiotalet. Berättelserna är färgstarka. John Joseph från Cro-Mags minns hur han och bandet käkade bönor, ris och tahinisås varje dag i månaders tid. En annan historia inne­fattar att göra miso­soppa inne på gästtoaletten på ­McDonalds. Då lever filmen och jag fattar hur punkigt det är att vara vegan.

Resterande åttiofem minuter är en enda platt föreläsning.