Den ensamstående mamman och servitrisen Sarah Connor, som i den första Terminator-filmen jagas av en mördarrobot från framtiden och i uppföljaren förvandlats till en väloljad krigsmaskin med målet att stoppa maskinernas framtida övertagande, kom med sina muskulösa överarmar och kompromisslösa attityd att för alltid sätta ribban för starka kvinnor på film. Regissören James Camerons val att inte en enda gång objektifiera hennes karaktär var definitivt en bidragande faktor till framgången, liksom att låta den actionbetonade rollen ta plats på en för dåtiden manligt präglad arena.
Helmanlig omgivning
Men är då Sarah Connor en feministisk förebild, eller är hennes stridbarhet tvärtom att se som en urblekt karbonkopia av maskulina våldstendenser? I filmseriens början är Sarah Connor ett bekymmerslöst kafébiträde som efter att ha blivit dumpad av sin manliga lördagsdejt upptäcker sig vara måltavla i ett cybernetiskt framtidskrig där en manlig android inte skyr några medel för att döda henne.
En stirrig och luffarklädd man som säger sig vara från framtiden tar hårt i hennes arm och beordrar henne att hålla tyst, varpå han på det mest stalkeraktiga sätt bekänner att han hela sitt liv älskat henne på avstånd, och den – check – manliga polismakt som säger sig skydda henne misslyckas kapitalt med just detta. Dessutom gör framtidsmannen henne gravid efter en natts oskyddat sex, låt vara att avkomman är predestinerad att bli en stor motståndsledare. Det finns med andra ord en hel del att anmärka på vad gäller beteendet hos hennes helmanliga omgivning.
Finkalibrerat hämnpaket
Då är det heller inte konstigt att den Sarah Connor vi möter i uppföljaren ”Terminator 2: Domedagen” har tränat upp sig till den självförsvarande grad att hon ”får Thelma och Louise att verka som Ethel och Lucy”, för att citera en artikel i Entertainment Weekly med syftning på femtiotalssitcomen ”I love Lucy”.
Från första filmrutan och fram till sista är hennes rollkaraktär inget mindre än ett finkalibrerat hämndpaket, som bitvis påminner mer om ett maskineri än en verklig person. Hennes första instinkt när hon ser sin son efter lång frånvaro är inte är att krama om honom utan att känna efter skador, hon ser mord som en rimlig väg för att förhindra datornätverket Skynets övertagande, och hon framställs dessutom som känslomässigt oberäknelig och helt beroende av den terminator som sänts för att skydda henne.
Nödvändig fertilitet
Vi var miljoner som hungrat efter någon som Sarah Connor. Som trånade i timmar över hennes topptrimmade biceps, och som gärna såg om ”Terminator 2” både en och tre gånger bara för att se Sarah ladda om sitt hagelpumpgevär för att pumpa den enerverande T-1000-androiden full med bly. Men att kopiera en redan uttjatad actionmall rätt av var troligtvis inte rätt sätt att förnya dåtidens stelbenta hjälteroll på.
Kanske snuddar Sarah själv vid något när hon i mitten av filmen far ut i en tirad mot Skynet-uppfinnaren Dyson: ”Män som du byggde vätebomben. Män som du tänkte ut den. Ni tror att ni är så kreativa. Ni vet inte hur det är att verkligen skapa något, att skapa liv – att känna det växa inuti dig.” Och där är vi tillbaka till Terminator-filmernas gordiska knut – Sarah Connor tillåts bli en del av handlingen på grund av att hon kommer att föda framtidens motståndsledare, och hennes karaktär är, som skribenten Tracy King konstaterar i en krönika i brittiska New Statesman, kvinnlig enbart på grund av att hennes fertilitet är nödvändig för handlingen.
Symbolvärde som singelmamma
Då är Sarah Connors symbolvärde vad gäller ensamstående mödrar betydligt mer signifikant. I ett tidevarv när den amerikanske vicepresidenten såg det berättigat att i ett tal år 1992 attackera den då aktuella tv-serien ”Murphy Brown”, där en ensamstående kvinnlig journalist blir gravid och väljer att behålla barnet själv, valde Sarah Connor att inte bara behålla sitt barn utan även att uppfostra det efter eget självbevarande huvud.
Undertecknad väljer i alla fall att bevara slutscenen i ”Terminator”, den där den höggravida Sarah kör iväg på en dammig mexikansk landsväg bort mot bergen och en helt ny självständig tillvaro, som filmseriens allra vackraste. ”Det kommer en storm”, säger en liten pojke profetiskt till henne – och snart kommer också du tillbaka till oss som en välbehövlig storm, Sarah.
