I dagarna är det premiär för ”Ghostbusters: Afterlife”, den hett efterlängtade fjärde filmen i serien, och när trailern för filmen släpptes genererade den snabbt floder av positiva kommentarer och gillandemarkeringar. Men 2016 års manliga hatvåg mot ”Bridesmaids”-regissören Paul Feigs kvinnligt rollbesatta Ghostbusters-reboot visste inga gränser. Den afroamerikanska komikern Leslie Jones, som spelar spökjägaren Patty i filmen, bombarderades med så många rasistiska tweets innan filmens premiär att hon förtvivlat twittrade: ”Jag har hamnat i ett eget helvete, jag har inte gjort något för att förtjäna detta... Allt bara för att jag gjort en film.” En månad efter filmens premiär försvann Leslie Jones hemsida från nätet efter att ha hackats och fyllts med fejkade nakenbilder på Jones, bilder av hennes pass och körkort och en rasistiskt betonad bild av en död gorilla.
Omåttligt hat
Inte ens ett uttalande från Violet Ramis Stiel, dotter till Harold Ramis som spelade spökjägaren Egon Spengler i de två första Ghostbusters-filmerna, om att hennes bortgångne pappa definitivt skulle ha stöttat den nya filmen, kunde stilla hatvågorna. Inte heller Ramis Stiels förhoppning om att hennes nioåriga dotter nu skulle få ”en chans att spänna på sig en partikelaccelerator och känna sig som en tuffing” hade någon effekt.
Hur kom det då sig att en reboot av en åttiotalsklassiker kunde väcka ett sådant omåttligt hat, där fans menade att den nya versionen ”förstörde deras barndom”? I skenet av dagens populärkulturella åttiotalsvurm, med en kommande uppföljare till ”Top gun” och en utlovad fjärde säsong av åttiotalshyllningen ”Stranger things” på gång, är det inte så konstigt att den första Ghostbusters-filmen från 1984 ofta betraktas i ett nostalgiförklarat sken. Men allt har inte åldrats lika väl som spökligans stilfulla partikelacceleratorer. Bill Murrays spökjägarkaraktär Peter Wenkman känns i dag mest som en stor fet metoo-varning med sin stalkerbetonade uppvaktning av Sigourney Weavers hemsökta cellist Dana Barret. Att klämma in den afroamerikanske skådespelaren Ernie Hudson som en fjärde spökjägare efter mer än halva filmen, med pinsamt få repliker dessutom, känns mest sorgligt. Och scenen där Dan Aykroyds karaktär blir skenbart avsugen av ett ”sexigt spöke” kan vi förslagsvis bara glömma bort.
Likheter med Gamergate
Enligt filmvetaren William Proctor handlar hatet mot filmen dock inte om toxisk maskulinitet så mycket som en form av fetischbaserad nostalgi, där den innerliga relationen till en företeelse i barndomen gör att senare hot mot företeelsen i fråga, i det här fallet 1984 års ”Ghostbusters”, upplevs som ett bokstavligt hot mot fansens egna jag. Men där Proctor ser en skara värnlösa fans som gör allt för att skydda sin existens ser medievetaren Bridget Blodgett något helt annat. Mycket riktigt kom efter filmens premiär en recension på den amerikanska högerextremsajten Breitbart, där alt-right-skribenten Milo Yiannopoulos kallade ”Ghostbusters” för ”manshatande” och beskrev Leslie Jones som ”iögonfallande oattraktiv, även jämfört med resten av den motbjudande ensemblen”. Inom kort bannlystes även Yiannopoulos från Twitter på livstid, efter anklagelser om att ha varit ledande i näthatet mot Jones. Här pekar Blodgett på klara likheter med Gamergate, det nätbaserade kvinnohat som svepte över datorspelsvärlden sommaren 2014, och på hur deltagare i respektive hatvåg delade upplevelsen av att inte ha det sociala kapital de kände att de förtjänade.
Det är dock svårt att se just Ghostbusters-fans som en särskilt förtryckt grupp, särskilt med tanke på de övervägande manliga fans som över hela USA organiserar sig i lokalgrupper, där de uppklädda som spökjägare paraderar på olika välgörenhetsevenemang eller när andan faller på, något som skildras i dokumentärfilmen ”Ghostheads”. Den enorma merch-industri som vuxit fram sedan den första filmen, med allt från spökmönstrade jultröjor till hundratals olika varianter av Ghostbusters-inspirerade legobyggsatser, för knappast heller tankarna till en kuvad kulturyttring utan snarare till kapitalstarka fans med alla möjligheter att leva ut sina fetischistiska barndomsdrömmar.
Visst går det att ifrågasätta vissa av senare års remakes där filmklassikers helmanliga huvudrollslistor rätt och slätt bytts ut mot kvinnor, och där ett nyskrivet originalmanus antagligen skulle göra mer nytta för kvinnlig representation på film än repriser av gammal skåpmat. Men den aspekten legitimerar knappast det enorma näthatet mot 2016 års ”Ghostbusters”. Hur mycket jag än ser fram emot filmens premiär är det också på tiden att vi börjar se filmserien för vad den egentligen är – en stunds popcornrelaterad och fullständigt opretentiös underhållning.
Ghostbusters
Den första filmen ”Ghostbusters – Spökligan” kom 1984. Här tar några forskare på en rad uppfinningsrika sätt itu med en veritabel spökepidemi som drabbar staden New York, och bland de medverkande fanns namn som Dan Aykroyd, Bill Murray, Sigourney Weaver och Rick Moranis.
Inspirationen till filmen kom från Dan Aykroyds egen släkt, där intresset för spiritualism och det ockulta var stort, och där Aykroyds tekniskt kunnige farfar försökt att konstruera en radiomottagare som skulle kunna kontakta andevärlden.
Filmen är enligt sajten Box Office Mojo den mest inkomstbringande komedin någonsin.
Den andra filmen i serien, 1989 års ”Ghostbusters 2” där Dan Aykroyd och de andra repriserade sina roller som spökjägare, togs trots ljumma recensioner emot relativt väl av publiken men blev ändå inte den kassasuccé man hoppats på.
1999 tillkännagavs planerna på en tredje film med arbetsnamnet ”Ghostbusters III: Hellbent”, där de ursprungliga huvudkaraktärerna skulle tampas med spöken i en diabolisk version av New York för att slutligen möta djävulen själv. Efter åratal av produktionsmangel skrotades dock planerna.
2016 års ”Ghostbusters”, med namn som Kristen Wiig och Melissa McCarthy, är en reboot utan någon handlingsmässig koppling till de tidigare filmerna. Kommande ”Ghostbusters: Afterlife”, där några barn i en amerikansk småstad hittar en av vännernas morfars gömda gamla spökjägarutrustning, är dock en uppföljare till de två första filmerna.
Jason Reitman som regisserar ”Ghostbusters: Afterlife” är son till filmregissören Ivan Reitman som regisserat de två första Ghostbusters-filmerna.
