Slott fulla av sattyg och skramlande skelett – hon satte tonen i skräckgenren

Vi befinner oss en bit in i den svenska skräckdrottningen Aurora Ljungstedts roman ”Hin Ondes hus” (1844). Berättaren har varnats för att det hus han vill hyra ett rum i är hemsökt – och tycks nu ha fått varningarna bekräftade. För nog är det väl ett spöke han har fått syn på i sovrummet? Och är inte huset märkligt labyrintiskt, fyllt med lönngångar och undangömda manuskript om mörka släkthemligheter? Jodå – och när det står fast är associationen självklar. Alla ”Radcliffes gamla romaner med dess slott och ruiner fulla af allt möjligt sattyg, så som likkistor, skeletter, skramlande kedjor, jemmerrop, falluckor och underjordiska fängelser, defilerade förbi mitt sinne i en lång, rysvärd rad” utbrister berättaren. Vem den rysansvärde Ann ”Radcliffe” är förklaras inte närmre. Det behövs inte. För Ljungstedts samtida är referensen lika självklar som meningen ”som i en Stephen King-roman” väl är idag.

Och nu då? Nä, bortglömd kan väl Ann Radcliffe knappast påstås vara. Hennes författarskap har en självklar plats i varje litteraturhistoria som också tar upp skräcklitteratur. Horace Walpole må ha skapat formeln för den klassiska gotiska romanen med ”The Castle of Otranto” (1764), men det var Radcliffe som gjorde genren någorlunda respektabelt i kritikernas ögon.