Spielbergs uppväxtskildring är en hyllning till filmkonsten

Film kan, naturligtvis, vara bra eller dåligt på ett nästan oändligt antal olika sätt. Ursäkta att jag inleder med självklarheter såhär – men min poäng är att Steven Spielberg är väldigt bra på att göra film på just sitt sätt. Hans specifika sätt, som alla känner igen, innehåller sällan svordomar, naket eller något som är mörkt på riktigt. Om Tarantinos hyllning till filmkonsten är ”Once upon a time in Hollywood” blir Spielbergs dito ”The Fabelmans”. 

Historien som berättas är i mångt och mycket rakt av hans egen uppväxt, även om namn har bytts ut och detaljer har skruvats på. Här möter vi Sam Fabelman (Gabriel LaBelle) och hans familj i USA under 50- och 60-talet. De är lite lagom udda för att det ska kännas härligt excentriskt, och det faktum att de är den enda judiska familjen i kvarteret ger känslan av att vara annorlunda bara det. I filmens första timme får jag dock nästan spel på den glättiga helylleytan. Michelle Williams spelar mamman Mitz som är ständigt tramsigt småhög i ett rus som varar halva barndomen. Allt bara myser på och småmärkligheter som att alltid äta på engångstallrikar och med plastbestick istället för att behöva diska tycks bara livsbejakande och höjt över tråkiga normer.