BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Med ”Bitterfittan 2” skriver Maria Sveland vidare på sin krönika om den ständigt pågående frigörelseprocess som kvinnor än i dag ägnar och ägnar och ägnar sig åt.
Igenkänning på varje sida
Den börjar dramatiskt, i ett lånat rum på Axel Munthes San Michele på Capri. En stipendieresa och en amerikan med piercat ollon som naken kliver ut ur badrummet, redo att inviga Saras nya liv som fri kropp i världen.
Sedan kommer allt det komplexa.
Inte själva skilsmässan så mycket, den verkar ha skett i ett sällsynt samförstånd, förbluffande raskt och unikt befriad från bostadsproblem. Men alla känslorna som frigörs när en bryter sig loss från en konserverande struktur som ett äktenskap. Alla fördömanden från omgivningen, synen på skilsmässa som ett misslyckande. All projicerad sorg från den äldre generationen som inte tål att ens eget förhållandes slut påminner dem om deras dåligt läkta kärlekssår.
Jag har varit Sara, jag känner igen mig på var och varannan sida. Den sprudlande lyckokänslan på första semesterresan utan sursmocksmannen, utan tvåsamhetstjafset och familjeskavet. Besvikelsen över hur svårt det är att finna en älskare som älskar lätt och fritt på lika villkor. Hur mycket vännerna betyder igen, som när en var ung, vänner som blir familj.
Håller inte hela vägen
Det finns mycket kvar att säga om hur vi kränger och knölar oss krokiga och skeva för att passa in i tvåsamhetsnormens kvinnoroll och om hur underligt skambelagda skilsmässor fortfarande är.
Maria Sveland har gott öga för detaljerna som ringar in det normaliserat absurda. Som den tygtomte som förskolan förväntar sig att mammorna ska sy mitt i julstresspaniken, ett av många välfunna nedslag i de små sakerna som knäcker oss.
Ändå är det lite svårt att riktigt dras med i ”Bitterfittan 2”. Det är som att tonen inte håller hela vägen, att när Maria Sveland rör sig mellan att skriva ett debattinlägg, en personlig essä och en roman blir det svagast i de partier som vill vara mest skönlitterära.
Den rappa, raka och ibland råa redogörelsen för Södermalmslivets med- och motgångar, tjejgängets jargong, festerna, gråtattackerna, förälskelserna, glider förbi, alltför statiskt beskrivna för att lyfta från boksidorna.
I stället är det när Sveland stannar kvar i och fördjupar sina politiska och samhällskritiska resonemang som texten blir levande och engagerande.
Utmärkt som stödgrupp
Jag gillar hur hon använder sig av Saras granne Edith, en dam i 70-årsåldern som med sin rosa svandunstofflor, sina livsvisdomar och sin champagne är som en schablonbild över den stressade nutidskvinnans dröm om en excentrisk och glamorös extramamma. Men med sin bakgrund som både bibliotekarie och terapeut lämpar hon sig perfekt som språkrör för Maria Svelands mer eftertänksamma reflektioner.
De ryms också i partierna från Saras andra besök på San Michele, fem år efter det inledande. Ett återbesök som återkommer boken igenom i korta kapitel med plats för både eftertanke och skarpa analyser.
Som handledning och debattinlägg, skilsmässosyster och feministisk stödgrupp är ”Bitterfittan 2” alldeles utmärkt men jag är mindre övertygad om den som roman.
Maria Sveland är långvarig medarbetare i Dagens ETC. Därför recenseras hennes nya bok av en extern frilansjournalist.
