Tanter i ny skepnad

Den första skulpturen människor möts av när de kliver in i Moa Andersons värld på Lidköpings konsthall är något av en fantasitant som rider på en björn svävande i luften. Kvinnan iklädd höga boots, en klänning som kasat upp på låren, ringar i öronen och ett långt halsband håller en knuten näve i luften med ett brett leende. Just den skulpturen sticker ut något, men Moa Andersons tanter är alla unika, ändå upplevs de som vardagliga. Samtidigt syns de väldigt sällan, de äldre kvinnorna som fortfarande är människor med drömmar och färgstarka personligheter.

– Innan jag började plugga jobbade jag i hemtjänsten och det var då jag började reflektera över min egen bild av tanten. Den stämde inte överens med verkligheten. Jag hade en ganska naiv syn av snälla, gulliga tanter som bakade bullar och stickade. Jag tänkte också att det skulle vara synd om dem. När man ser på hur tanter visas i media så är det oftast utifrån debatter om äldrevården. Det handlar om sjuka gamla, det handlar väldigt sällan om friska gamla som har något att tillföra.